Front Line Assembly

Jag bangade FLA-spelningen i Stockholm för någon vecka sedan. Kände att jag hade sett dem tillräckligt många gånger redan och att de bara blivit sämre för var gång. Spelningen på Caustic Grip-turnén på Stadt Hamburg i Malmö var svårslagen. Det faktum att bara Bill Leeb är kvar och att alla andra medlemmar är ungefär tio år yngre än jag själv bidrog nog också till att det inte var svårt att missa dem.

Men nu sitter jag och lyssnar igenom gamla vinyplattor efter att ha flyttat in min skivspelare i arbetsrummet (i vardagsrummet står TV.n och den har man inte alltför stor tillgång till nu för tiden). Lade precis på FLA:s Gashed Senses & Crossfire och kan bara nostalgiskt konstatera att det var bättre förr, i alla fall när det gäller Leeb och co. Till skillnad från t.ex. Skinny Puppy så har FLA aldrigt lyckats förnya sig. De har haft sin stil och kört den och nöjt sig med att uppdatera ljudbilden genom att hänga med i den tekniska utvecklingen. Därför lyssnar jag hellre på deras plattor fram till och med Tactical Neural Implant, där de hade tagit sin stil så långt det gick utan att bli parodisk, och låter bli nyare alster. Men de gamla plattorna plockar jag gärna fram.