Tubular Bells

Då Richard Branson startade Virgin records 1973 var de första plattorna han släppte mer än lovligt udda. Mycket av det han gav ut då, och hade hyfsade försäljningsframgångar med, är musik som det känns som om det nästan skulle vara helt omöjliga att tänka sig på ett stort skivbolag i dag (nu var inte Virgin särskilt stora när de startade, men ändå). Med tanke på hur väl det gått för herr Branson sedan dess är modet och experimentlustan i utgivningen desto mer intressant.

Tidigt sajnade Virgin Tangerine Dream och gav ut deras klassiska platoor Phaedra och Rubycon. Men den allra första plattan som släpptes på bolaget var Mike Oldfields Tubular Bells. Oldfield var bara 19 år gammal då han spelade in ett album som känns betydligt mer moget än så, men så hade han också livnärt sig som professionell seesion-musiker sedan han var 15. Tubular Bells är en platta som, trots en viss progressiv överdådighet, eller kanske just på grund av den samma, känns märkligt tilltalande än i dag.

Brooklyn Organ Synth Orchestra

En syntspotters dröm. Upptäckte den här via ett inlägg på Synthtopia för någon vecka sedan. Arp 2600, Little Phatty och Minimoog ... och en massa andra klaviaturer, trakterade av tjejer från en hel rad amerikanska indieband som jag aldrig hört talas om. Här framför de Tubular Bells. Är Mike Oldfields original så här bra?