13 December 2011

Wire Magazine Top 50 of 2011

Senaste numret av The Wire damp ner i brevlådan i går. Som vanligt vid den här tiden på året innehöll det en summering av året som gått i den alternativa musikvärlden. Jag brukar roa mig med att se hur mycket på deras topp-50-lista som jag skaffat och lyssnat på under året. I fjor hade jag ganska hyfsad täckning vad jag minns. I år var det inte lika bra. Ett enda album av bland de femtio hade jag, The Advisory Circles "As The Crow Flies", placerat på en måttlige 33:e plats.



Till mitt försvar kan väl nämnas att jag varit inne och tafsat på rätt många av albumen. T.ex. Ekoplekz "Intrusive Incidentalz Vol. 1" (plats 31), Oneohtrix Point Never "Replica" (plats 14) och Laurel Halo "Hour Logic EP" (plats 8). Och det album som låg högst upp på listan var inte heller en helt obekant pjäs: James Ferraros "Far Side Virtual". Ferraro har bland annat samarbetat med Daniel "Oneohtrix" Lopatin och Laurel Halo, och känns som en mycket intressant aktör inom det som oegentligt och lite förklenande kallades hypnagogic pop för ett par år sedan. Fan, ännu ett album som hamnar högt upp på min "att köpa"-lista. Presentkort på Boomkat finns på min önskelista.


Read full review of Far Side Virtual - James Ferraro on Boomkat.com ©

The Time Tunnel

Nästa Irwin Allen-serie jag kastat mig över efter Voyage to the Bottom of the Sea (säsong 1) är The Time Tunnel. Den här serien från slutet av 1960-talet är lite som en amerikansk version på Doctor Who. Två vetenskapsmän deltar i ett topphemligt experiment i tidsresor, men något går fel och de kan inte ta sig tillbaka till sin egen tid. Istället forslas de hit och dit genom tid av rum lite som den gode doktorn gjorde på 60- och 70-talet. innan han lärde sig styra sin Tardis. Budgeten är ganska väl tilltagen för att vara en tv-serie från 60-talet, precis som Allens andra serier. Effekterna känns naturligtvis daterade, men det är ju lite av charmen. Visuellt är annars detta en fest för ögat, med den typ av färgpalett som hör tiden till. De båda huvudrollsinnehavarna är kanske inte riktigt lika bra som de i Voyage, men de fyller sina roller tillräckligt väl för att man ska vilja fortsätta titta. Den pågående story-archen (ska de någonsin komma tillbaka till sin egen tid?) driver serien framåt på samma vis som den man alltid undrade om David Banner skulle klara sig i The Incredible Hulk. Klart sevärd underhållning.

3 December 2011

Korg Monotribe 2 free update

Korg har gjort något så oväntat som att släppa en gratis systemuppdatering till sin Monotribe. Den nya systemversionen lägger bland annat till 16 steps sequencing för syntdelen och Sample and hold.funktioner till LFO:n. På äkta old school-manér laddas uppdateringen in som en ljudfil via sync in-porten på Monotriben. Har precis uppdaterat min, och efter ett par försök (det var ljudvolymen på min dator som strulade till det) fungerade det. Att Monotriben bara hade 8 steg för synten var en av de få prylar som jag inte gillade med den, men nu har Korg löst det på ett alledeles förträffligt vis. Monotriben tar ett steg närmare att verkligen bli en fattigmans 303:a. Kolla in mer på Korgs Monotribe-sida.

28 November 2011

Dagens typsnitt: Helvetica

Det är inte jättemånga typsnitt som det gjorts en hel film om. Men Helvetica är ett av dem. Det är ett av världens mest använda typsnitt och utvecklades 1957 av schweizarna Max Miedinger och Eduard Hoffmann. Filmen av Gary Hustwit är riktigt underhållande och kanske på sätt och vis roligare än typsnittet. Men poängen med Helvetica har å andra sidan aldrig varit att det ska vara roligt.

Skinny Puppy

Har äntligen haft tid att skaffa och lyssna in mig på HanDover med Skinny Puppy, plattan som någon recensent kallade SP:s svar på Guns'n Roses Chinese Democrazy (tror det var Johanna Paulsson i DN), dvs. en platta som är på gång väldigt länge, och vars releasedatum flyttas fram gång på gång innan det äntligen kommer. Lite var det väl så med HanDover. Den var på gång för första gången för ungefär två år sedan, men så satta SPV:s konkurs käppar i hjulet och SP hann med ett par turnéer utan platta innan Handover äntligen kom ut i slutet på oktober i år. Men är det egentligen samma platta som var på väg att släppas 2009? Jag minns att jag läste i intervjuer då att Aaron Funk (alias Venetian Snares) och Otto von Schirach hade bidragit med material till plattan, men deras namn finns inte med på Handover. Jag misstänker väl att den omarbetats några gånger sedan dess och att de låtar de medverkade på helt enkelt fått utgå.



Hur som helst är Handover en riktigt kul bekantskap. cEvin Key och Nivek Ogre tar ett par steg tillbaka och strippar bort de mest excentriska drill'n'bass-trummorna från deras två senaste plattor och låter också Ogres sång slippa den värsta cut and paste-tortyren. Rytmer och slingor är enklare än på länge, och stundtals känns det här faktiskt nästan som något bandet hade kunnat få ur sig under sin storhets tid från mitten av 80-talet till början av 90-talet. Visst, lika innovativt ljudmässigt som plattor som Rabies och Too Dark Park är väl knappast det här, men den less is more-filosofi som bandet verkar ha anammat klär dem. Det här är helt klart det bästa de har släppt sedan The Process. Bäst för tillfället tycker jag nog att Cullorblind är, ett pampigt spår som nästan skulle kunna vara hämtat från just The Process. Ett melodiöst, rockigt SP när det är som bäst.

27 November 2011

Doften av varma kretsar

I en intervju fick Richard D. James (alias Aphex Twin) frågan varför han föredrog hårdvara framför datorer och mjukvara. En av anledningarna han angav var den doft som syntar och andra elektroniska prylar avger efter att ha stått igång ett tag och hur inspirerande denna doft är.

Idag lät jag mina prylar stå igång några timmar medan jag lagade middag och återvände sedan till studion för att fortsätta på ett projekt. Och visst, den där magiska doften hade infunnit sig. För min del får den mig att tänka på hur det luktade i replokaler och i musikaffärernas syntavdelningar på 90-talet. En doft av nostalgi med andra ord. Är den inspirerande, då? I alla fall mer inspirerande än doften av en ny dator.

15 November 2011

Moon Wiring Club

I våras köpte jag "Striped Paint For The Last Post" med Moon Wiring Club, lite halvt av misstag. Till att börja med var jag inte helt såld på Ian Hodgsons musik, men det här var en sån platta som långsamt växte och efter någon månad upptäckte jag att jag allt som oftast landade på den när jag inte riktigt visste vad jag skulle välja i iPoden.

Så här ett drygt halvår senare kände jag att det var dags att ge sig lite djupare in i Hodgsons fasinerande musikaliska mytvärld. Det senaste året har han hunnit med att ge ut hela två nya album, i slutet av 2010 kom "A Spare Tabby At The Cat's Wedding" och så i maj 2011 släppte han vinylplattan "Somewhere A Fox Is Getting Married" som något slags skruvad hyllning/ironi över det brittiska kungliga bröllopet. Båda plattorna inhandlade jag som downloads från Boomkat den senaste veckan.



Till att börja med skaffade jag "A Spare Tabby". Det är den direkta uppföljaren till "Striped Paint" så det kändes som en vettig startpunkt att börja mina fortsatta äventyr i Hodgsons värld. (Den som vill veta mer vad jag menar rekommenderar jag att kolla in Hodgsons Blank Workshop-sajt.) Liksom föregångaren är "A Spare Tabby" en dryg timme lång och innehåller hela 22 spår. Dessa varierar mellan små surrealistiska ljudkollage och mer poppiga nummer.


Read full review of A Spare Tabby At The Cat's Wedding - Moon Wiring Club on Boomkat.com ©

Hodgsons musik består till största delen av väl valda samplingar från diverse brittiska 70- och 80-tals-tv-serier samt informationsfilmer. Med hjälp av dessa väver han en intrikat väv av basgångar, retroaktiga hip hop-rytmer och snuttar av dialog. Hans tillvägagångssätt är också intressant. Jag har i ärlighetens namn både en och två gånger kommit på mig själv med att köpa skivor beroende på vilka instrument som används på dem. En platta som enbart är hopkommen med vintage modularsyntar har större chans att hamna i min inköpskorg, det är bara att inse att det är så. Men i Hodgsons fall tvekade jag snarare när jag fick veta vad han använde för utrustning: en Sony Playstation 2 med ett gammalt primitivt samplingsprogram,. Jag köpte med andra ord hans plattor inte FÖR att han använde en viss typ av instrument, utan TROTS att han använde en gammal spelkonsol.



Och det kanske är där någonstans som det blir spännande. De begränsningar Hodgson sätter på sitt musikskapande med hjälp av sin väldigt enkla studio gör att han hela tiden måste tänka till och vara kreativ för att hans musik ska bli intressant. De begränsade möjligheter ger, gissar jag, också upphov till ett och annat lyckligt misstag. Allt som oftast präglas musiken av lager av slingor som nästan, men bara nästan, passar ihop. Harmoniska krockar och slagsmål mellan tonarterna tillhör vanligheterna. Men ändå fungerar helheten på något vis.


Read full review of Somewhere A Fox Is Getting Married - Moon Wiring Club on Boomkat.com ©

"Somewhere A Fox" är en kortare platta (p.g.a. vinylformatet) än vanligt från Hodgson, men den är därmed också en aning mer fokuserad och koncentrerad. De tolv spåren har tydligare rytmer och riff än på hans tidigare plattor och på det hela taget känns den något mer direkt än hans andra alster, men allt är relativt. Den här plattan köpte jag i går morse och har inte riktigt hunnit smälta på samma sätt som "A Spare Tabby" men det första intrycket är gott. "Somewhere A Fox" finns förutom på vinyl också exklusivt tillgänglig som download på Boomkat. (Moon Wiring Clubs övriga plattor finns också tillgängliga på t.ex. iTunes.)



För den som vill kolla in Hodgsons musik utan att behöva lägga ut några pengar finns också en gratis-EP med fyra spår på totalt knappa tjugo minuter att ladda ner från Thw Wire Magazines hemsida. EP:n släpptes i samband med en artikel i tidningen och innehåller spår från samma tid som "Striped Paint", om jag förstått saken rätt. De fyra spåren håller kanske inte riktigt samma klass som de bästa grejerna på Hodgsons album, men som en introduktion till hans musikaliska stil är den inte dum. Ladda ner den här.



Hodgson kan väl räknas till den krets av hauntologiska musiker som innehåller bolagen Ghost Box och Mordant Music. Alla hans plattor är mastrade av Jon Brooks, aka The Advisory Circle, och Moon Wiring Club dyker ofta upp i samma sammanhang som Ghost Box-artisterna. Vid ett seminarium om den hauntologiska trenden för ett tag sedan blev Hodgson intervjuad. En sak han då anmärkte på var att så få av de andra utövarna, och analytikerna, av hanutologin tog fasta på humorn i det hela. För honom var det helt centralt. Och det märks. Man drar ofta på mungiporna inför de smarta kombinationerna av dialog. I en annan intervju har Hodgson sagt att ett av hans mål med sin musik är att barn ska kunna tycka om den. Han menar att hans plattor är utmärkt lyssning vid långa bilresor, då hela familjen kan sitta och lyssna och barnen kan glädjas över de roliga detaljerna ... Ärligt talat är han väl kanske lite väl utopisk i sin bild av hur långa bilresor går till nu för tiden. (En 7"-skärm framför varje unge, in med Disney-dvd:n och så är det underhållna ...) Antagligen är det mer hans egen idealbild av hur bilresor borde ha varit i hans egen barndom. Men den inställningen är det inget fel på. Hodgson är rikt begåvad med det Rob Young i sin bok "Electric Eden" kallar den antikvariska blicken, d.v.s. förmågan att se det förgångna i ting och företeelser omkring oss. Hos Hodgson utgörs det materialet av tv-serier och informationsfilmer från hans barndom. Det han gör med det och förmedlar till lyssnaren är smått magiskt.

13 November 2011

Pedalbygge

Stärkt av mitt lyckade modulbygge och efter en koll på Moody Sounds bord på Scandinavian Guitar Show, insåg jag att det var dags att äntligen ge mig i kast med att bygga förra årets julklapp: en Moody Sounds Fuzz Kit (sedan april 2011 är kitet ersatt av Zeygott Fuzz Kit, en något modifierad variant). Jag anmälde mig till Moody Sounds workshop på Kulturhuset som skulle ha gått av stapeln förra söndagen för att få mig en liten boost i lödsjälvförtroende (nej, no pun intended, jag hade tänkt bygga en overdrive, inte en boost), men den blev tyvärr inställd. Så det var bara att ta sig i kragen och ta tag i byggandet utan skyddsnät. (Moody Sounds ordnar nya workshopar via Studiofrämjandet i Stockholm i slutet på januari.)

Kitet jag hade var utan låda, eftersom jag först funderat på att bygga in den i en modul. Men efter att å sistone ha blivit övertygad om pedalers förträfflighet för såväl syntar och trummaskiner som stränginstrument gav jag upp de tankarna. Istället tog jag och beställde en orange lackad låda från Moody i ungefär samma format som t.ex. Electro-Harmonix Little Big Muff. Först hade jag tänkt borra hålen i den själv, men efter att ha insett att jag var tvungen att kunna borra ett par 12 mm:s hål gav jag upp de planerna. Moody erbjuder sig att borra lådan åt en för åttio spänn så jag använde mig av det istället. I allt gick lådan på 199:-, fullt överkomligt. Så i fredags anlände ett paket från Malmö och det var dags att börja bygga. (En eloge till Albin på Moody för snabb hantering och leverans. Jag beställde i onsdags morse och hade paketet, borrat och klart på fredagen.)



I lördags kväll när jag hade nattat min son och frun var ute med några kompisar, satte jag mig så och riggade upp en arbetsplats i vardagsrummet. Jag hade från början bara tänkt löda kretskortet och fortsätta med resten dagen efter, men det gick lite bättre än så. Jag började med att montera hårdvaran i lådan för att få en uppfattning av hur kretskortet skulle monteras.

Jag var nog mest nervös för själva lödningen av kretskortet, men den delen gick betydligt smidigare än jag hade trott. Jag började med att löda fast resistorerna enligt manualen:



Jag hade funderat en del på om jag skulle göra några moddar på pedalen medan jag byggde den, men eftersom det var mitt första projekt bestämde jag mig för att hålla dem till ett minimun. Jag nöjde mig med att byta ut en av kondensatorerna för att få en basigare fuzz. Eftersom jag redan har en Little Big Muff, tänkte jag att det kunde komplettera mina pedaler bäst. Dessutom gissade jag att detta skulle leda till bättre resultat med trummor och syntbasar.

Förutom denna lilla modd monterade jag också transistorsocklar, både för att lätt kunna byta ut transistorerna mot andra och för att jag inte skulle riskera att överhetta dem medan jag lödde fast dem. Ja, och så bytte jag ut den medföljande röda LED:en mot en grön av rent kosmetiska skäl. Grönt kändes på något vis mer rätt i en orange låda ...

Efter att jag var klar med lödningen av kretskortet blev det bara att jag fortsatte med att rigga upp anslutningarna i själva lådan. Detta var definitivt det moment som var mest mödosamt. Nu hade klockan passerat tolv och jag började bli en smula sömnig, men höll i gång med hjälp av Spendrups julmust ... Det gällde att hålla tungan rätt i mun och vid ett tillfälle var jag nära att förväxla anslutningarna på en av pottarna, men upptäckte det innan det var dags att löda fast dem. När väl alla sladdar var dragna såg det ut ungefär så här:



Så var det bara att hetta upp lödjärnet igen ... Den absolut meckigaste biten av var att löda fast anslutningarna till stiften på fotomkopplaren. Med sina nio, tätt sittande stift (varav åtta används) gäller det att vara stadig på handen. Men det gick vägen och framåt två kunde jag äntligen plocka fram ett batteri, skruva ihop lådan och testa om jag fick något ljus i den gröna LED:en ...



YES! Det funkade. Först blev jag lite orolig när jag pluggade in pedalen och lyssnade genom hörlurar från min övningsstärkare, men sedan kollade jag med lite andra pedaler och insåg att det var stärkaren som betedde sig skumt med mina Gradolurar. Ljudet i pedalen var kanske inte riktigt lika hårt som jag hade väntat mig. För att vara en fuzz tycker jag nog att den känns rätt så beskedlig, men det kan ju också ha att göra med bassmodden jag gjorde. Men den gör vad den ska och LED:en lyser snyggt. I dag har jag haft tillfälle att testa den med min Korg Monotribe också och där kom den verkligen till sin rätt. Min Little Big Muff (och i ännu högre grad min andra distpedal, en Boss HM-2) är smått obrukbara för syntar och trummor. Men den här lite snällare varianten fetade upp både trummor och syntbas på ett skönt sätt. Ett tag funderade jag på att modda för längre sustain, men är glad att jag lät bli, eftersom det nog är de egenskaperna hos Big Muff och HM-2 som gör dem mindre lämpade för trummor och snabba basgångar.

Det som återstår är att märka upp pedalen med text, men så länge trivs den bra i sällskap med mina andra pedaler. Finns nog en chans att det kan bli fler hembyggen bland dem ...

Fuzz Face på Scandinavian Guitar Show

I jobbet fick jag anledning att besöka Scandinavian Guitar Show för två veckor sedan i sällskap med en mycket eminent svensk gitarrist. Medan han blev fotograferad med en väldigt dyr vintage Les Paul framför den Marshall Stack han lirade på, passade jag på att ta en bild av den här fantastiskt vackra Fuzz Face-pedalen:



Jag bytte också några ord med Albin Roslund från Moody Sounds som var där med sina DIY-kit. Han tipsade om en Pedalbyggar-workshop han skulle hålla på Kulturhuset söndagen efter. (Jag anmälde mig, men tyvärr blev den inställd pga av för få anmälningar.) Det stärkte ytterligare min känsla att det nog var dags att bygga den där fuzz-pedalen som jag haft liggande ett tag ...

En annan reflektion jag gjorde på gitarrmässan var att gitarrister uppenbarligen är lika nördiga och vintage-besatta som vi analogsyntfantaster. Priserna på vintage-guror ligger verkligen inte efter gamla Moogar och Arpar. Och då verkar det ändå vara mycket mer gott om gamla gitarrer:



Och gitarristen jag var där med då? Vem var det? Jag nöjer mig med att visa en bild på den enda pedal som nämns i hans bok (även om det här är en TS9 och inte en original-TS808) från min utsiktspunkt bakom mixerbordet:

Modulbygge

Efter mitt lyckade experiment med en multi i en matlåda kände jag mig redo att försöka mig på något lite mer seriöst och användbart. Så jag bestämde mig för att försöka förverkliga en passiv eurorack-modul som jag funderat på ett tag. Efter lite funderingar bestämde jag mig för en konfiguration som bestod av en attenuator normaliserad till en fyrvägsmulti, och två enkla passiva slew/lag-kretsar ( i princip enkla passiva filter), en med fast motstånd och en med en pot för att kunna variera motståndet något. Det var bara att lägga en order på lite komponenter från electrokit.

Först gällde det att fixa till en panel som jag kunde montera hårdvaran i. Jag utgick från en vanlig Doepfer-blankpanel på 8HP. Sedan var det bara att plocka fram borren och ge sig på något för mig nytt: att borra i aluminium. Det visade sig vara ganska enkelt, bara man gradvis ökade borrtjocklek och och använde låga varvtal (och borrade åt rätt håll ...) Jag började med att göra en mall för borrhålen så att de skulle hamna någorlunda korrekt. Så här i efterhand borde jag kanske ha placerat de lägsta hålen något högre för att jacken inte skulle gå emot monteringslisten i racket, men de gick precis in som de var. När borrningen väl var avklarad var det bara att montera jacken och pottarna. Efter ett par timmars jobb var detta vad jag hade åstadkommit:



Så långt kommen insåg jag att det var dags att ta hand om disken och börja laga middag. Lödningen fick vänta till nästa dag. Dagen efter satte jag mig ner för att färdigställa modulen. Jag började med att planera kretsarna, och därefter var det bara att börja klippa och skala kopplingstråd för att sedan rigga upp hela härligheten. Ett moment som tog längre tid än själva lödningen. Här är attenuatorn och multin riggad, men inte lödad:



Med allt på plats var det bara att värma upp lödjärnet och sätta igång. Själva lödningen gick ganska smärtfritt (inga behov av att stoppa fingrarna i iskalla vattenglas den här gången) och efter totalt två timmars arbete hade jag avslutat arbetet. En bild av baksidan:



Därefter monterade jag på ett par något överdimensionerade Boss/Moog-rattar från mitt Moody Fuzz Kit (som jag fick i julklapp 2010, men ännu inte byggt) innan det var dags för funktionstest:



Attenuatorn och multin fungerade precis som jag hade förväntat mig. Den fast slewen också. Den variabla slewen betedde sig något annorlunda än jag väntat mig, det var snarare som en kombinerad slew och attenuator, men användbar i vilket fall som helst. Efter att ha kollat att min modul faktiskt kunde åstadkomma något var det dags att märka upp funktionerna. På äkta retro-DIY-manér märkte jag upp den med min DYMO. Jag blev tvungen att klippa till textremsorna en aning för att få plats med de minimalistiska beteckningarna, men på det hela taget var jag rätt nöjd:



Sedan var det bara att montera in den nya modulen i modularen där den efter lite omstuvning av modulerna fick plats (men nu är det fullt ...) Ett styck ny modul till fyndpris. Total materialkostnad: ca 75 spänn. Nu (jag byggde modulen för ett par veckor sedan) har jag bytt ut Moog-rattarna (de var alldeles för stora för modulen) mot ett par Davies-rattar (à la Serge) som jag köpte från Moody Sounds i Malmö. Med de nya rattarna på plats och monterad i modularen ser det ut så här:



Nästa projekt: att bygga den där Fuzz-pedalsbyggsatsen jag fick i julklapp i fjor.

5 November 2011

Nya Monotroner

Korg kommer att släppa två nya minisyntar i sin Monotron-serie: Monotron DUO och Monotron Delay. DUO är en två-oscillators monotron md crossmodulation och Delay är i princip en vanlig Monotron fast med en delay-effekt tillagd (en digital tape echo emulator av allt att döma). Priset beräknas bli ungefär som för den tidigare monotronen, dvs. ca 600 spänn/styck. Tillräckligt billigt för att utgöra impulsköp för alla analogfanatiker med andra ord. Eller något att skriva upp på önskelistan inför jul. Hittade följande YouTube-klipp via Synthtopia.

Monotron DUO:


Monotron Delay:

26 October 2011

Nya modulära pedaler

KOMA Elektronik har verkligen gått ett steg längre i marknadsföringen av sina två nya pedaler. Snyggaste reklam för en sådan här smal produkt jag sett på länge. Sedan verkar det vara rätt feta pedaler också med tio CV-ingångar var som kan snacka med ens modularsynt.

19 October 2011

Stairs and Flowers

Om en dryg vecka, den 28 oktober, är det äntligen dags för Skinny Puppys väldigt försenade nya platta HanDover att släppas. I väntan på det kan man kolla på en del av deras fantastiska gamla videor. Som den här för "Stairs and Flowers":

Xeno & Oaklander "Sets & Lights"

Sedan jag först hörde Xeno & Oaklanders förra platta "Sentinelle" har jag gått och väntat på uppföljaren. I våras kom Sean McBrides andra projekt Martial Canterel med en ny platta, som var helt okej och långt bättre än det mesta som släppts i syntpopsgenren de senaste tio femton åren, men jag går av någon anledning inte riktigt lika mycket igång på hans soloprylar som jag gör på det han producerar tillsammans med Liz Wendelbo. Det är inte bara tillägget av hennes röst som gör X&O:s verk så mycket mer spännande, hon tillför också en känslig melodiös och harmonisk variation i musiken. Eller så triggar hon McBride att anstränga sig mer än när han helt själv kontrollerar apparaterna. Kanske kan det vara så att hon helt enkelt bistår med en uppsättning händer till, bandet är ju notoriska för sin ovilja att överdubba, allt ska göras i en take med sequencers och trummaskiner sammanlänkade i en ömtålig synk, och allt som oftast är melodislingorna inspelade live.



Hur som helst är "Sets & Lights" en värdig uppföljare till "Sentinelle". Jag har bara hunnit med ett par genomlyssningar, och som jag minns det tog det några varv innan jag var helt såld på melodierna på förra plattan, men än så länge är det klart godkänt. Jag är medveten om att jag kanske hade lite väl högt ställda förväntningar på den här skivan, men det är svårt att inte ha det efter "Sentinelle". Intressant nog är det spår jag fastnat mest för än så länge den instrumentala "Italy". En av höjdpunkterna på föregångaren var den likaså instrumentala "Toho Picture". Jag kan inte låta bli att fundera på vilken lysande instrumental platta de här båda hade kunnat åstadkomma om de vågade släppa popformatet och sången helt och istället fullt ut fokusera sig på de rytmer och melodier deras maskiner kan frambringa.


Read full review of Sets & Lights - Xeno & Oaklander on Boomkat.com ©

18 October 2011

DIY Multiple i en plastburk

Efter att ha inskaffat en ny lödkolv, denna gång med en effekt 30W istället för som min andra på 15W gav jag mig igår på att försöka löda ihop en enkel multiple till min eurorack-modular. Med hjälp av några 3,5"-jack från Kjell & co., ett par sladdar från en gammal dator och en liten matlåda i plast lyckades jag få till min alldeles första egenkonstruerade passiva "modul". Det var meningen att det skulle bli en fyrvägs-multiple, men ett av jacken gick itu när jag försökte montera det i plastlådan (inte toppkvalitet på dem precis), så det fick bli en lite enklare trevägs-variant. Hur som helst så gick lödningen över förväntan, och multin funkar som den ska. Enda strulet blev en rejäl brännblåsa på mitt vänstra pekfinger ... efter två timmar med fingret i ett glas vatten har jag fått än mer respekt för lödningens ädla konst. Nästa projekt: en passiv attenuator, eller kanske en passiv ringmodulator, men då måste jag först skaffa lite nya komponenter.

Moog Animoog

Moog har släppt Animmog för iPad. Tillsammans med iMS-20 och Fairlight-appen får den mig än mer att vilja lägga vantarna på en sån där förbannand platta. Men är det inte roligare med en ny eurorack-modul, ändå? Men min modular är inte lika lätt att slänga ner i ryggsäcken.

11 October 2011

Pankow

När jag var på Bodyfest förra veckan så påminde en affisch om en kommande festival nånstans ner i bodymusikens hemtrakter i Benelux om ett par andra band jag inte lyssnat på mycket de senaste tjugo åren, fast att jag lyssnade som besatt på deras plattor få det begav sig. Italienska Pankow är ett av dem. Bandet från Florens släppte ett par plattor under andra halvan av åttiotalet. Deras första EP från 1984, med bland annat hiten Das Wodka Chaos, är fortfarande värd att lyssna på, samt ett par andra låtar, däribland Kunst und Wahnsin från 1988, här framförd live i Strasbourg 1989:



En sak jag gillade med Pankow var att de var så långt ifrån body- (eller som det hette på den tiden råsynths-) klyschorna man kunde komma. Som i den här låten om sångaren och hans ja, låt oss i sann anglocistisk anda kalla det privata delar. Me and My Dong Dong hette låten. När den släpptes på en EP fick denna titeln Pankow Show You Their Dongs. Ett rykte sa att plattan blev förbjuden på andra sidan Atlanten:

Golden Retriever

En duo med modularsynth och basklarinett känns kanske inte som den mest givna kombinationen, men Golden Retriever lyckas med att få det musikaliska mötet att kännas helt naturligt. Deras senaste vinyl på Root Strata heter Light Cones och består av två drygt tjugo minuter långa improvisationer som är fullständigt briljanta. Det här är nåt av det mest intressanta jag hört i genren sedan Oneohtrix Point Nevers "Rifts" och Emeralds "Does It Look Like I'm Here". Mötet mellan elektronisk och klassisk musik känns helt otvingat. Styckena är fyllda av en närmast pastoral ambientatmosfär blandat med mer disharmoniska utbrott av modularsynthen. Till det facila priset av 1:70 pund på BoomKat för tillfället är det ett fullständigt obligatoriskt köp för att all som gillar Bee Mask, Keith Fullerton Whitman eller någon av de två tidigare nämnda akterna.


Read full review of Light Cones - GOLDEN RETRIEVER on Boomkat.com ©

Serge Modular

Lite då och då drabbas jag av cravings efter ett riktigt klassiskt modular-system. Som med Club of the Knobs Model 15 nyss. Sen räknar jag efter och kollar vad man kan få för samma pengar, eller rättare sagt för en bråkdel av de pengarna, i Euroland. Och köper kanske en modul till till min eurorack modular, om ens det. (I år har det bara blivit en enda so far: en Make Noise ModDemix.)

Lite då och då är mina cravings riktade mot ett särskilt klassiskt märke. Moog och Buchla i all ära, men oftast är det nog Serge jag dreglar över. En Animal-panel (i princip en komplett syntröst i en rackenhet på 4 höjdenheter) kostar runt 30 000:- exklusive frakt från USA. Det är i sådana stunder jag måste erinra mig att jag faktiskt har en del Serge-baserade moduler i min eurorack, som Make Noise Maths till exempel. Men det är nåt med Sergen och dess banankontakter ändå:

Club of the Knobs

Lite jam från Club of the Knobs monter på musikmässan i Frankfurt tidigare i år. COTK:s lilla Model 15 Moogklonsystem, en färdigkonfigurerad minimodular (ja, allting är relativt) till det facila priset av 3 000 euro är det portugisiska företagets ingångssystem. Det är en uppdaterad variant på Moogs gamla portabla ingångssystem. Ett europeiskt alternativ till dotcom. Har läst en del negativt om COTK:s oförmåga att leverera vissa moduler förr i tiden, men har hört mindre sådant på sistone.

John Foxx live 2011

Synthtopia postade följande fullständigt lysande liveframträdande av John Foxx and the Maths på Roundhouse tidigare i år. Enorm liveversion av klassikern He's A Liquid från Metamatic. När Foxx lämnade Ultravox 1980 ersattes han av Midge Ure, som strax därefter släppte Vienna. Valet mellan den och Foxx solodebut Metamatic är i alla fall självklart för min del. Vem av de två sångarna som fortfarande känns musikaliskt relevant idag lämnar jag åt er att avgöra.

John Foxx and the Maths live 2011


Ultravox live 2011

5 October 2011

Bodyfest 2011

I lördags gick den andra Bodyfest av stapeln på Nalen i Stockholm. Kände mig inte helt övertygad av line-upen, men eftersom en kompis var på besök över helgen bestämde vi oss för att kolla in det. The Klinik och A Split Second var ju ändå gamla favoriter. The Klinik var jag väl mest sugen på, eftersom det ändå är ett band som jag lyssnat mycket på och lärt mig uppskatta mer och mer genom åren. ASS kände jag mig desto mer kluven inför. Visserligen lyssnade jag intensivt på dem i slutet av 80-talet och början av 90-talet, men kunde konstatera att det nog var någon gång på den tiden jag senast lagt på deras plattor på vinylspelaren. Förutom dessa två skulel följande band spela i tur och ordning: Sturm Café/Kommando XY, Schwefelgelb, Parade Ground och Orange Sector.

Men vi drog som sagt dit efter att ha tillbringat eftermiddagen på musikmässa. Vi var där vid 18-tiden och hann precis se de två sista låtarna i Schwefelgelbs spelning. Det är lite orättvist att bedöma en spelning efter bara tio minuter, men på det hela taget var intrycket positivt. Schwefelgelbs musik har kallats en blandning av Slagsmålsklubben och DAF, och något ligger det väl i det. En del låtar för tankarna till tysk danselectropop som Jeans Team eller Modeselektors mer electro-aktiga stunder. Hur som helst var det skönt med ett band vars attityd var så befriad från hårda body-klyschor man kan komma. De såg till och med ut att ha kul på scenen.



Därefter var det dags för det gamla belgiska bandet Parade Ground, vars största merit nog är att de var med på den klassiska samlingen This Is Electronic Body Music från 1988. Jag kan dock inte ärligt påstå att jag kommer ihåg deras låt. De två bröderna i bandet klev upp på scenen, den ene med gitarr och den andre med mick i näven och inledde ett av de konstigaste framträdanden jag sett sedan jag regelbundet besökte amatörkvällar på lokala fritidsgårdar i Lundregionen i mina tonår. Backtracket var så lågt och dåligt mixat att det mest lät som om ljudet av misstag letade sig in från en konsert i rummet bredvid. I och med det hade de båda bröderna mer än lovligt svårt att hålla sig till en takt som minst sagt låg dold under ett par lager gitarrbrus. Gitarristen slog sig i skallen så att det började blöda och sångaren vrålade konstant in i sin mikrofon. När gitarristen gick ner från scenen och hotfullt stirrade på publiken var det inte någon angenäm känsla som framkallades. Det var mer som när man nykter är på väg hem en sen kväll och desperat försöker undvika fulla och halvfulla mindre mentalt stabila existenser på väg ner till tunnelbanan. Vi bestämde oss snart för att undvika resten av Parade Grounds spelning också.



En stund senare klev tyskarna i Orange Sector upp på scenen. Jag kände mest till dem som bandet som gjorde en ebm-cover på Kim Wildes Kids In America nån gång i mitten på 90-talet. Det var den och Bigod 20:s Like A Prayer som stod för lustiga covers på den tiden, hopplöst långt efter Laibachs genialitet i disciplinen. Hur som helst så klev två snubbar som lika väl hade kunnat vara två i publiken (ja, ärligt talat fanns det en del i publiken som var betydligt roligare att titta på än de här två) och framförde en serie klyschig body när den är som tråkigast. Kompetent utförd, förvisso, men hopplöst epigonistisk och osjälvständig till sin karaktär. I var och varannan låt stod man bara och funderade på vilken Nitzer Ebb-låt det var de gjorde en pastisch på.



Nåväl, så långt inte så värst upplyftande kanske, men det skulle bli bättre, mycket bättre. Låt mig bara först börja med den mest negativa aspekten av A Split Seconds spelning: Vad fan hände med ljudet? Det var uppenbart att bandmedlemmarna på scenen hade problem med sin medhörning, stundtals viftade de frenetiskt till en ljudtekniker som inte verkade förstå vad de menade. Kanske trodde de att det var en del av showen. Och framför scenen lät det rätt grötigt också. Det var synd, för spelningen i sig var över förväntan. Att det skulle bli en nostalgisk upplevelse hade jag kanske väntat mig, men att den skulle vara så angenäm hade jag inte vågat tro. Mark Ickx & co. radade upp en serie klassiska låtar: Close Combat, Mambo Witch, On Command, Flesh, Colonial Discharge, Bend My Body Armour m.fl. Den enda jag saknade var Burn Out.



Jag förvånade mig själv med att kunna mer än hälften av texterna utantill. Jag lyssnade nog rätt mycket på dem när det begav sig. Utseendemässigt såg Ickx och hans kamrater ut som man hade förväntat sig. Ickx själv klev upp på scenen i en gräslig mönstrad skjorta och skinnväst, givetvis med solbrillorna på. Han hade lagt på sig ett par kilon runt midjan, och rörde sig som en gammal sliten rockstjärna. När han var som mest utlevande tog han strypgrepp på gitarristen med mickstativet och vräkte omkull honom på golvet. Bortsett från ett par sådana ögonblick var det kanske inte så mycket visuell show, men ett klassiskt syntrocksgig bjöd A Split Second på.

Jag passade på att köpa CD:n Black Leather med The Klinik i pausen mellan Orange Sector och ASS, eftersom det fanns ett par spår på den som jag inte hade i digitalt format. Medan vi satt och snackade inne vid lilla scenen dök sedan Dirk Ivens, sångaren i The Klinik upp, så jag passade, ganska okrakteristiskt, på att få den signerad av honom. Nu stod vi och väntade på att han och hans medmusiker Peter Mastbooms, som tidigare bland annat spelat med Vomito Negro, skulle gå upp på scenen. (Originalmedlemmen Marc Verhaeghen deltar inte längre i bandets liveframträdanden på grund av sin hälsa, men är fortfarande medlem då de arbetar i studion, något de sägs göra, men någon ny platta med originalsättningen har ännu inte dykt upp.) Jag har tidigare sett Ivens uppträda med sitt soloprojekt Dive och med sitt andra band Absolute Body Control, men aldrig med The Klinik.



När de båda herrarna så kom upp på scenen visste jublet inga gränser. De kom nämligen in i sin klassiska scenoutfit: i svarta läderrockar och med gasbinda runt sina huvuden. (För att förstå känslan för den som inte är insatt i ebm/industrial-världen kan man jämföra med hårdrocken: Hårdocken har Kiss sminkning - ebm har Kliniks bandage.)



De inledde med stenhårda Cold As Ice och sedan fortsatte spelningen med det ena brutalt kompromisslösa spåret efter det andra. Material från bandets tolvor dominerade. En gammal polare jag stötte på där kallade det rena rama hitkavalkaden. Även om det uttrycket kanske kan tyckas lite märkligt när man hör materialet, ligger det en hel del i det. Det var en synnerligen lyckad kavalkad där bandets samtliga perioder fanns representerat. Några personliga höjdpunkter var: Black Leather, Moving Hands, Obssession, Walking With Shadows, Pain & Pleasure och Go Back. Samtliga låtar framfördes helt utan moderniseringsförsök (till skillnad från vid Front 242:s så kallade old school-spelningar ...) något som det här materialet utan tvekan klarar av. De primitiva rytmer och syntbasar som The Klinik pumpar emot åskådarna är nog några av ebm-genrens mest tidlösa verk.



Dirk Ivens rörde sig spasmatiskt fram över scenen och såg då och då ut att drabbas av krampanfall. Sången framfördes nästan utan effekter, förutom ett och annat delay, till skillnad från på plattorna där den ofta är hårt distad. Det gjorde närvaron nästa ännu starkare och texterna ännu mer obarmhärtiga och hotfulla. (Och nu menar jag det på ett positivt sätt, som när man dras med av Ohgrs konststycken på en Skinny Puppy-konsert, och inte som under Parade Grounds spelning tidigare under kvällen. Som Fredrik Strage skrev i sin recension i måndags: Den rymliga lokalen blev nästan klaustrofobisk efter en timme av Kliniks ljudterror.) Bakom Ivens projicerades en blandning av obehagliga bilder, texter från låtarna och liveupptagningar från kameror på scenen, som Peter Mastbooms skötte från bakom sina maskiner, där han också höll koll på musiken.



Då det blev dags för extranummer kom bandet in med masker för ansiktena i stället, och i sista numret Go Back, slängde Ivens slutligen sin mask och visade sig utan den för första gången under konserten. Det paradoxala är att Ivens antagligen är en av ebm-genrens mest karismatiska sångare (efter storheter som Douglas McCarthy och Nivek Ogre), och inte alls behöver gömma sig bakom någon mask. Just därför känns hans maskering så lysande. Jag hade väntat mig en bra spelning, men att det skulle vara så här bra had jag inte riktigt vågat hoppas på.



Så för att sammanfatta: både plus och minus för årets Bodyfest, men höjdpunkterna vägde väl upp bristerna. En festival som avslutas med Go Back live hade jag knappt vågat tro att jag skulle få uppleva. Hoppas att det gick runt för arrangörerna och att man kommer tillbaka nästa år också. Det behövs sådant här efter att Tinitus lade av 2009. Önskemål på band till nästa år: DAF, Portion Control, Chris & Cosey och varför inte något mer otippat som Mr. Maxted?

Musicians Planet

I helgen var det premiär för en ny mässa för tillverkare av musikinstrument och andra relaterade företag på Münchenbryggeriet i Stockholm. Till skillnad från tidigare mässor riktade den här sig även till allmänheten och jag och en kompis passade på att ta oss en titt. Som ett Sveriges eget lilla mini-Frankfurt Musik Messe.



Bland utställarna fanns givna aktörer som Roland, Yamaha, Fitzpatrick, Jam, 4Sound och EBS. Av den lista som fanns på mässans hemsida kunde man få intrycket att det skulle vara många fler som hade egna montrar. Så var inte fallet, och det hade kanske inte riktigt varit rimligt att förvänta sig det heller, och t.ex. Moog representerades av en Little Phatty och en Voyager Old School i distributören Fitzpatricks monter.



Jam hade en schysst monter där de koncentrerat sig på vissa varumärken. Förutom Nord, Sontronics mikrofoner och Dave Smith Instruments hade de en teststation från Elektron. (Tydligen skulle de också ha haft sin Buchla 200e på plats, men enligt uppgift började den brinna när de testade den på morgonen. När jag var på Jam för någon månad sedan och tänkte kolla in den var den på service i hos tillverkaren. Hm .. ingen skugga över Jam för det, men kanske över Buchla ...)



På det hela taget var mässan en angenäm upplevelse, vi stannade en tre fyra timmar och det var ett ypperligt tillfälle att få lite hands on-tid med diverse prylar man ville testa. På något vis var det lättare att prova här, kanske för att det inte fanns samma underförstådda köpkrav som i en musikaffär. Vi passade på att gå loss på diverse drumpadslösningar. Testade bland annat Rolands SPD-30 och Handsonic:



Yamahas DTX-Multi 12 imponerade på mig. Spontant tyckte jag att den triggade bättre, åtminstone efter min spelstil, än Rolands varianter. Vi satt en del och testade de digitala trummorna i Yamahas monter. Ända tills vi hörde någon lira på ett riktigt trumset bredvid. Alla stannade upp och kollade. Vi också. Där satt en liten tjej, på säg fem bast och spelade skiten av oss. Vi lade snabbt undan trumstockarna och sökte oss till trygga, mer klaviaturbaserade instrument.



Montrarna gästades också av diverse musiker. Medan vi var där dök Mustasch, EMD och Hoffmaestro upp. Och en beatboxande kille som jag inte uppfattade namnet på. Även om inget av det här kanske var i min smak, gav det ändå liv och skön marknadskänsla åt tillställningen. Men musikaliskt var vi mer inriktade på kvällens begivenhet: Bodyfest på Nalen. Mer om det i nästa inlägg.

26 September 2011

Mark McGuire "Get Lost"

I dag släpptes Mark McGuires nya fullängdare på Editions Mego. Emeralds-gitarristen släpper därmed sin tredje platta på ett år ungefär, den senaste, dubbelsamlingen "A Young Persons Guide To ..." släpptes kom så sent som i våras. I Wire Magazines tämligen hårda sågning av "Get Lost" tyckte man att McGuire inte har fog för att ge ut så mycket, men för min del får han gärna hålla på. "A Young Persons Guide To ..." var lysande och efter ett par genomlyssningar är jag mer än nöjd med "Get Lost". Här har han plockat in mer elektrniska ljud (om det är syntar eller gitarrloopar genom en jävla massa effektpedaler låter jag vara osagt) och har också med sång på två av spåren. De elektroniska ljuden gillar jag, de får mig än mer att längta efter en ny Emeraldsplatta, men sången känns lite mer tvivelaktig även om den är så pass lågmäld och att man står ut. På det hela taget en lyckad platta, framförallt de två första spåren. Och för 4 pund på Boomkat ett givet impulsköp.


Read full review of Get Lost - Mark Mcguire on Boomkat.com ©

DM på svenska, part 3

Varje gång en låttext citeras följer en svensk översättning inom hakparentes. Lite väl övertydligt, men det hade väl räckt gott så. Nej, varje hakparentes avslutas också med ett övers. anm. även om det är tredje citatet på samma sida. I min värld är "övers. anm." något man anger när översättaren lagt till en kommentar i texten, inte när den ... öh, översatt text ... Irriterande och störande för läsningen. Frågan är om de här citaten hade behövt översättas över huvud taget. Jag menar: "Understand me" ["Förstå mig" Övers. anm.]

Föregående avsnitt i den här serien.

25 September 2011

DM på svenska, part 2

Nästa mening i Depeche Mode - en biografi inleds: "De tidiga digitala samplarna, särskilt Fairlight som kostade 40.000 pund ..." Ack ve! Tusental med punkt verkar vara genomgående ... Suck.

Första inlägget i den här serien.

Depeche Mode på svenska

Kunde inte låta bli att köpa ett ex av den svenska översättningen av Steve Malins Depeche-biografi för fyrtio spänn på bokmässan. I grund och botten är det en ganska välskriven och bra hopkommen biografi av klassiskt snitt, och det är trevligt att få läsa det på svenska, men den svenska översättningen uppvisar vissa brister, eller kanske snarare fackgranskningen och redigeringen ... över lag är det nämligen fullt läsbart (jag vill alltså inte kasta onödig skit på översättaren, som bortsett från att hon inte verkar ha haft koll på ämnet tycks ha gjort ett godkänt jobb), men de enskilda översättningsgrodorna/faktamissarna hoppar upp från sidorna och ger läsaren en oväntad örfil med jämna mellanrum. Några exempel (efter att ha läst de första 80 sidorna):

1. På ett par ställen talas om "vänstervridna" band. Visst, tänkte jag när det handlade om Throbbing Gristle, det kanske man kan köpa ... nägra sidor senare handlade det om Boyd Rice, mest känd utanför industrimusikkretsar för att vara satanist och för att ha poserat på fotografier tillsammans med kända amerikanska högerextremister. Jag gissar att det står "leftfield" i originalet, vilket rimligtvis borde ha översatt med något i stil med "obskyr".

2. Vince Clarke klagar på att Depeches musik blivit "allmängods" och därför lämnar han bandet. "Mainstream" borde man nog ha lämnat på engelska, särskilt som det förekommer på andra ställen i översättningen.

3. Den bästa so far: Det "österrikiska" bandet SPK? Nog för att Australian och Austrian kan vara nog så lika varandra, men här ser man vad det kan göra för skillnad om man har en redaktör/fackgranskare som är insatt i ämnet boken handlar om.

Men som sagt, trots de här tabbarna är boken än så länge väldigt läsvärd, även om den kanske inte ligger på någon "The Dirt"-nivå som rockbiografi.

Och jo, en sak till finns det som stör oerhört med den svenska utgåvan. Den verkar inte ha sålt särskilt bra, med tanke på att man rear ut den på mässan (och jag har sett den på reahyllor förut också). Kanske kan det ha något att göra med att man gett boken det som kan vara rockbiografi-genrens sämsta omslag någonsin. Så här såg den ut i original:



Inte lysande kanske, men helt okej. Och bilden på Dave Gahan ger ju helt rätt känsla. I Sverige valde förlaget Reverb (som ju ska vara experter på det här med rockbiografier) att ge den med följande utseende:



Kommentar överflödig. Men ett litet tips: När man ger ut rockbiografier kan det vara bra att åtminstone ha med något som anknyter till den visuella stil artisten/bandet har. I Depeche Modes fall är den visuella stilen närmast omöjlig att separera från musiken, från de tidiga skivomslagen till Anton Corbijns arbete med bandet. Det lustiga är att man valt att lägga bilden på Gahan från originalutgåvan på baksidan av det svenska omslaget, så man har ju uppenbarligen betalat för bilden. Jag fattar ingenting.

23 September 2011

Bokmässesmyglyssning

Att man själv kanske har lite för många böcker, skivor, filmer etc. i bokhyllorna är väl ingen hemlighet. Att jag med jämna mellanrum får en kommentar om att jag måste gallra ut gammalt om jag ska skaffa nytt, kan man kanske räkna ut.

Jag råkade höra Leif Pagrotskys kommentar till en bekant medan han stod och lystet granskade en bok på Bok & Bibliotek i Göteborg igår: "Jag måste ju göra mig av med en gammal bok om jag ska få ta hem en ny." Inte ens en före detta kulturminister går tydligen fri från bokgallrande familjemedlemmar.

20 September 2011

Harald Grosskopf

Harald Grosskopf var trummis i Wallenstein och Ash Ra Tempel innan han började lira med Klaus Schulze i mitten av 1970-talet. Grosskopf stod för trumspelet på klassiska Schulze-album som Moondawn, Body Love och X, samt ackompanjerade Schulze på otaliga livespelningar. Efter att Schulzes magnifika dubbelalbum X kom ut 1978 valde dock Grosskopf att gå sin egen väg.

Han flyttade ut på landet och utrustad med en Minimoog, en Oberheim Twovoice och en ARP-sequencer började han spela in en soloplatta på en enkel Revox-bandare. Synthesist släpptes 1979 och har uppnått kultstatus i syntrevivalkretsar. I våras släppte RVNG en nyutgåva som vinyl och download, ackompajerad av en platta där bland andra Oneohtrix Point Never remixar spår från den.

Synthesist är verkligen ett utmärkt exempel på sen sjuttiotalskosmische. Spåren från Grosskopfs tid med Schulze är tydliga, men Synthesist är mycket mer lättillgänglig än Schulzes musik. Framförallt är spåren mycket kortare. På den 45 minuter långa plattan ryms hela 8 spår. Titelspåret är nog plattans standout-track. Det här är en klassiker inom instrumental syntmusik på samma nivå som Schulzes och Tangerine Dreams plattor.


Read full review of Synthesist - HARALD GROSSKOPF on Boomkat.com ©

Grosskopf var också verksam som producent vid den här tiden och satt bland annat bakom mixerbordet då You spelade in sin Electric Day, en annan sen kosmischeplatta som återutgavs av Bureau B tidigare i år. Även den rekommenderas för den som lyssnat sönder sina Schulze-plattor. På Electric Day är jazzinfluenserna större än på Synthesist, men de snygga sequencer-basarna känns igen. Ännu en platta som får en att tänka: Hur fan har jag kunnat missa det här?


Read full review of Electric Day - YOU on Boomkat.com ©

Chris & Cosey live

Carter Tutti har på sistone gjort ett antal spelningar där de spelar gamla Chris & Cosey-låtar. Här underground-klubbhiten Driving Blind.

Saxondale

Steve Coogan håller anställningsintervju till sin råddarverksamhet. Drömjobb, indeed.

18 September 2011

Chris Carter och Cosey Fanni Tutti

Chris Carter stod för den syntigare sidan av Throbbing Gristle. Han byggde och modifierade en del av deras instrument och utrustning, däribland den ökända Gristleizern. Efter att TG splittrades bilade han och partnern Cosey Fanni Tutti duon Chris & Cosey, som fortfarande är verksamma, men i dag under namnet Carter Tutti.

Carters första solosläpp var 90-minuters-kassetten The Space Between som först släpptes av TG:s Industrial Records 1980, i början av 90-talet kom den i en något nedkortad version på CD och så i fjor släpptes den på vinyl i en ännu mer nedbantad version under titeln The Spaces Between. Nu fanns bara ungefär hälften av originalspåren kvar och ett bonusspår i form av spåret Climbing, som sägs innehålla den första inspelningen av en Roland TR-808. Carter var en av de första som kom över en i England. The Spaces Between finns också att köpa som download. Man känner igen Carter från de poppigare och syntigare TG-spåren, som Hot on the Heels of Love t.ex. Men här är det i princip instrumentalt. Att han var långt före sin tid är ingen överdrift.


Read full review of The Spaces Between - Chris Carter on Boomkat.com ©

Året efter kassetten släpptes Chris & Coseys debutplatta Heartbeat. Stilen känns igen från The Spaces Between och TG, men här dyker Coseys röst upp på något spår och man använder sig av bandloopar som senare band som Skinny Puppy mfl. skulle använda sig av samplers, men röster från skräckfilmer och amerikanska predikanter. Öppningsspåret Put Yourself in Los Angeles förekommer Front 242:s Welcome to Paradise med ett drygt halvdecennium. Som platta är Heartbeat mer genomtänkt än The Spaces Between och det avslutande titelspåret är ett stycke alldeles lysande stycke instrumental elektropop som borde få mången sentida epigon att blekna av avund.


Read full review of Heartbeat - CHRIS & COSEY on Boomkat.com ©

Med tanke på Carter och Tuttis bakgrund i TG, The Wreckers of Civilisation, och Tuttis karriär i sexbranschen (hon vek ut sig i porrtidningar och ställde sedan ut det på konstgallerier) är det kul att se nutida intervjuer med dem. De framstår mest som ett mysigt strävsamt par i övre medelåldern i dag. Framförallt om man jämför med Genesis P-Orridges fullständigt gränsöverskridande projekt att operera om sig och sin (numera tyvärr bortgångna) fru till ett två versioner av samma väsen. Ännu mer respekt till Carter och Tutti för den saken.

11 September 2011

Ricardo Donoso

Ännu ett fynd från Digitalis. Ricardo Donosos Progress Chance är en liten pärla fylld med trumlös elektroniska arpeggiatoner och gateade basrytmer. Han har jämförts med John Carpenter och Emeralds, men jag tycker att en liknelse, hur sliten den än må vara i sådana här sammanhang, med Tangerine Dreams Phaedra- och Rubycon-period också kan vara på plats. Drygt 8 minuter långa Morning Criminal är höjdpunkten.


Read full review of Progress Chance - RICARDO DONOSO on Boomkat.com ©

4 September 2011

Jürgen Müller

Ännu en i raden av mystiska "återupptäckter" av bortglömda kosmische mästerverk. Medan historien bakom Temporal Marauders platta som släpptes på Spectrum Spools var ganska genomskinlig (som skivbolaget själva ungefär uttryckte det: "Om TM inte hade funnits hade vi varit tvungna att uppfinna dem". och framförallt innehöll musik som skvallrade om ett mycket mer senare tillkomstdatum än sent 70-tal, är Jürgen Müllers Science of the Sea en skenbart mer trovärdig historia. Musiken tycks åtminstone vide en första genomlyssning kunna vara tillkommen någon gång i början av 80-talet som skivbolaget vill få oss att tro. Visst är ljudkvaliteten väldigt hög, men envar som tagit del av t.ex. Klaus Schulzes La Vie Electronique-serie, kunde man göra fantastiska inspelningar redan vid mitten av 1970-talet. Nej, det är väl snarare när man börjar granska historien om herr Müllers bakgrund som det börjar bli lite för bra för att vara sant. Han ska ha varit en student i marinbiologi som tillbringadeen tid på en forskningsubåt i Nordsjön för att sedan inspirerad av sina upplevelser ha lånat ihop lite musikutrustning av några kompisar ha spelat in SOTS och släppt den i några hundra ex i en privat vinylpressning. Nu har musiken mastrats om av skivbolagsinnehavaren Brad Rose (aka The North Sea, Charlatan etc.). The North Sea, Nordsjön ... ni fattar. Min gissning är att det är herr Rose själv som döljer sig bakom pseudonymen, och om så är fallet så ska ingen skugga falla på honom. Snarare tar jag av hatten för den mannens enorma produktivitet på sistone. Oavsett vilket, är Science of the Sea ett fantastiskt stycke minimalistiskt ambient-influerad kosmische av allra finaste snitt släppt av ett av de allra intressantaste bolagen just nu.


Read full review of Science Of The Sea - Jürgen Müller on Boomkat.com ©

24 August 2011

Fennesz

Christian Fennesz år tillbaka med sitt första regelrätta solosläpp sedan 2008 års Black Sea. Seven Stars är en 10" EP på knappa 18 minuter som innehåller 4 spår. Stilen känns igen från tidigare plattor. Harmonisk droneambient av yppersta klass. Det korta formatet gör att spåren här känns mer fokuserade än en del av Fenneszs albumspår.


Read full review of Seven Stars - FENNESZ on Boomkat.com ©

21 August 2011

Frank Tovey

Ett något mer poppigt inslag med Fad Gadget (aka Frank Tovey). Blir alltid lika nostalgisk när jag hör den här. Den personifierar på något vis min uppfattning om hur bra popmusik ska låta.

Frank Tovey och Boyd Rice

Innan Boyd Rice riktigt gick in för sin satanist/nazi-grej var hans NON en av de mer experimentella akterna på Mute records, och han samarbetade med bl.a. Daniel Miller och Frank Tovey (aka Fad Gadget). Här syns Rice tillsammans med Tovey i en liveupptagning från 1985.

The Melvins filosoferar

The Melvins ger sin syn på Kurt Cobain, Bush Jr. och rockstjärnor med politiska budskap. Jag skrev en låt om Bono en gång, men Melvins nejlar poängen lite bättre.

19 August 2011

Senaste numret av The Wire

Nytt nummer av The Wire i brevlådan i dag. Intervjuer med Prurient, My Cat Is An Alien etc. Recensioner av Bee Mask, Jürgen Müller och R/S m.m. Har upptäckt mer ny musik med The Wire och Boomkat än något annat medium. Och om man prenumererar direkt från The Wire kostar det ungefär 600 spänn för 14 nummer. Sämre investeringar kan man göra.

18 August 2011

Syntjuntan

Syntjuntan syr sina syntar. Med tanke på hur taskigt mitt senaste lödprojekt gick (jag försökte reparera ett par Koss Porta Pro) så kanske det är något att satsa på istället. Jag hade ju ändå fyra i syslöjd.



Dagens i-lands-problem

Den brittiske komikern David Mitchell (mest känd från briljanta Peep Show) har gjort ett antal korta video-krönikor för The Guardian. Här sätter han ord på varför alltfler av oss föredrar att se tv-serier i dvd-box-form.







Miles

Miles Whitaker är ena halvan av Demdike Stare, vars fantastiska dubradiofoniska hauntologi-utflykt Tritych jag lyssnat en hel del på under våren. Whitaker är också ena halvan av Pendle Coven och har tidigare gett ut egen musik som MLZ. Nu debuterar han under eget namn (nåja, eget förnamn i alla fall) med en trettio minuter lång EP på Modern Love. Musiken på Facets känns som en technoversion av Demdike Stare ungefär. Dubinfluenserna och den mörka grundtonen känns igen från DS, men de hauntologiska samplingarna är frånvarande. Mörkt och repetitivt men samtidigt märkligt upplyftande på något vis. Och ett fantastiskt omslag!


Read full review of Facets - Miles on Boomkat.com ©

17 August 2011

Pedalcravings

Har blivit mer och mer intresserad av att använda gitarrpedaler med mina syntar på sistone, efter att jag köpte en billig Artec delay-pedal i Berlin i våras. I julas fick jag en fuzz-pedalsbyggsats från Moody Sounds i Malmö, men har inte fått tid att bygga den än ... så en dist eller fuzz står högt på min önskelista.

Electro-Harmonix är en pedaltillverkare som i alla fall får mina cravings att sätta igång. Rätt känsla av kvalitet kombinerat med inte alltför höga priser. (Jag är inte riktigt så sugen att jag funderar på boutique-pedaler för flera tusen styck, ja, förutom Moogs Moogerfoograr då, men det är ju liksom en lite annan sak.)

Electro-Harmonix mest kända pedal är nog Big Muff, en fuzzpedal från början av 70-talet, som använts av alla från Dave Gilmour i Pink Floyd till Thurston Moore i Sonic Youth. Den finns också i en något mindre version med det lustiga namnet Little Big Muff. (Big Muff är en väldigt stor pedal som väger nästan ett kilo.) Oavsett version går de på en fem- sexhundra sisådär. Överkomligt för ett stycke musikteknikhistoria. Som kuriosa kan nämnas att Big Muff ett tag tillverkades i Ryssland av EH:s dotterbolag Sovtek. Dessa pedaler är svarta och föredras av en del för sitt sound.

Ekoplekz live

Har lyssnat rätt mycket på Ekoplekz senaste platta. Hittade den här roliga livevideon. Pesentatören beklagar att man fått ställa in en a cappella session med James Blake, och publiken får nöja sig med Ekoplekz ... vet inte när jag senast var med om att det dök upp en presentatör innan en spelning.

För gearspotters: en Korg Monotron blinkar ettrigt längst ner till höger på bordet.

14 August 2011

Promenadambient och dronerelaxing

Helgens promenadmusik har i princip bestått av två artister: Xela och Motion Sickness of Time Travel. Båda är nya erfarenheter för min del. Efter att ha blivit helt tagen av Bee Mask tidigare i veckan var jag på jakt efter mer utmanande ambient/drone-aktiga saker. Visst, jag kunde ju gjort det enkelt för mig och riktat in mig på Bee Masks andra album på Spectrum Spools, men varför inte krångla till det ...

Hur som helst så fastnade jag för Xelas alldeles pinfärska kassettsläpp på den lilla bandlabeln Private Chronology. Xela är annars mer känd som John Twells och driver ansedda Type, där han också gett ut det mesta av sin tidigare musik. Stilmässigt har han gått från rytmisk IDM, via nästan metal-aktig drone till numera mer syntbaserade experiment. Kassetten från Private Chronology bär titeln My Memories of Gallifrey - redan där var jag väl såld. Och visst finns det ett stråk av vintage Doctor Who-inspirerade soundscapes i det här, men desto mer tycker jag att musiken för tankarna till tidig industrial, à la Maurizio Bianchi och TG. Oavsett vilket är det här en sådan platta som jag fortsätter att lyssna på, fast jag inte riktigt vet vad det är som jag finner tilltalande med den. På ytan är det en samling bubblande halvdistade ljudmattor från Twells MS-20 och Moogerfoograr man möts av, till viss del den typ av ljud som vem som helst med lite kunskap om ljudsyntet kan få ur en halvmodulär setup på nolltid. Men efter några genomlyssningar så upptäcker man hur intrikat sammansatt och komponerat detta är. Helheten är här mycket större än någon av de enskilda bitarna. Jag är redan sugen på att lyssna igenom de 40 minuterna en gång till.


Read full review of My Memories of Gallifrey - XELA on Boomkat.com ©

Helgens andra nyhet är Motion Sickness of Time Travel "Luminaries & Synastry), ambient/drone med ett popinslag à la Cocteau Twins i vocaldelarna av den unga amerikanskan Rachel Evans, utgivet på Digitalis. Ja, efter en genomlyssning vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Någon beskrev MSOTT som Stellar OM Source utan rytmer, men det tycker jag är lite orättvist. MSOTT:s musik känns mycket mer genomarbetad och väl utförd. Och jag gillar det, i alla fall den instrumentala delen. För det är något med de reverbdränkta sången som ligger där i bakgrunden, ibland fullkomligt ordlös och ibland anar man ord mer än hör dem, som jag inte riktigt trivs med. Kanske beror det bara på att jag har ytterst svårt för vokalmusik i allmänhet nuförtiden, men jag kan inte hjälpa att hela tiden fundera på om inte detta hade varit ännu bättre utan Evans sång, för om mjuk halvkosmisk ambient är det här riktigt trevligt. Näst sista Like Dunes är plattans stand out, med mer tydliga analogsyntar. Hoppas att det är åt det hållet hon väljer att gå med sin musik.


Read full review of Luminaries & Synastry - Motion Sickness of Time Travel on Boomkat.com ©

12 August 2011

Morton Subotnick live

En legend som fortfarande framträder live. Här med ett uppdaterat Buchla-system. Fullständigt lysande!

Keith Fullerton Whitman live

Skönt modularjam från Keith Fullerton Whitman. Förutom att göra musik så driver Whitman musikdistributionsföretaget och skivbutiken Mimaroglu och det något skruvade (och inte helt lagliga) reprintbolaget Creel Pone, som återutger obskyr (och då snackar vi RIKTIGT obskyr) tidig elektronisk musik från hela världen på CD-r i utgåvor om ungefär 100 ex.

11 August 2011

Bee Mask

Ett av mina senaste inköp från den fantastiska labeln Spectrum Spools är Bee Masks Canzoni Dal Laboratorio Del Silenzio Cosmico. Som jag nämnt handlar det om något mer ambient eller drone-linande tongångar än de på Mist- och Forma-plattorna från samma bolag, och den kräver därför lite mer uppmärksamt lyssnande. Men om man ger den det är det här fullständigt lysande, efter fyra genomlyssningar vill jag bara fortsätta lyssna. Plattan består av två stycken 14 minuter långa stycken som i sig består av flera kortare moment, och påminner på det sättet lite om Tangerine Dream. Det som gör att Bee Masks platta sticker ut i mängden av ny syntwave med vaga åttiotals- och kosmiche-influenser är nog hur gemonkomponerat och arrangerat det här känns. Här handlar det inte om improviserade utsvävningar som t.ex. hos Oneohtrix Point Never i dennes mer ofokuserade stunder, utan om ett noggrant ihopklippt kollage. Jag kan bara rekommendera den varmt


Read full review of Canzoni Dal Laboratorio Del Silenzio Cosmico - Bee Mask on Boomkat.com ©

Syntcravings

Har på sistone haft rätt starka craving efter en Elektron Monomachine. Ja, du läste rätt. En DIGITAL synt. Men en rätt spännande sådan. Lockas av mångsidigheten och nytänket och att ha allt i en låda. Under semestern hade jag med mig min DSI Mopho och satt och meckade med den en del, och jag måste säga att gränssnittet vinner när man sitter med den i knäet och riktigt koncentrerar sig på vad man sysslar med. Men man kan knappast skylla den för att vara lättprogrammerad, framförallt inte sequencern. Och även om man kan göra väldigt avancerade, närmast trummmaskinsliknande grooves med bara en monofon röst tack vare fyraspårssequencern som kan adressera i princip vilken parameter som helst, så känns det inte direkt som ett komplett kompositionsverktyg. Därför dessa Monomachine-cravings. Tidigare har jag mest dreglat över Elektrons Machinedrum, men nu måst jag säga att jag är betydligt mer lockad av syntvarianten. Men, och det är ett stort MEN, jag har inte direkt tiotusen jag kan hosta upp bara så där. Men så började jag fundera på om inte Monomachinen skulle kunna ersätta min Europa-sequencer, åtminstone MIDI-delen, och att en försäljning av den åtminstone skulle kunna delfinansiera en Monomachine. Nåja, vi får väl se. Jag drabbas ju av såna här cravings då och då, och jag vet inte riktigt hur allvarlig den här är. Och så finns det ju den där Bubblesound VCO:n som jag är vansinnigt sugen på ...

9 August 2011

Young Indiana Jones

I desperat jakt på någon lättsam sommarunderhållning köpte jag den tredje och avslutande volymen av Young Indiana Jones under min semester i Skåne. Det var väldigt länge sedan jag såg dem (när de gick på tv på 90-talet, tror jag) och jag var nyfiken på hur jag skulle uppfatta dem nu. Som jag mindes det var de inte fantastiska, men tillräckligt bra för att man skulle följa dem på den tiden. Och de hade väl inte åldrats alltför värdigt. Det är knappast stor tv-konst, trots rejäl budget och en hel rad begåvade skådespelare. En bidragande orsak till att det inte riktigt funkar är nog att Sean Patrick Flannery inte riktigt känns trovärdig som en yngre version av Harrison Ford, han saknar helt enkelt Fords glimt i ögat och komiska tajming. Men det var nog ändå precis vad jag behövde kolla på under semestern.

Kul kuriosa är att Bille August regisserat ett av avsnitten, och bland gästskådisarna märks Pernilla August (som ju senare skulle dyka upp i Phantom Menace), Peter Forth (känd från Spooks), Harrison Ford (som tittar tillbaka och minns sin ungdom i ett avsnitt) och, håll i er, Adrian Edmondson! Den sistnämnde skymtar förbi i följande trailer som bland annat innehåller scener ur Treasure of the Peacock's Eye, ett av de bättre avsnitten och ett av de få som lyckas komma i närheten av den stämning som finns i filmerna (ja, jag räknar så klart inte den andra halvan av fjärde filmen ...). För nåt år sen köpte jag ett samlingsalbum mer serier från 90-talet om den gode doktor Jones, och jag måste säga att de bättre tv-serien förmådde fånga den rätta Indy-känslan.

En intressant sak med dvd-utgåvorna av serien är att George Lucas, in vana trogen, inte kunnat låta bli att pilla med original-serien. Då de visades på tv fick man möta en åldrig, enögd Indy som mindes sin barn- och ungdom i korta sekvenser. De bitarna finns inte längre med. De ursprungligen 45 minuter långar (one hour-show) avsnitten har dessutom klippts ihop till en rad tv-filmer. I en del fall är det lyckat, men i andra känns det väldigt krystat och vad man får är just två avsnitt som till nöds sytts ihop på mitten. Nåväl, man ska väl inte klaga, de har ju i alla fall släppts på dvd.



Boomkats kundservice

För att testa mina nya lurar köpte jag naturligtvis lite ny musik i går. Från Boomkat som vanligt. Det blev lite mer från Spectrum Spools, närmare bestämt Temporal Marauder. Efter att ha laddat ner filerna tyckte jag dock att det var nåt skumt med ljudet. Det var fullt med digitala klick och artefakter i filerna. Ett kort ögonblick inbillade jag mig att det var meningen, att det var en del av musiken (ja, det kan vara så med den här typen av musik ibland), men jag hade väldigt svårt att fatta den konstnärliga poängen med klicken ... det här skulle ju inte direkt vara frågan om någon clicks'n'cuts-artist. Efter en kolla på Spectrum Spools sida på Soundcloud kunde jag också konstatera att utdraget från plattan som fanns där saknade klicket. Så jag skickade ett ödmjukt mejl till Boomkat och påpekade problemet ... och i dag vid lunchtid fick jag ett mejl om att de skaffat nya filer från skivbolaget och att de fanns klara för nedladdning på mitt konto. Ikväll laddade jag ned dem, och nu låter det som jag hade förväntat mig. De gånger jag har vänt mig till Boomkat har de alltid varit vänliga och väldigt snabba på att hjälpa till. Det är en av anledningarna att jag helst handlar digital musik från dem. (Ett fantastiskt utbud, bra priser och välskrivna redaktionella texter år några andra. Boomkat är nog den musiksajt som närmast återskapat glädjen och upptäckarlusten som jag förknippar med skivbutiker förr i tiden.)

Jag återkommer med lite mer om Temporal Marauder senare. (Jag kunde, trots klicken, inte hålla mig från att lyssna på de defekta filerna i dag, och det lät mycket lovande. I de små datorhögtalarna på mitt jobb tänkte man knappt på klicken.) Förutom Temporal Marauder köpte jag också Bee Masks Canzoni Dal Laboratorio Del Silenzio Cosmico, och efter en genomlyssning innan jag somnade i går och en på väg hem från jobbet i dag är jag ganska tagen. Mer experimentellt än de andra grejerna jag hört från Spectrum Spools tidigare, och mycket mer genomarrangerat. Återkommer när jag hunnit lyssna lite mer ingående.

Hörlurar

För en dryg vecka sedan lade mine Koss Porta Pro av för gott. Det hade varit ett brott på sladden strax ovanför pluggen i någon månad, och nu hade de bara vajrarna gnagts ner till ingenting. Plötsligt stod jag utan vettiga hörlurar. Hemma har jag ett par Grado som jag använder då jag gör musik, men vid tillfället var jag hos mina föräldrar i Skåne. Igår blev jag äntligen färdig att köpa mig ett par lurar (efter att ha lyssnt genom de vita ursäkter till lurar som Apple skickar med sina produkter.) Jag gjorde ett tappert försök att reparera mina Porta Pro i helgen, men ju midre sagt om det lödningsexperimentet, desto bättre ...

Efter att mina AKG K412 lade av för ett drygt år sedan och jag köpte mitt andra par Porta Pro har jag letat efter något som var mer åt AKG-hållet ljudmässigt. Porta Pro är väl okej, men jag har alltid tyckt att ljudet i dem är lite fladdrigt och saknar fokus i mellanregistret. Så jag bestämde mig för ett par AKG K403 (K412 tillverkas vad jag vet inte längre, åtminstone har jag inte lyckats hitta någon som säljer dem). För knappt 300 spänn passa K403:orna både min budget och mina önskemål. De är av samma hopvikbara typ som K412 var och ljudet påminner lite om dem, men möjligen är K403 något mer svårdriven (K412 var extremt lättdrivna) men man får ut ungefär samma kräm som ur Porta Pro. Efter en dags användning är jag nöjd. Eller som AKG själva uttrycker saken: Ser dyr ut utan att vara det.