26 October 2011

Nya modulära pedaler

KOMA Elektronik har verkligen gått ett steg längre i marknadsföringen av sina två nya pedaler. Snyggaste reklam för en sådan här smal produkt jag sett på länge. Sedan verkar det vara rätt feta pedaler också med tio CV-ingångar var som kan snacka med ens modularsynt.

19 October 2011

Stairs and Flowers

Om en dryg vecka, den 28 oktober, är det äntligen dags för Skinny Puppys väldigt försenade nya platta HanDover att släppas. I väntan på det kan man kolla på en del av deras fantastiska gamla videor. Som den här för "Stairs and Flowers":

Xeno & Oaklander "Sets & Lights"

Sedan jag först hörde Xeno & Oaklanders förra platta "Sentinelle" har jag gått och väntat på uppföljaren. I våras kom Sean McBrides andra projekt Martial Canterel med en ny platta, som var helt okej och långt bättre än det mesta som släppts i syntpopsgenren de senaste tio femton åren, men jag går av någon anledning inte riktigt lika mycket igång på hans soloprylar som jag gör på det han producerar tillsammans med Liz Wendelbo. Det är inte bara tillägget av hennes röst som gör X&O:s verk så mycket mer spännande, hon tillför också en känslig melodiös och harmonisk variation i musiken. Eller så triggar hon McBride att anstränga sig mer än när han helt själv kontrollerar apparaterna. Kanske kan det vara så att hon helt enkelt bistår med en uppsättning händer till, bandet är ju notoriska för sin ovilja att överdubba, allt ska göras i en take med sequencers och trummaskiner sammanlänkade i en ömtålig synk, och allt som oftast är melodislingorna inspelade live.



Hur som helst är "Sets & Lights" en värdig uppföljare till "Sentinelle". Jag har bara hunnit med ett par genomlyssningar, och som jag minns det tog det några varv innan jag var helt såld på melodierna på förra plattan, men än så länge är det klart godkänt. Jag är medveten om att jag kanske hade lite väl högt ställda förväntningar på den här skivan, men det är svårt att inte ha det efter "Sentinelle". Intressant nog är det spår jag fastnat mest för än så länge den instrumentala "Italy". En av höjdpunkterna på föregångaren var den likaså instrumentala "Toho Picture". Jag kan inte låta bli att fundera på vilken lysande instrumental platta de här båda hade kunnat åstadkomma om de vågade släppa popformatet och sången helt och istället fullt ut fokusera sig på de rytmer och melodier deras maskiner kan frambringa.


Read full review of Sets & Lights - Xeno & Oaklander on Boomkat.com ©

18 October 2011

DIY Multiple i en plastburk

Efter att ha inskaffat en ny lödkolv, denna gång med en effekt 30W istället för som min andra på 15W gav jag mig igår på att försöka löda ihop en enkel multiple till min eurorack-modular. Med hjälp av några 3,5"-jack från Kjell & co., ett par sladdar från en gammal dator och en liten matlåda i plast lyckades jag få till min alldeles första egenkonstruerade passiva "modul". Det var meningen att det skulle bli en fyrvägs-multiple, men ett av jacken gick itu när jag försökte montera det i plastlådan (inte toppkvalitet på dem precis), så det fick bli en lite enklare trevägs-variant. Hur som helst så gick lödningen över förväntan, och multin funkar som den ska. Enda strulet blev en rejäl brännblåsa på mitt vänstra pekfinger ... efter två timmar med fingret i ett glas vatten har jag fått än mer respekt för lödningens ädla konst. Nästa projekt: en passiv attenuator, eller kanske en passiv ringmodulator, men då måste jag först skaffa lite nya komponenter.

Moog Animoog

Moog har släppt Animmog för iPad. Tillsammans med iMS-20 och Fairlight-appen får den mig än mer att vilja lägga vantarna på en sån där förbannand platta. Men är det inte roligare med en ny eurorack-modul, ändå? Men min modular är inte lika lätt att slänga ner i ryggsäcken.

11 October 2011

Pankow

När jag var på Bodyfest förra veckan så påminde en affisch om en kommande festival nånstans ner i bodymusikens hemtrakter i Benelux om ett par andra band jag inte lyssnat på mycket de senaste tjugo åren, fast att jag lyssnade som besatt på deras plattor få det begav sig. Italienska Pankow är ett av dem. Bandet från Florens släppte ett par plattor under andra halvan av åttiotalet. Deras första EP från 1984, med bland annat hiten Das Wodka Chaos, är fortfarande värd att lyssna på, samt ett par andra låtar, däribland Kunst und Wahnsin från 1988, här framförd live i Strasbourg 1989:



En sak jag gillade med Pankow var att de var så långt ifrån body- (eller som det hette på den tiden råsynths-) klyschorna man kunde komma. Som i den här låten om sångaren och hans ja, låt oss i sann anglocistisk anda kalla det privata delar. Me and My Dong Dong hette låten. När den släpptes på en EP fick denna titeln Pankow Show You Their Dongs. Ett rykte sa att plattan blev förbjuden på andra sidan Atlanten:

Golden Retriever

En duo med modularsynth och basklarinett känns kanske inte som den mest givna kombinationen, men Golden Retriever lyckas med att få det musikaliska mötet att kännas helt naturligt. Deras senaste vinyl på Root Strata heter Light Cones och består av två drygt tjugo minuter långa improvisationer som är fullständigt briljanta. Det här är nåt av det mest intressanta jag hört i genren sedan Oneohtrix Point Nevers "Rifts" och Emeralds "Does It Look Like I'm Here". Mötet mellan elektronisk och klassisk musik känns helt otvingat. Styckena är fyllda av en närmast pastoral ambientatmosfär blandat med mer disharmoniska utbrott av modularsynthen. Till det facila priset av 1:70 pund på BoomKat för tillfället är det ett fullständigt obligatoriskt köp för att all som gillar Bee Mask, Keith Fullerton Whitman eller någon av de två tidigare nämnda akterna.


Read full review of Light Cones - GOLDEN RETRIEVER on Boomkat.com ©

Serge Modular

Lite då och då drabbas jag av cravings efter ett riktigt klassiskt modular-system. Som med Club of the Knobs Model 15 nyss. Sen räknar jag efter och kollar vad man kan få för samma pengar, eller rättare sagt för en bråkdel av de pengarna, i Euroland. Och köper kanske en modul till till min eurorack modular, om ens det. (I år har det bara blivit en enda so far: en Make Noise ModDemix.)

Lite då och då är mina cravings riktade mot ett särskilt klassiskt märke. Moog och Buchla i all ära, men oftast är det nog Serge jag dreglar över. En Animal-panel (i princip en komplett syntröst i en rackenhet på 4 höjdenheter) kostar runt 30 000:- exklusive frakt från USA. Det är i sådana stunder jag måste erinra mig att jag faktiskt har en del Serge-baserade moduler i min eurorack, som Make Noise Maths till exempel. Men det är nåt med Sergen och dess banankontakter ändå:

Club of the Knobs

Lite jam från Club of the Knobs monter på musikmässan i Frankfurt tidigare i år. COTK:s lilla Model 15 Moogklonsystem, en färdigkonfigurerad minimodular (ja, allting är relativt) till det facila priset av 3 000 euro är det portugisiska företagets ingångssystem. Det är en uppdaterad variant på Moogs gamla portabla ingångssystem. Ett europeiskt alternativ till dotcom. Har läst en del negativt om COTK:s oförmåga att leverera vissa moduler förr i tiden, men har hört mindre sådant på sistone.

John Foxx live 2011

Synthtopia postade följande fullständigt lysande liveframträdande av John Foxx and the Maths på Roundhouse tidigare i år. Enorm liveversion av klassikern He's A Liquid från Metamatic. När Foxx lämnade Ultravox 1980 ersattes han av Midge Ure, som strax därefter släppte Vienna. Valet mellan den och Foxx solodebut Metamatic är i alla fall självklart för min del. Vem av de två sångarna som fortfarande känns musikaliskt relevant idag lämnar jag åt er att avgöra.

John Foxx and the Maths live 2011


Ultravox live 2011

5 October 2011

Bodyfest 2011

I lördags gick den andra Bodyfest av stapeln på Nalen i Stockholm. Kände mig inte helt övertygad av line-upen, men eftersom en kompis var på besök över helgen bestämde vi oss för att kolla in det. The Klinik och A Split Second var ju ändå gamla favoriter. The Klinik var jag väl mest sugen på, eftersom det ändå är ett band som jag lyssnat mycket på och lärt mig uppskatta mer och mer genom åren. ASS kände jag mig desto mer kluven inför. Visserligen lyssnade jag intensivt på dem i slutet av 80-talet och början av 90-talet, men kunde konstatera att det nog var någon gång på den tiden jag senast lagt på deras plattor på vinylspelaren. Förutom dessa två skulel följande band spela i tur och ordning: Sturm Café/Kommando XY, Schwefelgelb, Parade Ground och Orange Sector.

Men vi drog som sagt dit efter att ha tillbringat eftermiddagen på musikmässa. Vi var där vid 18-tiden och hann precis se de två sista låtarna i Schwefelgelbs spelning. Det är lite orättvist att bedöma en spelning efter bara tio minuter, men på det hela taget var intrycket positivt. Schwefelgelbs musik har kallats en blandning av Slagsmålsklubben och DAF, och något ligger det väl i det. En del låtar för tankarna till tysk danselectropop som Jeans Team eller Modeselektors mer electro-aktiga stunder. Hur som helst var det skönt med ett band vars attityd var så befriad från hårda body-klyschor man kan komma. De såg till och med ut att ha kul på scenen.



Därefter var det dags för det gamla belgiska bandet Parade Ground, vars största merit nog är att de var med på den klassiska samlingen This Is Electronic Body Music från 1988. Jag kan dock inte ärligt påstå att jag kommer ihåg deras låt. De två bröderna i bandet klev upp på scenen, den ene med gitarr och den andre med mick i näven och inledde ett av de konstigaste framträdanden jag sett sedan jag regelbundet besökte amatörkvällar på lokala fritidsgårdar i Lundregionen i mina tonår. Backtracket var så lågt och dåligt mixat att det mest lät som om ljudet av misstag letade sig in från en konsert i rummet bredvid. I och med det hade de båda bröderna mer än lovligt svårt att hålla sig till en takt som minst sagt låg dold under ett par lager gitarrbrus. Gitarristen slog sig i skallen så att det började blöda och sångaren vrålade konstant in i sin mikrofon. När gitarristen gick ner från scenen och hotfullt stirrade på publiken var det inte någon angenäm känsla som framkallades. Det var mer som när man nykter är på väg hem en sen kväll och desperat försöker undvika fulla och halvfulla mindre mentalt stabila existenser på väg ner till tunnelbanan. Vi bestämde oss snart för att undvika resten av Parade Grounds spelning också.



En stund senare klev tyskarna i Orange Sector upp på scenen. Jag kände mest till dem som bandet som gjorde en ebm-cover på Kim Wildes Kids In America nån gång i mitten på 90-talet. Det var den och Bigod 20:s Like A Prayer som stod för lustiga covers på den tiden, hopplöst långt efter Laibachs genialitet i disciplinen. Hur som helst så klev två snubbar som lika väl hade kunnat vara två i publiken (ja, ärligt talat fanns det en del i publiken som var betydligt roligare att titta på än de här två) och framförde en serie klyschig body när den är som tråkigast. Kompetent utförd, förvisso, men hopplöst epigonistisk och osjälvständig till sin karaktär. I var och varannan låt stod man bara och funderade på vilken Nitzer Ebb-låt det var de gjorde en pastisch på.



Nåväl, så långt inte så värst upplyftande kanske, men det skulle bli bättre, mycket bättre. Låt mig bara först börja med den mest negativa aspekten av A Split Seconds spelning: Vad fan hände med ljudet? Det var uppenbart att bandmedlemmarna på scenen hade problem med sin medhörning, stundtals viftade de frenetiskt till en ljudtekniker som inte verkade förstå vad de menade. Kanske trodde de att det var en del av showen. Och framför scenen lät det rätt grötigt också. Det var synd, för spelningen i sig var över förväntan. Att det skulle bli en nostalgisk upplevelse hade jag kanske väntat mig, men att den skulle vara så angenäm hade jag inte vågat tro. Mark Ickx & co. radade upp en serie klassiska låtar: Close Combat, Mambo Witch, On Command, Flesh, Colonial Discharge, Bend My Body Armour m.fl. Den enda jag saknade var Burn Out.



Jag förvånade mig själv med att kunna mer än hälften av texterna utantill. Jag lyssnade nog rätt mycket på dem när det begav sig. Utseendemässigt såg Ickx och hans kamrater ut som man hade förväntat sig. Ickx själv klev upp på scenen i en gräslig mönstrad skjorta och skinnväst, givetvis med solbrillorna på. Han hade lagt på sig ett par kilon runt midjan, och rörde sig som en gammal sliten rockstjärna. När han var som mest utlevande tog han strypgrepp på gitarristen med mickstativet och vräkte omkull honom på golvet. Bortsett från ett par sådana ögonblick var det kanske inte så mycket visuell show, men ett klassiskt syntrocksgig bjöd A Split Second på.

Jag passade på att köpa CD:n Black Leather med The Klinik i pausen mellan Orange Sector och ASS, eftersom det fanns ett par spår på den som jag inte hade i digitalt format. Medan vi satt och snackade inne vid lilla scenen dök sedan Dirk Ivens, sångaren i The Klinik upp, så jag passade, ganska okrakteristiskt, på att få den signerad av honom. Nu stod vi och väntade på att han och hans medmusiker Peter Mastbooms, som tidigare bland annat spelat med Vomito Negro, skulle gå upp på scenen. (Originalmedlemmen Marc Verhaeghen deltar inte längre i bandets liveframträdanden på grund av sin hälsa, men är fortfarande medlem då de arbetar i studion, något de sägs göra, men någon ny platta med originalsättningen har ännu inte dykt upp.) Jag har tidigare sett Ivens uppträda med sitt soloprojekt Dive och med sitt andra band Absolute Body Control, men aldrig med The Klinik.



När de båda herrarna så kom upp på scenen visste jublet inga gränser. De kom nämligen in i sin klassiska scenoutfit: i svarta läderrockar och med gasbinda runt sina huvuden. (För att förstå känslan för den som inte är insatt i ebm/industrial-världen kan man jämföra med hårdrocken: Hårdocken har Kiss sminkning - ebm har Kliniks bandage.)



De inledde med stenhårda Cold As Ice och sedan fortsatte spelningen med det ena brutalt kompromisslösa spåret efter det andra. Material från bandets tolvor dominerade. En gammal polare jag stötte på där kallade det rena rama hitkavalkaden. Även om det uttrycket kanske kan tyckas lite märkligt när man hör materialet, ligger det en hel del i det. Det var en synnerligen lyckad kavalkad där bandets samtliga perioder fanns representerat. Några personliga höjdpunkter var: Black Leather, Moving Hands, Obssession, Walking With Shadows, Pain & Pleasure och Go Back. Samtliga låtar framfördes helt utan moderniseringsförsök (till skillnad från vid Front 242:s så kallade old school-spelningar ...) något som det här materialet utan tvekan klarar av. De primitiva rytmer och syntbasar som The Klinik pumpar emot åskådarna är nog några av ebm-genrens mest tidlösa verk.



Dirk Ivens rörde sig spasmatiskt fram över scenen och såg då och då ut att drabbas av krampanfall. Sången framfördes nästan utan effekter, förutom ett och annat delay, till skillnad från på plattorna där den ofta är hårt distad. Det gjorde närvaron nästa ännu starkare och texterna ännu mer obarmhärtiga och hotfulla. (Och nu menar jag det på ett positivt sätt, som när man dras med av Ohgrs konststycken på en Skinny Puppy-konsert, och inte som under Parade Grounds spelning tidigare under kvällen. Som Fredrik Strage skrev i sin recension i måndags: Den rymliga lokalen blev nästan klaustrofobisk efter en timme av Kliniks ljudterror.) Bakom Ivens projicerades en blandning av obehagliga bilder, texter från låtarna och liveupptagningar från kameror på scenen, som Peter Mastbooms skötte från bakom sina maskiner, där han också höll koll på musiken.



Då det blev dags för extranummer kom bandet in med masker för ansiktena i stället, och i sista numret Go Back, slängde Ivens slutligen sin mask och visade sig utan den för första gången under konserten. Det paradoxala är att Ivens antagligen är en av ebm-genrens mest karismatiska sångare (efter storheter som Douglas McCarthy och Nivek Ogre), och inte alls behöver gömma sig bakom någon mask. Just därför känns hans maskering så lysande. Jag hade väntat mig en bra spelning, men att det skulle vara så här bra had jag inte riktigt vågat hoppas på.



Så för att sammanfatta: både plus och minus för årets Bodyfest, men höjdpunkterna vägde väl upp bristerna. En festival som avslutas med Go Back live hade jag knappt vågat tro att jag skulle få uppleva. Hoppas att det gick runt för arrangörerna och att man kommer tillbaka nästa år också. Det behövs sådant här efter att Tinitus lade av 2009. Önskemål på band till nästa år: DAF, Portion Control, Chris & Cosey och varför inte något mer otippat som Mr. Maxted?

Musicians Planet

I helgen var det premiär för en ny mässa för tillverkare av musikinstrument och andra relaterade företag på Münchenbryggeriet i Stockholm. Till skillnad från tidigare mässor riktade den här sig även till allmänheten och jag och en kompis passade på att ta oss en titt. Som ett Sveriges eget lilla mini-Frankfurt Musik Messe.



Bland utställarna fanns givna aktörer som Roland, Yamaha, Fitzpatrick, Jam, 4Sound och EBS. Av den lista som fanns på mässans hemsida kunde man få intrycket att det skulle vara många fler som hade egna montrar. Så var inte fallet, och det hade kanske inte riktigt varit rimligt att förvänta sig det heller, och t.ex. Moog representerades av en Little Phatty och en Voyager Old School i distributören Fitzpatricks monter.



Jam hade en schysst monter där de koncentrerat sig på vissa varumärken. Förutom Nord, Sontronics mikrofoner och Dave Smith Instruments hade de en teststation från Elektron. (Tydligen skulle de också ha haft sin Buchla 200e på plats, men enligt uppgift började den brinna när de testade den på morgonen. När jag var på Jam för någon månad sedan och tänkte kolla in den var den på service i hos tillverkaren. Hm .. ingen skugga över Jam för det, men kanske över Buchla ...)



På det hela taget var mässan en angenäm upplevelse, vi stannade en tre fyra timmar och det var ett ypperligt tillfälle att få lite hands on-tid med diverse prylar man ville testa. På något vis var det lättare att prova här, kanske för att det inte fanns samma underförstådda köpkrav som i en musikaffär. Vi passade på att gå loss på diverse drumpadslösningar. Testade bland annat Rolands SPD-30 och Handsonic:



Yamahas DTX-Multi 12 imponerade på mig. Spontant tyckte jag att den triggade bättre, åtminstone efter min spelstil, än Rolands varianter. Vi satt en del och testade de digitala trummorna i Yamahas monter. Ända tills vi hörde någon lira på ett riktigt trumset bredvid. Alla stannade upp och kollade. Vi också. Där satt en liten tjej, på säg fem bast och spelade skiten av oss. Vi lade snabbt undan trumstockarna och sökte oss till trygga, mer klaviaturbaserade instrument.



Montrarna gästades också av diverse musiker. Medan vi var där dök Mustasch, EMD och Hoffmaestro upp. Och en beatboxande kille som jag inte uppfattade namnet på. Även om inget av det här kanske var i min smak, gav det ändå liv och skön marknadskänsla åt tillställningen. Men musikaliskt var vi mer inriktade på kvällens begivenhet: Bodyfest på Nalen. Mer om det i nästa inlägg.