30 September 2010

Absolute Body Control

Dirk Ivens är väl mest känd som sångare i The Klinik, men på senare år har han ägnat betydligt mer tid åt Absolute Body Control, som han varit verksam i ännu längre än i The Klinik. Nu för tiden känns ABC:s musik fräschare än på länge. När jag såg dem på Tinitus 2006 fäste jag inte mycket vikt vid dem. Ännu ett återförenat gammal synthband, tänkte jag. Men när jag nu lyssnar på en del av deras äldre material framstår ABC allt mer som Ivens centrala projekt. Trots att de bara släppte en handful kassetter på 1980-talet. 2007 återutgavs detta material på en vinylbox på tyska Vinyl-On-Demand och nu har denna återutgivits på cd av Daft Records i en 5cd-box. Materialet finns också att köpa på iTunes, men då uppdelat på fem olika plattor.



För den som tycker att ABC är väl poppigt rekommenderas Ivens soloprojekt Dive:

28 September 2010

Imperial March

YouTube svämmar över av mer eller mindre välgjorda demos av synthar och andra elektroniska instrument. Ibland får man intrycket att fler människor köper den här typen av instrument för att kunna göra videor än för att göra musik med dem. Kvaliteten är verkligen skiftande och säger oftast mer om den som demar en viss produkt än om produktens eventuella kvaliteter. Det här måste vara en av de mest meningslösa varianter jag har sett. Men ändå märkligt underhållande i all sin torftighet.

27 September 2010

Front 242

Nu för tiden åker Front 242 runt i neonvästar och spelar sina gamla låtar i plågsamma tranceversioner. Deras så kallade old school gig på Tinitus för något år sen var inte mycket bättre. Det är lätt att glömma hur bra de faktiskt var en gång i tiden. Geography och Endless Riddance-tolvan är fantastiska. Mer Cold Wave än EBM egentligen.

DAF

Att en del på allvar trodde att DAF var nazister är lite lustigt. Men det är väl den gamla synt-nazi-provokationen. Den var svår att tvätta bort hos de som inte förstod ironin. Jag kommer fortfarande ihåg hur biträdet i singelrummet på Folk å Rock i Lund stängde av Nitzer Ebbs I Give To You med orden: "Ingen sån jävla fascistmusik!"

Morrissey och nostalgins kvarter

Fredrik Strage gav i sin senaste krönika i DN På stan Morrissey i present till Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Läs Strages krönika här.

Det är underhållande att läsa de stundtals mycket upprörda kommentarerna till Morrisseys försvar. Jag är, eller har kanske snarare varit, ett stort Morrisseyfan. Hans spelning på KB 2003 är en av de största konsertupplevelser jag har haft. Men om man blundar för det stråk av halvunken nationalism som funnits i hans texter väldigt länge är man mer än lovligt naiv. Det finns där i Bengali in platforms, det finns där i National front disco etc.

Morrisseys nationalism och eventuella främlingsfientlighet bottnar troligtvis i hans nostalgiska vurmande för det England som han växte upp i och som inte längre är sig likt. Detta illustreras med all önskvärd tydlighet i följande klipp där förlusten av det förflutnas landskap konkretiseras i hans barndoms rivna kvarter.



I sakfrågan kan jag mycket väl fortfarande tycka att Morrissey är en utmärkt textförfattare och sångare, utan att jag för den skull måste gilla eller försvara allt han tar sig för. Men jag kanske hade känt annorlunda för tio år sedan då min hängivenhet för honom var betydligt större än idag. Jag upphör aldrig att häpna över hur fans måste ta honom i försvar i allt han gör. Den för övrigt annars mycket läsvärda Mozipedia lider också svårt av detta syndrom.

Mozipedia på amazon.co.uk

Att bli sur på Strage för att han påpekar det uppenbara och gör en ganska finurlig poäng av det är bara löjligt.

Vince Clarke snackar trummaskin

Vince Clarkes syntsamling är ökänd. Ibland kan jag tycka att det han lyckas producera med sin enorma maskinpark känns väl banalt, även om jag aldrig riktigt kan överge honom eller Erasure. Han trackrecord är helt enkelt för starkt. Men när det gäller maskinerna i sig så besitter han onekligen en enorm kunskap. I intervjuer är han ofta väldigt öppen om vad han använder för metoder. Inget Aphex Twin- eller Kraftwerk-snobbande här inte. Att han sen dessutom är ganska underhållande gör ju inte heller något. Här snackar han om en tidig brittisk samplingstrummaskin i ett utdrag från den lysande BBC-dokumentären Synth Brittania.

26 September 2010

Cevin Key på talk show

När jag kollade på dokumentären om Skinny Puppys Europaturné 1988 som finns med på live-dvd:n The Greater Wrong of the Right Live kunde jag inte låta bli att tänka på Wayne's World. I det här talk show-klippet från 1987 blir inte direkt den känslan mindre, även om det kanske inte kan skyllas på Key.

Cevin Keys studio

Hur bra Skinny Puppys konsert på Tyrol i somras än var (och den var helt lysande) så är det ändå så att jag mest lyssnar på Cevin Keys andra projekt nu för tiden. Key driver tillsammans med Phil Western sedan femton år tillbaka bolaget Subconsious Communications, där han ger ut den mesta musiken nuförtiden. Med Western spelar han i Download och Plateau. Här demonstrerar Western Subconscious-studion. Kommentaren om Alesis Andromeda är skön (en modern analog polysynth som kostade runt 40 000:- då den släpptes för en tio år sedan). "The Andromeda don't get used a lot because ... I don't know ... kind of sounds shitty."

Gristleism

En Buddha Machine är en liten elektronisk låda som gör ljud att meditera till. Throbbing Gristle har gjort sin egen version med typiska Gristle-loopar som användaren själv kan påverka. Loungemusik för industrifansen.

Schneiders Büro

Schneiders Büro i Berlin är en av världens mest kända butiker för analoga syntar och dylika apparater. Så pass känd att det gjorts en film om butiken. Gott om namnkunniga kunder har de, i trailern för filmen syns bland andra Daniel Miller och Anthony Rother. Undertecknad finns också i deras kundregister. Känns bra att handla av människor som är lika nördiga som en själv.

EMS VCS3

Peter Zinovieff och Tristram Cary var några av de som låg bakom skapandet av den första riktigt integrerade synten, dvs. en enda maskin och inte en massa moduler. Den kom faktiskt ut lite före Minimoogen och fick stort genomslag även om den kanske mest användes som effektapparat på grund av de extremt instabila oscillatorerna. I dag betingar de fantasipriser på eBay. Det tillverkas faktiskt fortfarande nya maskiner också, men väntelistan är lång och tycks växa hela tiden.

Långhåriga synthare

Det fanns en tid då synthar inte förde tankarna till välfriserade tyskar i slips och skjorta, utan till långhåriga ... öh, tyskar. Tangerine Dream - gräsliga frisyrer men härligt pretto musik. Innan de fullständigt gick ner sig i New Age-träsket.

Martial Canterel

Sean McBride från Xeno & Oaklander gör på egen hand också musik som Martial Canterel. När jag lyssnar på hans Refuge Underneath-platta kommer jag att tänka på Front 242:s första (och enda riktigt omistliga) platta Geography och tidiga OMD. Back to basics-electro. Och gjord med samma metoder som fanns tillgängliga för trettio år sedan.

Daphne Oram

BBC på 1950- och 1960-talet tycks ha varit en plats där kvinnor i förvånande hög grad tilläts leva upp till sin fulla potential. Företagets första kvinnliga tv-producent var den unga Wendy Padbury, som redan 1963 fick ansvaret för Doctor Who.

I den sorgligt mansdominerade elektroniska musikhistorien är det underbart att kunna peka på kvinnor som Delia Derbyshire, som hade en framträdande position inom BBC Radiophonic Workshop, och Liz Parker som verkade som kompositör där. En annan kvinna hade också varit med om att starta avdelningen 1958, den enigmatiska Daphne Oram. Ganska snart drog hon sig dock undan och tillbringade större delen av sitt liv åt att bygga sitt Oramics-syntsystem och komponera för det. För ett par år sedan gavs en samling med hennes verk ut under titeln Oramics. Det är en märklig hop alster som sträcker sig från genialitet till rena märkligheter.

Oneohtrix Point Never tolkar Chris de Burgh

Daniel Lopatin AKA Oneohtrix Point Never ägnar sig också åt att skapa videor för Youtube, som den här sköna tolkningen av Chris de Burghs "Lady in red".

Sveriges minst inflytelserika blogg?

När jag googlade monofonen blogg snubblade jag över den intressanta informationen att 100 procent av Sveriges bloggar är mer inflytelserika än min ... hm, 100 procent ... det skulle ju innebära att min egen blogg är mer inflytelserik än min blogg ... Att 99,999999999999999999999 procent (eller vad det nu kan bli) av bloggarna är mer inflytelserika än min mumbojumbo det kan jag köpa hur lätt som helst. Men 100 procent? Aldrig! Då måste vi först omdefiniera matematiken.

25 September 2010

Portishead och deras syntar

Lite syntmys med Adrian Utley i Portishead. Rätt hyfsad samling maskiner han har.

Davd Vorhaus och hans magiska musikpinne

David Vorhaus är mannen som 1969 låg bakom den klassiska plattan An Electric Storm under namnet White Noise. Skivan är kanske mest känd för att Delia Debryshire (kvinnan bakom orkestreringen av Doctor Who-signaturen) medverkade på den. Tio år senare hade han släppt en skiva till och ägnat resten av tiden åt att bygga sin egen sequencer (Maniac) och ett performanceinstrument som ser ut som halsen på en basfiol fastsatt i bältet (The Kaleidophon). Här demonstrerar han sina uppfinningar.

Tidig brittisk electronica

Brittiska BBC:s Radiophonic Workshop är antagligen en av de viktigaste institutionerna i den elektroniska musikens historia. För den som vill veta mer är dokumentären "What the future sounded like" en utmärkt introduktion.

Xeno and Oaklander

I Wires Future Retro-special fascinerades jag fullständigt av bilden på Xeno & Oaklanders studio. Massvis av gamla Roland- och Arp-sequencrar och syntar. Nästan så att det blev parodiskt. En sökning på Google gav följande fantastiska live i studion-video. Lägg speciellt märke till boken som ligger mellan dem i intervjun i slutet. Deras platta Sentinelle är för övrigt helt lysande. Det finns hopp för elektronisk pop, faktiskt det första riktigt övertygande i den genren som jag hört på mycket länge.

När det gäller syntarna så lägg särskilt märke till alla SH-101:or och System 100-prylarna.

BOMBsessions: Xeno & Oaklander from BOMB Magazine on Vimeo.

Länge sen igen

Men man kan alltid bättra sig. Eller inte ...

Oneohtrix Point Never såg jag på Fylkingen i våras efter att ha uppmärksammat Daniel Lopatin i Wire. Häftigt att få se mannen bakom årets näst bästa skiva, tänkte jag. Det är säkert fullpackat.

Nja, så värst mycket folk var det inte. Oförskämt billigt var det också, en hundring för Oneotrix plus fem akter till. Men en förbannat bra spelning var det. Skaffade hans dubbel-cd Rifts lite senare och så nya albumet Returnal när det släpptes i somras. Tja, avd kan man säga, gillar man huvudsakligen instrumental syntmusik utan alltför mycket rytmer och lagom drömsk attityd så gillar man nog det här. Precis som jag. Och det var ungefär här jag började fundera.

Visserligen har jag väl alltid insett att min musiksmak ligger lite utanför mainstream-spåret, men att den skulle vara så där väldigt udda har jag väl aldrig tyckt. Men att jag verkade vara en av typ 50 stockholmare som bevistade Oneohtrix-spelning verkade lite smalare än jag trott. Hans platta missade för fasen förstaplatsen i Wires årsgenomgång med en hårsmån.

På en fest på mitt arbete för någon vecka sedan stod jag och några kolleger och pratade musik. Vi kom in på konserter och jag berättade att jag hade varit på Skinny Puppy och såg fram emot Einsturzende Neubauten i november. Stora band, tänkte jag. Det inser väl alla, även om de inte delar min smak. "Fan vad du är svår" blev istället reaktionen. Allt är väl relativt, antar jag.