Cray "Delta Wahn"

The Australian tape label Rocket Machine is a new acquaintance for me. I only discovered it through a tweet from Brad Rose about their release of Ossining's "Company Men". Having ordered their latest batch of 4 tapes, of which all are good. 2 of the tapes were real standout to me however. I already had the download version of the Ossining tape, so was prepared for that to be great, but what really blew me away was the "Delta Wahn" tape from Cray.

Now, I must admit I know next to nothing about the artist, but sometimes that's a good thing. Free from context you have a tendency to listen without prejudice and preconceptions. And I'm really moved by this tape. Musically it could be described as somewhere between early nineties Warp electronica meets Conrad Schnitlzer in a high fidelity future. The tracks are quite varied and just as you've thought you've got it figured, something turns up to confuse you and amaze you yet again.

The tape edition of 38 copies or so, quickly sold out, but it's still available to get as download. Don't miss out.

eMMplekz

This week Nick Edwards (aka Ekoplekz) and Ian Hicks (aka Mordant Music/Baron Mordant) released their first collaborative effort. The album "Izod Days" under the name eMMplekz was released on white vinyl and as download and contains 14 tracks of wonderfully murky industrial pop. Edwards has provided the music and Hicks contributes vocals and additional effects.

For anybody familiar with the previous output of the two the result isn't altogether unexpected, but pretty damn good nonetheless. The musical references is (as often with Ekoplekz) early industrial, especially Cabaret Voltaire, ca "The Voice of America". "Izod Days" at least shares the general mood with that record, even if there's no found tape voices here, but Hicks voice is sometimes treated as such. Some tracks also remind me of early Portion Control (not surprising considering Hicks history with that band)  and could almost be something left off from their "Progress Report" box set. The quirky pop presented here also brings to mind Conrad Schnitzlers early 80's output.

A particular highlight is "Bocanet". An exquisite piece of murky industrial pop, that manages to be both catchy and uplifting, without ever losing the albums general sense of bleakness and dread. "Izod Days" is very interesting and impressing album and a welcome return of Hicks voice. (That also makes me long for a new full length Mordant Music album proper.)


Read full review of IZOD Days - eMMplekz on Boomkat.com ©

Conrad Schnitzler live 1979

After a brisk Sunday walk today in the company of Conrad Schnitzler's amazing 1973 album Rot, I went on the prowl for interesting Con-related clips on youtube and quickly stumbled on this "Space Concert" from 1979. Astonishing as always from Schnitzler.

Harmonia Deluxe

Harmonia är nog det närmaste en supergrupp Krautrocken kom. Även om det var vanligt med samarbeten och bandmedlemmar som vandrade fram och tillbaka så känns Harmonia ändå störst i de här sammanhangen (möjligen med konkurrens från Electronic Meditation-sättningen av Tangerine Dream, med både Klaus Schulze och Conrad Schnitzler, men det var före någon av dem blivit särskilt uppmärksammad på annat håll).

Harmonia bestod av hela Cluster (Hans Joachim Roedelius och Dieter Moebius) samt Michael Rother från Neu! På bandets andra platta "Deluxe" fanns också Mani Neumeier från Guru Guru med på trummor. Just "Deluxe" införskaffade jag när jag var i Berlin nyligen (på Mediamarkt på Alexanderplatz av alla ställen ...). Varför det tagit mig så lång tid att upptäcka den har jag inget vettigt svar på, framförallt efter att ha sett Michael Rother framföra titelspåret live under HalloGallo2010-turnén i höstas:



""Deluxe" är kort och gott fullständigt lysande. Det bästa från Cluster kombinerat med Rothers vagt österländskt influerade gitarrslingor. Och Neumeiers trummande är helt i klass med Klaus Dingers (Neu!) eller Jaki Liebezeits (Can). Äkta krautisk motorik med andra ord. Bland de sex spåren är "Deluxe" och "Monza" ett slags motpoler, där den senare utgör ett mer energiskt svar på den förra.

Ett år senare ägde ett par sessions rum med Harmonia och denna gång var även Brian Eno med. Banden glömdes bort och det dröjde ända tills 1997 innan något från de inspelningarna släpptes. Som man skulle kunna misstänka var det mindre motorik och mer ambient över dem. Klart lyssningsvärt, men inte i klass med "Deluxe".

Året innan "Deluxe" spelade Harmonia in sin första platta "Musik von Harmonia". Varken den eller "Deluxe" finns att köpa som downloads, men är som tur är tillgängliga på, om än väl dyra, cd-utgåvor. "Deluxe" finns dessutom på Spotify.

Harmonia gjorde några spelningar tillsammans mellan 2007 och 2009. Här spelar de "Deluxe" i Stavanger 2008: