Retrofuturism à la Gerry Anderson

Efter ett massivt bombardemang bestående Ben 10, Pokemon och allt vad det heter i en alla barnkanaler kan det kännas som en ren fröjd för själen att titta på några av de program som roade barn på 60- och 70-talet (och antagligen drev deras föräldrar). Musiken är antagligen en av nycklarna till Gerry Andersons framgångssaga med dock-serie efter dock-serie under 60-talet. Den komponerades av Barry Gray till alla Andersons serier.

Supermarionation kallades den speciella teknik som synkade dockornas läpprörelser med det förinspelade soundtracket. Men musiken var det: Den första supermarionation-serien var Supercar och året efter den kom Fireball XL5, med den här oförglömliga låten (som Eddie Bengtsson och Page för övrigt gjorde en cover på på baksidan av Som en vind-tolvan):



Därefter följde Stingray, den första serien i färg, om en futuristisk ubåt som har mer än lite gemensamt med den samtida Seaview i Voyage to the bottom of the sea. Här är vinjetten:



Och den fantastiska "Aqua Marina" som hördes över eftertexterna:



Sedan kom den kanske mest välkända serien: Thunderbirds. Det här var den enda serien med timslånga avsnitt. Budgeten hade gått upp och Barry Gray komponerade den maffiga vinjetten:



Thunderbirds följde av Captain Scarlet and the Mysterons, otvivelaktigt den mest "vuxna" av serierna. Dockorna hade fått nya proportioner och såg mer realistiska ut än tidigare. De mystiska osynliga Mysterons är också riktigt obehagliga skurkar med minst sagt brutala metoder. Låten till eftertexterna är den musikaliska tour de forcen i serien:



Efter Captain Scarlet blev det lite barnvänligare igen med Joe 90, en serie som tematiskt har en hel del gemensamt med just Ben 10. Här kan den nioårige Joe ta över andra människors tankemönster genom att ta på sig ett par mycket speciella glasögon. (Ben 10 blir olika utomjordingar när han tar på sig sin klocka.) Som vanligt svängde vinjettmusiken på ett mycket sextiotaligt vis:



Efter Joe 90 kom den ganska korta serien The Secret Service. Här blandades dockorna med riktiga skådespelare i större utsträckning än tidigare. (Förut hade det på sin höjd handlat om att man använt sig av riktiga händer vid några tillfällen.) Den här alternativa öppningsvinjetten för tankarna till det Belbury Poly håller på med nu för tiden. Barry Grays pseudopastorala musik skulle ha passat bra in bland Ghost Box utgivning.



Barry Gray var som synes (höres?) en mångsidig kompositör som skulle fortsätta skriva musik även till de serier Anderson gjorde efetr att han gjort sig av med dockorna och börjat anlita riktiga skådespelare i UFO och Space:1999 (aka Månbas Alpha).