Promenadambient och dronerelaxing

Helgens promenadmusik har i princip bestått av två artister: Xela och Motion Sickness of Time Travel. Båda är nya erfarenheter för min del. Efter att ha blivit helt tagen av Bee Mask tidigare i veckan var jag på jakt efter mer utmanande ambient/drone-aktiga saker. Visst, jag kunde ju gjort det enkelt för mig och riktat in mig på Bee Masks andra album på Spectrum Spools, men varför inte krångla till det ...

Hur som helst så fastnade jag för Xelas alldeles pinfärska kassettsläpp på den lilla bandlabeln Private Chronology. Xela är annars mer känd som John Twells och driver ansedda Type, där han också gett ut det mesta av sin tidigare musik. Stilmässigt har han gått från rytmisk IDM, via nästan metal-aktig drone till numera mer syntbaserade experiment. Kassetten från Private Chronology bär titeln My Memories of Gallifrey - redan där var jag väl såld. Och visst finns det ett stråk av vintage Doctor Who-inspirerade soundscapes i det här, men desto mer tycker jag att musiken för tankarna till tidig industrial, à la Maurizio Bianchi och TG. Oavsett vilket är det här en sådan platta som jag fortsätter att lyssna på, fast jag inte riktigt vet vad det är som jag finner tilltalande med den. På ytan är det en samling bubblande halvdistade ljudmattor från Twells MS-20 och Moogerfoograr man möts av, till viss del den typ av ljud som vem som helst med lite kunskap om ljudsyntet kan få ur en halvmodulär setup på nolltid. Men efter några genomlyssningar så upptäcker man hur intrikat sammansatt och komponerat detta är. Helheten är här mycket större än någon av de enskilda bitarna. Jag är redan sugen på att lyssna igenom de 40 minuterna en gång till.


Read full review of My Memories of Gallifrey - XELA on Boomkat.com ©

Helgens andra nyhet är Motion Sickness of Time Travel "Luminaries & Synastry), ambient/drone med ett popinslag à la Cocteau Twins i vocaldelarna av den unga amerikanskan Rachel Evans, utgivet på Digitalis. Ja, efter en genomlyssning vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Någon beskrev MSOTT som Stellar OM Source utan rytmer, men det tycker jag är lite orättvist. MSOTT:s musik känns mycket mer genomarbetad och väl utförd. Och jag gillar det, i alla fall den instrumentala delen. För det är något med de reverbdränkta sången som ligger där i bakgrunden, ibland fullkomligt ordlös och ibland anar man ord mer än hör dem, som jag inte riktigt trivs med. Kanske beror det bara på att jag har ytterst svårt för vokalmusik i allmänhet nuförtiden, men jag kan inte hjälpa att hela tiden fundera på om inte detta hade varit ännu bättre utan Evans sång, för om mjuk halvkosmisk ambient är det här riktigt trevligt. Näst sista Like Dunes är plattans stand out, med mer tydliga analogsyntar. Hoppas att det är åt det hållet hon väljer att gå med sin musik.


Read full review of Luminaries & Synastry - Motion Sickness of Time Travel on Boomkat.com ©