Länge sen igen

Men man kan alltid bättra sig. Eller inte ...

Oneohtrix Point Never såg jag på Fylkingen i våras efter att ha uppmärksammat Daniel Lopatin i Wire. Häftigt att få se mannen bakom årets näst bästa skiva, tänkte jag. Det är säkert fullpackat.

Nja, så värst mycket folk var det inte. Oförskämt billigt var det också, en hundring för Oneotrix plus fem akter till. Men en förbannat bra spelning var det. Skaffade hans dubbel-cd Rifts lite senare och så nya albumet Returnal när det släpptes i somras. Tja, avd kan man säga, gillar man huvudsakligen instrumental syntmusik utan alltför mycket rytmer och lagom drömsk attityd så gillar man nog det här. Precis som jag. Och det var ungefär här jag började fundera.

Visserligen har jag väl alltid insett att min musiksmak ligger lite utanför mainstream-spåret, men att den skulle vara så där väldigt udda har jag väl aldrig tyckt. Men att jag verkade vara en av typ 50 stockholmare som bevistade Oneohtrix-spelning verkade lite smalare än jag trott. Hans platta missade för fasen förstaplatsen i Wires årsgenomgång med en hårsmån.

På en fest på mitt arbete för någon vecka sedan stod jag och några kolleger och pratade musik. Vi kom in på konserter och jag berättade att jag hade varit på Skinny Puppy och såg fram emot Einsturzende Neubauten i november. Stora band, tänkte jag. Det inser väl alla, även om de inte delar min smak. "Fan vad du är svår" blev istället reaktionen. Allt är väl relativt, antar jag.