Lost In Space

Har tagit mig ett par avsnitt in i min Lost In Space-box sedan julafton. Här är en liten trailer för första säsongen av serien, i glorious black and white. Over the top emellanåt, kan man väl säga. Är man ute efter ett välspelat sf-drama för vuxna bör man söka annorstädes.

Julklappar 2011

Efter alla stressinköp inför julen tänkte jag helt skamlöst (men ganska kortfattat) referera mina egna takings från tomten:

1. En Electro-Harmonix Memory Toy som tyvärr inte fungerade som den skulle. Delay-effekten droppade ut plötsligt och oförklarligt. Verkade vara glapp någonstans. Tillbakaskickad till affären.

2. Lost In Space dvd-box. Lite härlig retro-sci-fi från Irwin Allen. Tre säsonger på 23 diskar.

3. How To Wreck a Nice Beach. Fantastiskt snygg bok om vocoderns historia. Illustrerad i fyrfärg.

4. Presentkort på iTunes.

Ja, det var i alla fall lätt att ta klapparna med sig från firandet i Skåne. Annat var det med min sons Legoskörd ...

The Time Tunnel

Nästa Irwin Allen-serie jag kastat mig över efter Voyage to the Bottom of the Sea (säsong 1) är The Time Tunnel. Den här serien från slutet av 1960-talet är lite som en amerikansk version på Doctor Who. Två vetenskapsmän deltar i ett topphemligt experiment i tidsresor, men något går fel och de kan inte ta sig tillbaka till sin egen tid. Istället forslas de hit och dit genom tid av rum lite som den gode doktorn gjorde på 60- och 70-talet. innan han lärde sig styra sin Tardis. Budgeten är ganska väl tilltagen för att vara en tv-serie från 60-talet, precis som Allens andra serier. Effekterna känns naturligtvis daterade, men det är ju lite av charmen. Visuellt är annars detta en fest för ögat, med den typ av färgpalett som hör tiden till. De båda huvudrollsinnehavarna är kanske inte riktigt lika bra som de i Voyage, men de fyller sina roller tillräckligt väl för att man ska vilja fortsätta titta. Den pågående story-archen (ska de någonsin komma tillbaka till sin egen tid?) driver serien framåt på samma vis som den man alltid undrade om David Banner skulle klara sig i The Incredible Hulk. Klart sevärd underhållning.

Voyage to the bottom of the sea

I början av 1960-talet hade Irwin Allen just fått sitt genombrott som producent med filmen Voyage to the bottom of the sea, en sf-inspirerad rulle om en tämligen otrolig ekologiska katastrof - global uppvärmning som en följd av att en del av atmosfären fattat eld. Huvudrollen i filmen innehades av den (för tiden) ultramoderna atomubåten Seaview. Allen skulle på 70-talet bli känd som mannen bakom katastroffilmer som Skyskrapan brinner och SOS Poseidon. Men innan dess gjorde han en ganska lyckad utflykt till tv-mediet.



Inspirerad av framgången med filmen bestämde sig Allen för att lansera en tv-version av Voyage. En av fördelarna med det jämfört med att lansera en tv-serie från scratch var att man kunde återanvända en hel del av modellerna och specialeffekterna från filmen. Allen var en väldigt budgetmedveten producent och alla hans tv-serier präglas av en massiv återanvändning av tidigare material. I Voyage dök det förutom material från filmen också bland annat upp scener från Allens tidigare film The Lost World.

I tv-serien Voyage to the bottom of the sea får vi följa Seaview och dess besättnings kamp mot allehanda hot mot dem själva och mot den fria världen. Dessa kommer i många skepnader, men kortfattat kan man väl säga att det handlar om sovjetiska spioner, havsvidunder och utomjordingar. En och annan kvarglömd nazistkoloni på någon svårtillgänglig ö dyker också upp.

Totalt gjordes fyra säsonger. Den första spelades in i svartvitt och därefter gjordes den i färg. Den första säsongen verkar vara den som har bäst rykte och efter att ha sett ett par avsnitt förstår jag varför. Det är en förvånansvärt "vuxen" produktion som möter tittaren, med tämligen hårt innehåll. Det svartvita fotot gör antagligen också att man har lättare att ta till exempel sjöodjuren på allvar. Både regissörer och fotoansvariga för den här säsongen hade i hög grad tidigare varit delaktiga i att göra den första säsongen av Outer Limits så framgångsrik. Liksom i den serien uppvisar fotot stundtals en hel del noir-inspiration.

Efter Voyaga lanserade Allen ytterligare tre framgångsrika tv-serier med fantastiska inslag under andra halvan av 60-talet: Lost in space, The time tunnel och The land of the giants. Första säsongen av Voyage är dock tämligen befriad från de mer tacky inslag som kom att prägla framförallt senare säsonger av Lost in space.

Kolla trailers för tv-serien här. (Tyvärr är YouTube-klippen från säsong 1 blockerade från inbäddning.)

Forbidden Planet

En film som stått på min önskelista ett bra tag är Forbidden Planet från 1956, en av de första riktigt bra SF-rullarna. Leslie Nielsen spelade huvudrollen långt innan han fastnade i tokfrans-facket. Kortfattat kan man säga att det här är en rymdversion på Shakespeares Stormen. Påkostade, fantastiska specialeffekter och ett av världshistoriens första elektroniska soundtracks gör den till en pärla som inte bör missas. Om man någonsin undrat var Gene Rodenberry fick sin inspiration ifrån då han skapade Star Trek är det här ett av svaren på den frågan (det andra är Irwin Allens "Voyage to the Bottom of the Sea"). Well, en kopia av dubbeldvd:n slank med i min senaste amazon-beställning. (Femtio spänn är mer än rimligt.)