George Lucas skriver historia

Jag såg nyligen Empire of Dreams, den förvånansvärt ärliga och välgjorda dokumentär som i princip utgjorde bonusmaterialet på den första Star Wars-dvd-boxen som släpptes 2004. Den är inte helt okritisk (ja, allt är ju relativt, men i järmförelse mot vad man förväntat sig) mot Lucas och hans verk. Lucas får ta en del skit i den för sin taffliga dialog - "You can type that kind of stuff, but you can't say it", som Carrie Fischer uttrycker det. Med tanke på Lucas ständiga vilja att skriva om och "förbättra" sina verk hade man kanske kunnat vänta sig något mer tillrättalagt. Men ... det finns naturligtvis en del som fixats till även i dokumentären. Främst tar detta sig uttrycket i att en del pinsamheter/skojigheter helt enkelt har utelämnats. Till exempel nämns inte den beryktade julspecialen från 1978 inte med ett ord. Undrar varför:



Inte heller omtalas de båda ewok-filmer som Lucas skrev och producerade (The Caravan of Courage/The Ewok Adventure och The Battle for Endor) efter Return of the Jedi:



Den tecknade tv-serie som gjordes för att mjölka ur det sista ur den Ewokmania som rådde i mitten av 1980-talet är också bortretuscherad ur Empire of Dreams:



Även den andra tecknade spin off-serie som gjordes ungefär samtidigt ges the silent treatment:



Jag kan inte påstå att jag inte förstår Lucas ovilja att kännas vid just de här bölderna på hans verk, men icke desto mindre ger de vid handen att Lucas förmåga att välja i vilka sammanhan hans varumärke skulle synas, inte alltid var ofelbar. Det ska bli intressant om han i Blu-Ray utgåvan av filmerna som kommer att släppas i höst väljer att göra det enda logiska och retuschera bort hela Episode 1, som i stunder känns ungefär lika tidlös som Ewokerna.

Leksaksrecensioner

I jakt på presenter till min sons födelsedag snubblade jag över ett fascinerande inslag på YouTube. Jag var ju medveten om alla recensioner av elektronikprylar i allmänhet och musikprylar i synnerhet som folk verkar ha tid att göra mer eller mindre användbara videosnuttar om. Jag blev däremot lite häpen över hur många som ägnar sig åt att recensera leksaker i allmänhet och Star Wars-leksaker i synnerhet. Standardkommentaren i de flesta av dessa verkar vara olika varianter på "which is pretty cool", men jag måste erkänna att jag fann dem en smula användbara, speciellt om man ska beställa prylar online och inte har en aning om skalan på dem. Och sedan slås jag av tanken att det snarare är jag själv än min son som vill ha det här prylarna ... Här är ett inslag med en av de mer underhållande Star Wars-recensenterna, som åtminstone har en skön brittisk accent:

Star Wars och nostalgins makt

De vet vad de gör, marknadsstrategerna på Skywalker Ranch. De vet vilka knappar de ska trycka på för att få fullständigt rationellt tänkande (ja ja, allt är relativt) trettiofemåriga män att köpa alldeles för dyra plastfigurer till sina barn. De vet att utnyttja nostalgins makt.

Ja, det är väl lika bra att jag erkänner. Ärligt talat var det ganska nyligen jag insåg det själv: Jag är ett Star Wars-fan! Efter att under nästan tjugo år kämpat med att finna mer intellektuellt stimulerande, mer politiskt korrekta eller helt ärligt bara mer obskyra och inte så välkända science fiction-franchise att dyrka (Star Trek, Doctor Who, Space:1999, you name it) har jag ändå inte lyckats klippa banden helt till George Lucas rymdfantasy-epos. Antagligen är det för att det helt enkelt var Star Wars som en gång i sålde mig på hela SF-grejen.

Det gick väl ganska bra att hålla det hela stången under rätt lång tid, men så har man barn själv och plötsligt är leksaksaffärer en naturlig plats att besöka igen. (Jag minns inte riktigt, men det måste nog ha varit upp till tioårsåldern som leksaksaffärer var höjden av lycka i min värld.) Nåväl, så står man i alla fal där och ska köpa en julklapp, eller en födelsedagspresent eller varför inte en liten grej att stoppa i påskägget istället för sötsaker. (Ja, så är jag uppfostrad.) Och plötsligt drabbas man av ett närmast oemotståndligt habegär. Först förstår jag inte varför jag blir väldigt sugen på att köpa diverse obskyra plastfigurer från Lucasfilms jätteverk, framförallt inte när en del av dem är figurer från Prequel-trilogin. Men så inser jag: de jävlarna har designat emballagen så att de ser ut precis som när jag själv samlade till och längtade efter att få bränna min samlade veckopeng på actionfigurer i leksaksaffären:



Jag lyckas, men bara nätt och jämt, ta mig därifrån utan något spontanköp. Mycket tack vare att de här plastgubbarna är en smula dyrare i dag än det var då det begav sig.

När jag var liten fanns inte något Star Wars-lego. Hade det funnits hade jag nog varit lika hooked på det. Men det är samma mekanismer som får mig att vilja köpa det (och då helst prylar från originaltrilogin) till min son.De vet som sagt vad de gör där på Skywalker Ranch. Men jag har kommit på ett tillfälligt sätt att göra motstånd: Den senaste veckan har jag suttit och byggt Star Wars-rymdskepp med mitt och mina bröders överblivna lego från det tidiga åttiotalet: En rätt ful Tie Fighter, en hyfsad X-Wing och en jävligt ambitiös Y-Wing. Återkommer med bilder och lite mer kommentarer i ett senare inlägg. Håll till godo med den här lego-animationen av Eddie Izzards betraktelse över hur det måste ha varit att jobba i ett okvalificerat serviceyrke i Rymdimperiet:

The Star Wars of Pop

En trevlig lite snutt från BBC2 om Kraftwerk. "The Star Wars of Pop", indeed! Fler band borde låta robotar sköta intervjuer åt dem.

Peter Cushing som Sherlock Holmes

Ännu en Star Wars-skådespelare briljerar i en roll för BBC. Peter Cushing gjorde kanske sin bästa rollprestation som Sherlock Holmes i filmversionen Baskervilles hund från slutet av 1950-talet. Tio år senare hade han huvudrollen i en serie om mästerdetektiven. Produktionen var kanske inte lika påkostad som Hammerfilmen, men Cushing i lika god form. I övrigt är hans insatser som Van Helsing och Viktor Frankenstein storslagna. Om han hade fått ta större plats i Star Wars hade det kanske också kunnat bli en hyfsad rulle.

Imperial March

YouTube svämmar över av mer eller mindre välgjorda demos av synthar och andra elektroniska instrument. Ibland får man intrycket att fler människor köper den här typen av instrument för att kunna göra videor än för att göra musik med dem. Kvaliteten är verkligen skiftande och säger oftast mer om den som demar en viss produkt än om produktens eventuella kvaliteter. Det här måste vara en av de mest meningslösa varianter jag har sett. Men ändå märkligt underhållande i all sin torftighet.