Analogt och digitalt

Då cd-skivan kom på 1980-talet handlade allt om den digitala teknikens förträfflighet. Lyssnarna skockades runt de skinande nya, högteknologiska musikmaskinerna i hifi-butikerna. Man häpnade över det rena ljudet, frånvaron av vinylsprak och cd-skivans närmast övernaturliga motståndskraft mot omilt handhavande. "Man kan käka chaminjonstuvning på den utan att den blir repig", minns jag att en kompis sa. Varför man skulle vilja göra det har jag fortfarande inte begripit.

Den digitala vågen i folks stereoanläggningar hade givetvis också sin motsvarighet i musikstudior världen över. Digitala effekter och syntar dök upp och trängde undan den analoga och föråldrade tekniken. De digitala alternativen var oerhört mer kraftfulla och effektiva, och på sikt också billigare.

Det dröjde emellertid inte särskilt länge förrän det kom en motreaktion. Under det tidiga 90-talet kom den första analoga retrovågen. Analoga syntar som man några år tidigare hade kunnat få för en spottstyver steg snabbt i pris på begagnatmarknaden och hifi-nördarna skaffade sig allt dyrare vinylspelare där bara deras audiofil-pressningar på 220 grams vinyl fick spelas.

Även om det kommit digitala mothugg i form av mp3-revolutionen och DAW-explosionen på hemmastudio-marknaden, är det märkligt hur stark analogvurmen fortfarande är bland såväl studiorävar som audiofiler. I takt med att allt fler fick tillgång till billig inspelningsutrustning i form av kraftfull mjukvara till sina datorer öppnades också en marknad för analoga tillbehör till datorerna. En rörpreamp till sångmikrofonen är närmast ett måste för moderna hemmastudioägare, även om alla andra effekter läggs helt och hållet i mjukvarumiljön. Jag har själv en liten billig ART preamp för att "värma upp" ljudet från min mikrofon.

Det är just denna "värme" som många hänger upp sig på. Analogt är varmt och digitalt är kallt. Det är lätt att fastna i den här diskussionen och glömma bort att göra musik i sin jakt på det perfekta soundet. För till syvende och sist är det ju trots allt så att om det man spelar in är skit så kommer det man får ut på andra sidan - oavsett hur många analoga transistorer och rör man kör det igenom - fortfarande att vara just ... skit.

Men trots det så är det bästa syntljud jag någonsin fått till fortfarande min gamla Crumar Compac Synth körd genom en Boss Heavy Metal-pedal och inspelad på min (numera skrotade) Uher-rullbandspelare. Jag försöker fortfarande få till det ljudet med mina digitala mjukvarusyntar, men har än så länge inte kommit i närheten av det.