The Star Wars of Pop

En trevlig lite snutt från BBC2 om Kraftwerk. "The Star Wars of Pop", indeed! Fler band borde låta robotar sköta intervjuer åt dem.

Moon Wiring Club

Hade tänkt köpa Moon Wiring Clubs senaste A Spare Tabby at the Cat's Wedding. Stressad som jag var inför min lördagspromenad satt jag och velade mellan den och en annan download. Så tog jag ett snabbt beslut och köpte Moon Wiring Club ... bara för att en halv minut senare inse att jag hade köpt fel platta. Istället för den senaste hade jag lyckats köpa den förra Striped Paint for the Last Post.

Hade detta varit på den gamla goda tiden då man köpte sin musik på olika runda föremål av plast hade jag då jag blev varse mitt misstag antagligen lätt kunnat gå tillbaka in på platthandeln och rättat till saken. Men å andra sidan kostade varje skiva mellan 100 och 200 spänn då. Nu kom jag undan med 70 spänn och en platta som jag ändå kanske hade skaffat så småningom. Men lite dum känner man sig.

Och plattan då hur var den? Jag vet inte om jag lyckats skaka av mig min irritation över min tabbe än, men med tanke på det så måste jag säga att Striped Paint ... klarat sig riktigt bra. Ian Hodgson i Moon Wiring Club ger ut sin musik på egna etiketten Gecophonic men samarbetar nära med folk från Ghost Box. Hans musikaliska och idémässiga inriktning ligger också det bolaget nära. Men till skillnad från Belbury Poly och The Advisory Circle som komponerar och framför sin musik med syntar och andra traditionella sätt så liknar Hodgsons metod mer den tidiga hiphopens. Med hjälp av samplingar från olika mer eller mindre obskyra tv-serier från 70- och 80-tal gör han musik som låter som hiphopen antagligen skulle ha gjort om den tagit sin inspiration ifrån Radiophonic Workshop eller Raymond Scott istället för från Kraftwerk och funk.


Read full review of Striped Paint For The Last Post - Moon Wiring Club on Boomkat.com ©

Hodgsons musik är avgjort mer kantig och dissonant än till exempel Belbury Polys. Ändå rör de sig lätt i samma vatten. de har till och med släppt en 7" tillsammans i Ghost Box Study Series. Jag är kanske inte lika såld på Moon Wiring Club som jag är på BP, men jag kan inte låta bli att bli fascinerad av hans metoder. All musik är gjord med hjälp av ett gammalt samplingsprogram på en Playstation 2.



Det finns nåt väldigt tilltalande med en sådan minimalistisk inställning i dessa dagar av analog prylnoja. Striped Paint är en betydligt mer spretig historia än t.ex. BP:s From An Ancient Star, men som resident DJ på Belburys Youth Club passar han utmärkt.

Funkkhadafi

Under den senaste tidens oroligheter i Libyen har jag slagits av hur litet jag egentligen vet om både landets diktator och landet i allmänhet. En okunnighet som jag skäms en smula för. Det är talande att jag så fort jag läser Gadaffi, Khadaffi eller nån annan stavning (beroende på vilken tidning man läser, den svenska pressen är påtagligt oense om hur man ska transkribera namnet) kommer att tänka på Front 242:s gamla slagdänga Funkhadafi. Jag är ganska övertygad om att den ska läsas ironiskt, men med tanke på hur bilden av diktatorn förändrats över tid kan man inte vara helt säker. Funkhadafi gavs ut 1985, dvs. före Lockerbie-katastrofen. Att lyssna på den just nu ger hur som helst en bitter bismak i munnen. Oavsett hur ironiskt menad den än är, känns det inte okej för tillfället.



Men om man vidgar den musikaliska vyn en smula ser man att Funkhadafi ansluter till en tradition inom EBM som inte väjer för att använda diverse diktatorers namn i helt absurda sammanhang. DAF:s Dermussolini är väl den mest kända, där Mussolini och Hitler radas upp tillsammans med de politiska inriktningar de representerar. "Tanzen Kommunismus!" Politiskt korrekt? Nej, knappast. Konstnärligt intressant? Absolut.

DM i studion

En live i studion-version på Wrong. Martin Gore spelar elpiano och Fletch en Oberheim Matrix 12. Fläskigt. Lade också märke till att de kör med Grado-lurar ...

Mer Belbury Poly

Har blivit lite besatt av Jim Jupps Belbury Poly-projekt de senaste veckorna. Förutom Farmer's Angle och From An Ancient Star har jag också skaffat de andra två plattorna The Willows och The Owl's Map. De båda är snäppet mer melankoliska än de andra, men fortfarande med samma underbara melodier. The Willows innehåller en del nästan drone-liknande ögonblick, medan krautinfluenserna känns mer framträdande på The Owl's Map, ett par spår för tankarna till Tangerine Dreams storhetstid. Det är sammantaget ett fascinernade verk Jupp skapat med sina Belbury Poly-plattor, en värld att träda in i och fascineras och skrämmas av eller bara njuta av.


Read full review of The Owl's Map - Belbury Poly on Boomkat.com ©


Read full review of The Willows - Belbury Poly on Boomkat.com ©

Special Sound

Louis Niebur har skrivit den första akademiskt inriktade boken om BBC Radiophonic Workshop. Special Sound heter den och kom ut i slutet på förra året. Jag har precis börjat läsa den och kan väl än så länge bara konstatera att den är lovande. Analytisk utan att bli alltför svårtillgänglig. Niebur går igenom bakgrunden till att Workshopen grundades i slutet av 1950-talet. Det är fascinerande att läsa om hur elektronisk musik uppfattades på den tiden. Intressant nog var det inte inom BBC:s musikavdelning som intresset var störst för de nya möjligheterna att producera ljud (de såg det mest som ett hot mot konventionell musik och traditionella musikers yrke, lite som hotet från syntar och sampler några decennier senare) utan dramaavdelningen där man var mer öppen för att pröva nya vägar. Niebur ställer också Workshopens lite lättare och mer lekfulla inställning till elektronisk musik mot de mer seriösa utövarna i Paris och Köln. Han har nog rätt i att betydligt fler nutida skapare av elektronisk musik har betydligt mer gemensamt med Delia Derbyshire än med Stockhausen. Läs mer här.

Mount Vernon Arts Lab och professor Quatermass

Jag skrev i förra helgen om Belbury Poly och skivbolaget Ghost Box. Min fascination för de båda har inte falnat. Bland de övriga artisterna på Ghost Box finns The Focus Group och The Advisory Circle. En mer udda fågel är Mount Vernon Arts Lab, ett av skotten Drew Mullhollands projekt. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet gav han ut en rad album på framförallt Via Satelite. 2001 släppte han plattan The Séance at Hob's Lane. 2007 återutgav Ghost Box den. Det märkliga med det är hur väl den passar in i Ghost Box utgivning sex år senare.

Musikaliskt är den ganska mycket svårare än Belbury Poly. Flera av spåren har hämtat inspriration från drone, noise och elektroakustisk experimentmusik, men här finns också betydligt mer lättillgängliga delar som för tankarna till det bland annat Belbury Poly sysslar med. Bland gästartisterna märks John Balance från Coil och medlemmar från Belle & Sebastian, minst sagt spretigt, men helt rätt blandning för att få mig väldigt intresserad.


Read full review of Séance at Hobs Lane - MOUNT VERNON ARTS LAB on Boomkat.com ©

Och som om det inte räckt så har vi ju titeln på plattan. Hob's Lane är en anspelning på Quatermass and the Pit, en av de bästa och mest stilbildande skräck/sf-tv-serierna genom tiderna. Tv-versionen spelades in 1958 av BBC och var den tredje miniserien om raketforskaren professor Bernhard Quatermass. Till skillnad från de tidigare två som sysselsatte sig med mer direkt rymdinvasioner, var det här en serie med en lite mer raffinerad intrig. Vid byggandet av en tunnelbanestation i London gör man revolutionerande fynd av en sedan tidigare okänd typ av apmänniska ... och under dem hittar man något som man först tror är en bomb, men som sedan alltmer tyder på på är ett rymdskepp. Som alltså tycks ha legat i marken längre än apmänniskorna ,,, I närheten av fyndplatsen ligger Hob' Lane, en gata känd för mystiska händelser genom tiderna.



Tv-serien från 1958 var långt före sin tid och är fortfarande mycket sevärd. En filmversion gjordes av Hammer 1967 och är helt okej, kanske till och med en av de bästa Hammerfilmerna, men kommer inte riktigt upp i samma klass som originalet från 1958. Men den fantastiska grundidén finns kvar. "We are the aliens!"

Exotic Birds

Cleveland 1985. Bland nyhetsinslagen på den lokala tv-kanalen presenteras ett band som hette Exotic Birds. Presentatören pratar om de nymodigheter bandet använder sig, till exempel samplers. Bandet hade haft en del lokala framgångar och varit förband åt bland andra Culture Club och Eurythmics. Vid den här tidpunkten hade man precis fått en ny keyboardist vid namn Trent Reznor - som hade en bit kvar till de toner han producerade på Pretty Hate Machine och The Downward Spiral, det måste nog erkännas. Men alla måste ju börja någonstans.

För synth- och samplerspotters så lyckades jag bara säkert identifiera en Emulator II, men bildkvaliteten är ganska låg.

Belbury Poly

Nostalgi för sakens skull är sällan attraktiv, om det inte är just det som är poängen. Engelsmannen Jim Jupp är en av männen bakom skivbolaget Ghost Box, vars utgivning rör sig i den hypnagogiska popens hauntologiska utmarker. Allt som ges ut av bolaget verkar i samma märkliga parallellvärld, en värld där sextio- och sjuttiotalets science fiction-serier blivit verklighet och BBC Radiophonic Workshop fortfarande gör soundtracken.



Jupp ger bland annat ut musik under aliaset Belbury Poly, som tagit sitt namn från en fiktiv institution hos CS Lewis. Belbury är också något av ett centrum för allt som händer i Ghost Box märkliga värld. Den första plattan som gavs ut av bolaget var Belbury Polys "Farmer's Angle", en tretums-cd som kom för snart tio år sedan. I höstas kom en uppdaterad version med ett par extraspår. Förutom den har BP gett ut fyra fullängdsalbum. Det senaste var "From An Ancient Star" som kom 2009.

Att lyssna på Belbury Poly är att träda in i en värld där allt doftar engelsk landsbygd och uråldriga mysterier, som det brukade framställas i tv-serier som Doctor Who, Quatermass, The Stone Tape och en del avsnitt av The Avengers, för att bara nämna några. På ytan är en del av musiken ytterst banal, som t.ex. titelspåret på "Farmer's Angle" men ändå blir jag som hypnotiserad av den. Jag måste fortsätta lyssna. Jupp har lyckats återskapa just den geniala enkelhet som för så mycket av Radiophonic Workshops produktion från sjuttiotalet så fantastisk. Man transporteras till en idyllisk landsbygd fylld av mysiga pubar och böljande ängar, bara för att i nästa stund bli varse det vemod och de märkligheter som lurar under ytan. Jag kommer hela tiden att tänka på Doctor Who-avsnittet The Daemons från 1971, där djävulsdyrkare och utomjordingar trängs i den lokala kyrkan och på The Village Green.



Medan jag lyssnar på Belbury Poly blir jag medveten om hur mycket av det jag lyssnar på nu för tiden är musik som till stor del är upptagen av hur den framförs. Ljuden är ofta viktigare än melodier och harmonier. Inget konstigt med det, jag har medvetet sökt mig åt det hållet. Men hos Belbury Poly är melodierna så starka att det inte spelar någon roll att en del ljud är mer än lovligt corny. Det är i och för sig inte omedvetet, mycket av de synttoner som Radiophonic Workshop producerade skriker knappast av originalitet eller genialitet. Men där fanns alltid en genuin känsla av upptäckarglädje, och det är just denna känsla som Belbury Poly lyckats återskapa.

Jag har svårt att avgöra hur mycket det faktum att gänget bakom Ghost Box verkar ha ungefär samma kulturella preferenser som jag själv påverkar mitt intryck av Belbury Poly. Men jag tror att det är mer än så. Det här är bra musik på en hel massa plan, och det är dessutom musik som gör en glad, just för att den inte är så oförbehållslöst idylliserande som den vid första anblicken ger intryck av att vara. Och det är musik som lyckas med något så ovanligt som att sätta toner på en stämning och förmedla den vidare. Nostalgiskt, javisst. Men för oss som inte själva växte upp i Storbritannien på sjuttiotalet ryms också ett stort mått av exotism.


Read full review of Farmer's Angle (Revised edition) - Belbury Poly on Boomkat.com ©

Design for today

Ännu en filmsnutt att rensa hjärnan med efter Christer Sjögrens lustmord på Life on Mars. Det här är en autentisk informations/PR-film från 1965. Dusch- och tandborstkitsch! På den tiden förstod man sig på formgivning.

Fest i valen igen

Den här helgen lyckades min son hålla sig vaken och se Melodifestivalen tillsammans med mig. Det var väldigt trevligt sällskap, men det är nog det enda positiva man kan säga om kvällens tillställning. Nej, vi tar och piggar upp oss med en gammal favorit istället:

Crumar Compac Synth

Min första analogsynth köpte jag någon gång i början på 1990-talet av en musikhandlare i Lund som kallades Finnen. (Egentligen tror jag att han var est, men sådana nyanser var inget jag eller mina kompisar var så medvetna om vid den tiden .. att muren ganska nyss hade fallit, eller nästan i alla fall, kan väl vara någon form av ursäkt.) Det var en Crumar Compac Synth från början av 1970-talet. Jag betalade 250 spänn för den och har den fortfarande i min ägo. Den lät rätt fet då det begav sig, särskilt om man körde den genom en distpedal. Numera är inte längre i särskilt funktionellt skick. Jag öppnade upp den i somras efter att den hade lagt av helt och insåg att det var lite över min förmåga att fixa den. Den fick sig en liten rengöring och sedan började plötsligt en av dess två röster att fungera igen. Jag passade också på att laga en trasig tangent.

Uppbyggnaden är rätt intressant med två parallella röster som kan spelas tillsammans eller splitas upp på klaviaturen och bilda en primitiv form av duofoni. (Mitt ex har alltid varit behäftad med det lilla problemet att det inte går att stämma de båda röstarna efter varandra.) Den har ett riktigt fett filter och trevliga envelopes. Efter hand har jag insett att det är en ganska ovanlig maskin. Jag har sett två till salu begagnat i Stockholm. En på Slagverket och en på Jam för några år sedan. (Det skulle kunna vara samma maskin.) Då gick de för ungefär 4 000 spänn. Med tanke på att den saknar CV/Gate in eller några andra externa kontrollmöjligheter är det rätt mycket. Sökningar på nätet ger ganska lite info om den, men en video på YouTube lyckades jag hitta där den figurerar (även om man knappt ser den och killen som leker Jean Michael Jarre har dränkt alla syntharna i reverb, men trots det tycker jag mig känna igen Compacens lite speciella klang, när han börjar spela på den)

.

Tvångsinlägg om The Invaders

Var bara tvungen att skriva nåt mer för att slippa ha festivalen som senaste inlägg på bloggen.

En reflektion över Amazons Free Super Saver Delivery: Finfint att man kan få graits porto till Sverige från Amazon nu för tiden om man beställer för mer än 25 pund. Men det tar längre tid än vanligt det ska man vara medveten om. Har bara tre avsnitt kvar av The Invaders säsong ett och väldigt sugen på att få följa arkitekten David Vincents fortsatta jakt på utomjordingar. Efter att nästan ha tagit mig igenom första säsongen har mitt positiva intryck bara förstärkts. Det här är verkligen en bortglömd pärla. Mörkt och välspelat, och inte alls så jönsigt som amerikansk 60-tals sf annars lätt blir.



Well, the festivalcleansing is done! Jag lovar att inte skriva mer om den där tävlingen. Åtminstone inte förrän i nästa vecka..

Melankolifestivalen

Melodifestivalen är ett av de få så kallade folkliga evenemang jag förmår uppbringa någon form av entusiasm inför (På spåret och andra frågesporter är väl egentligen de enda andra, och jo, kanske landslagsfotboll). Jag har flera gånger försökt bli klok på varför. Varje år är det samma sak, jag vet ju vilken musikalisk och intellektuell förnedring jag utsätter mig för när jag sätter mig ner framför tv:n. Likförbannat sitter jag där varje år. Ja, jag följer det kanske inte slaviskt. Har jag något bättre för mig låter jag inte det här jippot gå före. Men är man ändå hemma och inte har något särskilt för sig då lördagskvällen kommer, vilket är ganska ofta är fallet för en småbarnsförälder, så hamnar jag lätt i soffan.



En gång i tiden trodde jag faktiskt nånstans inom mig att man skulle kunna få uppleva intressant musik i det forumet. Sådana villfarelser har jag för länge sedan gjort mig av med. Ärligt talat kan jag inte minnas ett enda intressant bidrag (och då pratar vi Eurovision, alltså inte bara svenska) sedan Telex "Eurovison" i början av 80-talet (väl enda gången man fått se en Moog-modular på scen i de sammanhangen), eller ett enda bra sedan France Galls "Pouppe de cire, pouppe de son" med musik av Serge Gainsbourg i slutet av 60-talet. Ja, det skulle väl vara den där gången jag drömde att Roger Pontare avslutade sitt nummer i Eurovisionfinalen med att plocka fram en stor yxa och hugga sönder scenen med den, men det var ju bara en dröm. Min egen frustrations illustration till klockradions toner på morgonen innan det årets final. (Hade tänkte lägga en länk till hans framträdande här, men ... det kändes inte bra. Nästan lite sjukt på något vis.

Men hur som helst så satt jag ju där ändå i går kväll. Jag skulle kunna skylla på att jag gjorde det för att göra min tre och ett halvtåring sällskap, men ärligt talat så somnade han vid halvåtta. Men jag satte mig och blev sittande.

Vad kan då sägas om årets premiäromgång. Well, som vanligt verkar man ha samlat skräpet i öppningen. Hoppas jag i alla fall. För enda behållningen av bidragen var väl egentligen: Ja, den där Pernilla Andersson kanske är ganska musikaliskt ointressant, men hon har i alla fall en skön pipa.

I övrigt var det väl ett hyfsat väl iscensatt jippo (jag tillhör ju dem som tycker att misstag i direktsändning är ganska kul), med stundtals till och med rätt så lyckade artistintroduktioner. Peter Stormare och Nanne Grönwall som pausunderhållning var väl däremot lika spännande som man hade kunnat ana ...

Så nu har jag fått ut mina frustrationer kring detta och kan sysselsätta mig med viktigare saker ... tills nästa vecka, då jag lär sitta där igen ... Till dess får man väl trösta sig med France Gall briljans

:

Brian Morant

Skrev ju lite om Ian Hicks och Mordant Music i förra veckan. Efter ett par genomlyssningar av Brian Morants "Discreet Head" är jag sugen på mer. I reklamtexten på BoomKat görs det jämförelser med Emeralds, Wolf Eyes och Klaus Schulze, men mest kommer jag nog ändå att tänka på Tangerine Dream. Till skillnad från t.ex. Schulze så består ofta TD:s tjugominuters epos av flera olika kortare teman, och på samma sätt är "Discreet Head" sammansatt av en hel rad olika rytmer, teman och drone-passager. Bäst kan man beskriva det som en kombination av TD:s "Rubycon" och tidiga Portion Control.

Av någon anledning stavar BoomKat artistnamnet Brian Mordant, men på såväl omslag som Mordant Musics hemsida står det Morant och inget annat.


Read full review of Discrete Head - BRIAN MORDANT on Boomkat.com ©

Propellerheads Kong

Jag kastade mig som vanligt över den senaste Reason uppdateringen då den kom i slutet på sommaren. Men eftersom jag lagt mest tid på hårdvaruprylar på sistone har jag inte riktigt grävt ner mig i den nya funktionerna. Efter att ha lekt lite med min SP-808 de senaste veckorna blev jag sugen på bli lite mer bekväm med Kong och de nya samplingsfunktionerna i Reason. För hur kul Kong och den nya autotunefunktionen är så är det trots allt direktsamplingen som är den stora nyheten. Äntligen finns den där direktheten som fanns hos hårdvarusamplers i Reason. Så jag hade några roliga timmar i eftermiddags tillsammans med Kong och samplingsfunktionen.

AB Lundberg på Soundcloud

Har blivit lite förälskad i Soundcloud. Känns som ett MySpace med allt lull-lull bortplockat. Här handlar det i stället bara om musik. Funktionerna för att lägga in kommentarer i låtar är verkligen en kanongrej för folk som pysslar med musikaliska samarbeten å distans. Och så den där känslan av att det fungerar, till skillnad från MySpace som bara står och surrar och väntar på nåt segt skript, som det är meningen ska få sajten att kännas fräsch och up to date. Än så länga har jag en sajt för AB Lundberg på Soundcloud. Gå in och lyssna och kommentera om andan faller på, och om ni har egna musikprojekt så se till att skaffa er en sida. Gratisversionen ger en två timmars audio på sajten som man sedan får hushålla med som man vill. Sedan finns det betaltjänster för den som vill ha mer.

Xoxbox från Mode Machines

En annan pryl som jag egentligen inte behöver men har vissa cravings efter. Xoxbox:en ska vara den mest trogna klonen av en Roland TB-303. Den såg först dagens ljus som ett DIY-projekt på nätet. Efter hand har ett antal tillverkare som säljer färdigbyggda varianter på den dykt upp. I Europa finns Mode Machines. Deras Xoxbox finns att köpa hos JAM i Sverige för ynka 4 595:- (att jämföra med de 10 000-15 000 som en äkta TB-303:a brukar gå för nu för tiden). Den finns också som byggsats för den händige för 2 795:- (en kategori jag själv inte räknar mig still ännu, även om jag har ambitioner i den riktningen, men först ska jag se till att bygga ihop den Fuzz-pedal från Moody Sounds jag fick i julklapp). Oavsett vilket så skulle jag nog helst byta ut rattarna på den. De som kommer med liknar MC-303:an alltför mycket för min smak. (Ja, ibland kan jag hänga upp mig på sådana saker .. nördjävel som jag är.) Oavsett vilket hittade jag den här demovideon där samplingar från People Are People åter igen figurerar. (Med tanke på tillverkarens namn är det kanske inte så förvånande.) Mode Machines finns med blåa, röda, vita eller lila LED:s. Det känns som om jag har alldeles för lite lila ljus i hemstudion ...

Europa

Kände att jag blev lite gnällig över Analogue Solutions prissättning i förra posten. Tänkte väga upp det med en liten hyllning till mr Carpenters Europa-sequencer, som jag själv använder. Här är en demonstrationsfilm från YouTube där den styr en Ensoniq ASR-10 sampler med samplingar från People Are People. I slutet får den också leka lite med de två andra produkter som jag är mest sugen på från AS,Telemark och Oberkorn-sequencern.

Analogue Solutions Telemetry

Analogue Solutions fortsätter att använda sina tekniska lösningar i nya produkter. Nu släpper han Telemetry, en mini-version av sin klassiska Vostok där han drar nytta av den mini-patchmatrix som han släppte som eurorack-modul för någon månad sedan. Ser snygg ut, och tar inte så mycket plats, men priset avskräcker. 1 000 pund, när t.ex. hans Telemark (en patchbar SEM-inspirerad maskin) kostar 700 och en fullmatad Vostok kostar 1 600. Skulle mycket hellre skafffa mig en Telemark i så fall och sedan köpa till en patchmatrix-modul för ungefär 1 500 spänn. Men det måste ändå ses som något positivt att han erbjuder så många versioner av sina skapelser.

Prostitute Robot from the Future

Bara en klassiker från Black Books. Bill Baileys sätt att leverera den här är oöverträffat. Den östeuropeiska textningen lyfter på något märkligt vis det hela ytterligare.

Mark Gatiss på SVT

Gott om Mark Gatiss på SVT för tillfället. Bortsett från att han är aktuell som manusförfattare och som Mycroft i "Sherlock" syntes han i gårdagens avsnitt av hans gamla vapendragare Steve Pembertons och Reece Shearsmiths "Psychoville", som SVT hade klassificerat som något så udda som en skräckkomediserie (vilket vid närmare eftertanke deras tidiagare serier nog också skulle kunna kallas). Det gamla gänget från League of Gentlemen återförenades för ett avsnitt. Pembertons och Shearsmiths karaktärer var lika störande och obehaglig som vanligt och Gatiss var lysande i rollen som "polis". Avsnittet ska ha varit en form av homage till Hitchcocks "Rope", inspelad i en enda tagning.

Demdike Stare

Demdike Stare är Sean Canty och Miles Whitaker, två engelsmän som tillbringat alldeles för mycket tid med att plöja igenom gamla skivbackar. Deras senaste släpp är trippel-cd:n Triptych, som samlar de tre vinylsläpp de gjorde under 2010 och lägger till en 40 minuter med extramaterial från samma inspelningar. Influenserna kommer stundtals från Radiophonic Workshop och tidiga musikbibliotek, stundtals från orientaliska obskyra musikgenrer. Musiken andas dubstep, drone och ambient. Det är mörkt och dystert men samtidigt finns här en värme och en kärlek till musiken, till upptäckarglädjen av sedan länge glömda toner och ljudatmosfärer. Emellanåt kommer jag att tänka på White Noises klassiska "An Electric Storm", en platta som var var flera decennier före sin tid då den gavs ut 1969.


Read full review of Tryptych - Demdike Stare on Boomkat.com ©