Bästa musikåren

Finns det egentligen bättre och sämre musikår? Kanske börjar jag bara bli gammal och gubbig, men nog känns det som om de bästa åren inom den västerländska populärmusiken ligger bakom oss. Rent spontant så känns det som om storhetstiden inföll någon gång under 70-talet, antagligen under första halvan av decenniet. Jag menar, tänk vilka plattor som släpptes då egentligen.

Ta ett år som 1972: Paul Simons "Paul Simon", Neus "Neu!", Neil Youngs "Harvest", Lou Reeds "Transformer" och Bowies "The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars"". Eller 1973: Pink Floyds "Dark Side of the Moon", Lou Reeds "Berlin" och Elton Johns "Goodbye Yellow Brick Road". Eler varför inte 1974: Kraftwerks "Autobahn" och Tangerine Dreams "Phaedra". Visst, det har gjorts bra plattor tidigare och efteråt, men det här är bara tidlösa mästerverk.

Vad beror det då på att det gjordes så mycket bra under den här perioden? Min teori, som givetvis bara är en delförklaring, är att den analoga inspelningstekniken vid den här tiden hade mognat fullt. Man kunde nu göra i princip allt man behövde kunna göra och ljudkvaliteten hade nått en nivå som man än i dag har som måttstock. Samtidigt var inte möjligheterna oändliga (som de med dagens datorteknik lätt blir), man var fortfarande tvungen att koncentrera sig, att anstränga sig, att göra sitt yttersta för att få till en tagning.

Det tidiga 70-talet anses kanske inte traditionellt vara den mest epokgörande musikperioden, inklämd som den är mellan det sena 60-talets kreativa explosion och punkens födelse, men för mig ligger de här åren högt på listan över de bästa musikåren än så länge.