Dirk Ivens är väl mest känd som sångare i The Klinik, men på senare år har han ägnat betydligt mer tid åt Absolute Body Control, som han varit verksam i ännu längre än i The Klinik. Nu för tiden känns ABC:s musik fräschare än på länge. När jag såg dem på Tinitus 2006 fäste jag inte mycket vikt vid dem. Ännu ett återförenat gammal synthband, tänkte jag. Men när jag nu lyssnar på en del av deras äldre material framstår ABC allt mer som Ivens centrala projekt. Trots att de bara släppte en handful kassetter på 1980-talet. 2007 återutgavs detta material på en vinylbox på tyska Vinyl-On-Demand och nu har denna återutgivits på cd av Daft Records i en 5cd-box. Materialet finns också att köpa på iTunes, men då uppdelat på fem olika plattor.
För den som tycker att ABC är väl poppigt rekommenderas Ivens soloprojekt Dive:
30 September 2010
28 September 2010
Imperial March
YouTube svämmar över av mer eller mindre välgjorda demos av synthar och andra elektroniska instrument. Ibland får man intrycket att fler människor köper den här typen av instrument för att kunna göra videor än för att göra musik med dem. Kvaliteten är verkligen skiftande och säger oftast mer om den som demar en viss produkt än om produktens eventuella kvaliteter. Det här måste vara en av de mest meningslösa varianter jag har sett. Men ändå märkligt underhållande i all sin torftighet.
27 September 2010
Front 242
Nu för tiden åker Front 242 runt i neonvästar och spelar sina gamla låtar i plågsamma tranceversioner. Deras så kallade old school gig på Tinitus för något år sen var inte mycket bättre. Det är lätt att glömma hur bra de faktiskt var en gång i tiden. Geography och Endless Riddance-tolvan är fantastiska. Mer Cold Wave än EBM egentligen.
DAF
Att en del på allvar trodde att DAF var nazister är lite lustigt. Men det är väl den gamla synt-nazi-provokationen. Den var svår att tvätta bort hos de som inte förstod ironin. Jag kommer fortfarande ihåg hur biträdet i singelrummet på Folk å Rock i Lund stängde av Nitzer Ebbs I Give To You med orden: "Ingen sån jävla fascistmusik!"
Morrissey och nostalgins kvarter
Fredrik Strage gav i sin senaste krönika i DN På stan Morrissey i present till Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Läs Strages krönika här.
Det är underhållande att läsa de stundtals mycket upprörda kommentarerna till Morrisseys försvar. Jag är, eller har kanske snarare varit, ett stort Morrisseyfan. Hans spelning på KB 2003 är en av de största konsertupplevelser jag har haft. Men om man blundar för det stråk av halvunken nationalism som funnits i hans texter väldigt länge är man mer än lovligt naiv. Det finns där i Bengali in platforms, det finns där i National front disco etc.
Morrisseys nationalism och eventuella främlingsfientlighet bottnar troligtvis i hans nostalgiska vurmande för det England som han växte upp i och som inte längre är sig likt. Detta illustreras med all önskvärd tydlighet i följande klipp där förlusten av det förflutnas landskap konkretiseras i hans barndoms rivna kvarter.
I sakfrågan kan jag mycket väl fortfarande tycka att Morrissey är en utmärkt textförfattare och sångare, utan att jag för den skull måste gilla eller försvara allt han tar sig för. Men jag kanske hade känt annorlunda för tio år sedan då min hängivenhet för honom var betydligt större än idag. Jag upphör aldrig att häpna över hur fans måste ta honom i försvar i allt han gör. Den för övrigt annars mycket läsvärda Mozipedia lider också svårt av detta syndrom.
Mozipedia på amazon.co.uk
Att bli sur på Strage för att han påpekar det uppenbara och gör en ganska finurlig poäng av det är bara löjligt.
Det är underhållande att läsa de stundtals mycket upprörda kommentarerna till Morrisseys försvar. Jag är, eller har kanske snarare varit, ett stort Morrisseyfan. Hans spelning på KB 2003 är en av de största konsertupplevelser jag har haft. Men om man blundar för det stråk av halvunken nationalism som funnits i hans texter väldigt länge är man mer än lovligt naiv. Det finns där i Bengali in platforms, det finns där i National front disco etc.
Morrisseys nationalism och eventuella främlingsfientlighet bottnar troligtvis i hans nostalgiska vurmande för det England som han växte upp i och som inte längre är sig likt. Detta illustreras med all önskvärd tydlighet i följande klipp där förlusten av det förflutnas landskap konkretiseras i hans barndoms rivna kvarter.
I sakfrågan kan jag mycket väl fortfarande tycka att Morrissey är en utmärkt textförfattare och sångare, utan att jag för den skull måste gilla eller försvara allt han tar sig för. Men jag kanske hade känt annorlunda för tio år sedan då min hängivenhet för honom var betydligt större än idag. Jag upphör aldrig att häpna över hur fans måste ta honom i försvar i allt han gör. Den för övrigt annars mycket läsvärda Mozipedia lider också svårt av detta syndrom.
Mozipedia på amazon.co.uk
Att bli sur på Strage för att han påpekar det uppenbara och gör en ganska finurlig poäng av det är bara löjligt.
Vince Clarke snackar trummaskin
Vince Clarkes syntsamling är ökänd. Ibland kan jag tycka att det han lyckas producera med sin enorma maskinpark känns väl banalt, även om jag aldrig riktigt kan överge honom eller Erasure. Han trackrecord är helt enkelt för starkt. Men när det gäller maskinerna i sig så besitter han onekligen en enorm kunskap. I intervjuer är han ofta väldigt öppen om vad han använder för metoder. Inget Aphex Twin- eller Kraftwerk-snobbande här inte. Att han sen dessutom är ganska underhållande gör ju inte heller något. Här snackar han om en tidig brittisk samplingstrummaskin i ett utdrag från den lysande BBC-dokumentären Synth Brittania.
26 September 2010
Cevin Key på talk show
När jag kollade på dokumentären om Skinny Puppys Europaturné 1988 som finns med på live-dvd:n The Greater Wrong of the Right Live kunde jag inte låta bli att tänka på Wayne's World. I det här talk show-klippet från 1987 blir inte direkt den känslan mindre, även om det kanske inte kan skyllas på Key.
Subscribe to:
Posts (Atom)
