Bokmässesmyglyssning

Att man själv kanske har lite för många böcker, skivor, filmer etc. i bokhyllorna är väl ingen hemlighet. Att jag med jämna mellanrum får en kommentar om att jag måste gallra ut gammalt om jag ska skaffa nytt, kan man kanske räkna ut.

Jag råkade höra Leif Pagrotskys kommentar till en bekant medan han stod och lystet granskade en bok på Bok & Bibliotek i Göteborg igår: "Jag måste ju göra mig av med en gammal bok om jag ska få ta hem en ny." Inte ens en före detta kulturminister går tydligen fri från bokgallrande familjemedlemmar.

Harald Grosskopf

Harald Grosskopf var trummis i Wallenstein och Ash Ra Tempel innan han började lira med Klaus Schulze i mitten av 1970-talet. Grosskopf stod för trumspelet på klassiska Schulze-album som Moondawn, Body Love och X, samt ackompanjerade Schulze på otaliga livespelningar. Efter att Schulzes magnifika dubbelalbum X kom ut 1978 valde dock Grosskopf att gå sin egen väg.

Han flyttade ut på landet och utrustad med en Minimoog, en Oberheim Twovoice och en ARP-sequencer började han spela in en soloplatta på en enkel Revox-bandare. Synthesist släpptes 1979 och har uppnått kultstatus i syntrevivalkretsar. I våras släppte RVNG en nyutgåva som vinyl och download, ackompajerad av en platta där bland andra Oneohtrix Point Never remixar spår från den.

Synthesist är verkligen ett utmärkt exempel på sen sjuttiotalskosmische. Spåren från Grosskopfs tid med Schulze är tydliga, men Synthesist är mycket mer lättillgänglig än Schulzes musik. Framförallt är spåren mycket kortare. På den 45 minuter långa plattan ryms hela 8 spår. Titelspåret är nog plattans standout-track. Det här är en klassiker inom instrumental syntmusik på samma nivå som Schulzes och Tangerine Dreams plattor.


Read full review of Synthesist - HARALD GROSSKOPF on Boomkat.com ©

Grosskopf var också verksam som producent vid den här tiden och satt bland annat bakom mixerbordet då You spelade in sin Electric Day, en annan sen kosmischeplatta som återutgavs av Bureau B tidigare i år. Även den rekommenderas för den som lyssnat sönder sina Schulze-plattor. På Electric Day är jazzinfluenserna större än på Synthesist, men de snygga sequencer-basarna känns igen. Ännu en platta som får en att tänka: Hur fan har jag kunnat missa det här?


Read full review of Electric Day - YOU on Boomkat.com ©

Chris & Cosey live

Carter Tutti har på sistone gjort ett antal spelningar där de spelar gamla Chris & Cosey-låtar. Här underground-klubbhiten Driving Blind.

Saxondale

Steve Coogan håller anställningsintervju till sin råddarverksamhet. Drömjobb, indeed.

Chris Carter och Cosey Fanni Tutti

Chris Carter stod för den syntigare sidan av Throbbing Gristle. Han byggde och modifierade en del av deras instrument och utrustning, däribland den ökända Gristleizern. Efter att TG splittrades bilade han och partnern Cosey Fanni Tutti duon Chris & Cosey, som fortfarande är verksamma, men i dag under namnet Carter Tutti.

Carters första solosläpp var 90-minuters-kassetten The Space Between som först släpptes av TG:s Industrial Records 1980, i början av 90-talet kom den i en något nedkortad version på CD och så i fjor släpptes den på vinyl i en ännu mer nedbantad version under titeln The Spaces Between. Nu fanns bara ungefär hälften av originalspåren kvar och ett bonusspår i form av spåret Climbing, som sägs innehålla den första inspelningen av en Roland TR-808. Carter var en av de första som kom över en i England. The Spaces Between finns också att köpa som download. Man känner igen Carter från de poppigare och syntigare TG-spåren, som Hot on the Heels of Love t.ex. Men här är det i princip instrumentalt. Att han var långt före sin tid är ingen överdrift.


Read full review of The Spaces Between - Chris Carter on Boomkat.com ©

Året efter kassetten släpptes Chris & Coseys debutplatta Heartbeat. Stilen känns igen från The Spaces Between och TG, men här dyker Coseys röst upp på något spår och man använder sig av bandloopar som senare band som Skinny Puppy mfl. skulle använda sig av samplers, men röster från skräckfilmer och amerikanska predikanter. Öppningsspåret Put Yourself in Los Angeles förekommer Front 242:s Welcome to Paradise med ett drygt halvdecennium. Som platta är Heartbeat mer genomtänkt än The Spaces Between och det avslutande titelspåret är ett stycke alldeles lysande stycke instrumental elektropop som borde få mången sentida epigon att blekna av avund.


Read full review of Heartbeat - CHRIS & COSEY on Boomkat.com ©

Med tanke på Carter och Tuttis bakgrund i TG, The Wreckers of Civilisation, och Tuttis karriär i sexbranschen (hon vek ut sig i porrtidningar och ställde sedan ut det på konstgallerier) är det kul att se nutida intervjuer med dem. De framstår mest som ett mysigt strävsamt par i övre medelåldern i dag. Framförallt om man jämför med Genesis P-Orridges fullständigt gränsöverskridande projekt att operera om sig och sin (numera tyvärr bortgångna) fru till ett två versioner av samma väsen. Ännu mer respekt till Carter och Tutti för den saken.

Ricardo Donoso

Ännu ett fynd från Digitalis. Ricardo Donosos Progress Chance är en liten pärla fylld med trumlös elektroniska arpeggiatoner och gateade basrytmer. Han har jämförts med John Carpenter och Emeralds, men jag tycker att en liknelse, hur sliten den än må vara i sådana här sammanhang, med Tangerine Dreams Phaedra- och Rubycon-period också kan vara på plats. Drygt 8 minuter långa Morning Criminal är höjdpunkten.


Read full review of Progress Chance - RICARDO DONOSO on Boomkat.com ©

Jürgen Müller

Ännu en i raden av mystiska "återupptäckter" av bortglömda kosmische mästerverk. Medan historien bakom Temporal Marauders platta som släpptes på Spectrum Spools var ganska genomskinlig (som skivbolaget själva ungefär uttryckte det: "Om TM inte hade funnits hade vi varit tvungna att uppfinna dem". och framförallt innehöll musik som skvallrade om ett mycket mer senare tillkomstdatum än sent 70-tal, är Jürgen Müllers Science of the Sea en skenbart mer trovärdig historia. Musiken tycks åtminstone vide en första genomlyssning kunna vara tillkommen någon gång i början av 80-talet som skivbolaget vill få oss att tro. Visst är ljudkvaliteten väldigt hög, men envar som tagit del av t.ex. Klaus Schulzes La Vie Electronique-serie, kunde man göra fantastiska inspelningar redan vid mitten av 1970-talet. Nej, det är väl snarare när man börjar granska historien om herr Müllers bakgrund som det börjar bli lite för bra för att vara sant. Han ska ha varit en student i marinbiologi som tillbringadeen tid på en forskningsubåt i Nordsjön för att sedan inspirerad av sina upplevelser ha lånat ihop lite musikutrustning av några kompisar ha spelat in SOTS och släppt den i några hundra ex i en privat vinylpressning. Nu har musiken mastrats om av skivbolagsinnehavaren Brad Rose (aka The North Sea, Charlatan etc.). The North Sea, Nordsjön ... ni fattar. Min gissning är att det är herr Rose själv som döljer sig bakom pseudonymen, och om så är fallet så ska ingen skugga falla på honom. Snarare tar jag av hatten för den mannens enorma produktivitet på sistone. Oavsett vilket, är Science of the Sea ett fantastiskt stycke minimalistiskt ambient-influerad kosmische av allra finaste snitt släppt av ett av de allra intressantaste bolagen just nu.


Read full review of Science Of The Sea - Jürgen Müller on Boomkat.com ©