30 January 2011

Sherlock

Ikväll börjar Steven Moffats och Mark Gatiss nytolkning av Sherlock Holmes sändas i svensk tv. Såg själv andra avsnittet igår. (Kunde inte hålla mig, utan köpte dvd:n för någon vecka sedan.) Serien har rosats i snart sagt varje svensk tidning. Den är förvisso högst njutbar, om än kanske inte så revolutionerande som en del verkar tycka. I DN påpekades att den i mångt och mycket är en kopia av samme Moffats Doctor Who (som han tog över till säsong 5 för ett drygt år sedan). Nu vet jag inte riktigt hur korrekt det är rent formellt, eftersom serierna i princip gjordes samtidigt, men det är klart att Moffats handlag syns, konstigt skulle det vara annars. Gatiss medverkan märks också tydligt. Han har också jobbat med Doctor Who en hel del, även om han kanske är mest känd för League of Gentlemen. (Gatiss är till och med så nördig att han skrivit media tie ins till DW en gång i tiden.)



Att kalla Sherlock en kopia av DW är hur som helst en överdrift. De är snarare två parallellspår i Moffats produktion. En något mörkare och mer vuxen och en mer åt familjeunderhållningshållet. Båda sevärda var för sig. Castingen är lysande i båda serierna. Med tanke på vilka skor Matt Smith hade att fylla efter David Tennant är det anmärkningsvärt hur fort man glömde att man saknade Tennant. Benedict Cumberbatch som Sherlock är ett annat lyckokast. Hans överlägset högdragna stil passar perfekt för den konsulterande detektiven. Han är betydligt mindre sympatisk än min tidigare Sherlock-favorit Peter Cushing, men inte desto mindre sevärd.

Det enda problemet med Sherlock är väl egentligen att det än så länge bara finns tre avsnitt av serien (plus en alternativ variant på första avsnittet för oss som har dvd:n). En andra säsong med ytterligare tre avsnitt är på gång, men kommer inte att visas på brittisk tv förrän i slutet av 2011. Dessförinnan kommer dock mer Doctor Who med Matt Smith, så man får väl hålla tillgodo med det så länge.

Mordant Music

Första gången jag kom i kontakt med Ian Hicks musik var någon gång i början på 1990-talet. Portion Controls plattor var i det närmaste omöjliga att få tag på. Jag hade lyckats komma över singeln "The Great Divide" och albumet "Psycho-Bod Saves The World". De få plattor som gick att hitta såldes för fantasisummor på skivmässorna på Olympen och i AF-borgen i Lund. Och Portion Control verkade ha lagt av, så något nytt material kunde man ju knappast hoppas på. Vad fanns det för andra liknande band att lyssna på då?

Inte mycket var svaret. Men det fanns något som hette Johnson Engineering Co. och som jag kom över en singel med på nån skivmässa. Jag blev helt tagen. Det här lät ju nästan som Portion under The Great Divide-perioden. Så småningom kom jag över helaalbumet "Unleash" och blev fullständigt tagen. När jag forskade lite i vem den Ian Hicks var som låg bakom projektet visade det sig att han var en ung kille som varit inneboende hos Portion Control och blivit minst sagt inspirerad av sina hyresvärdar. Jag såg fram emot en lång rad ny musik av denne Hicks ...

Men det skulle visa sig att Hicks knappast var någon som slog sig till ro med ett bandnamn (eller en musikstil för den delen). Året därpå lade han ned Johnson Engineering och bildade Havoc med en polare. Lite mer dansinfluenser, lite mindre Portion. Lite mer sväng, lite mindre industrial. Jag minns att Havoc skulle göra en spelning på Stadt Hamburg i Malmö och jag var ganska exalterad över att få se Hicks live, men den blev tyvärr inställd i sista minuten. Sedan dröjde det ett tag innan jag på nytt stötte på Hicks, åtminstone tills jag blev medveten om det.

Jag hade sett Mordant Music nämnas i en del artiklar i Wire Magazine och på andra ställen, men det var först för några månader sedan då de hade en "Invisble Jukebox"-artikel med Mordant som alla bitarna föll på plats. Baron Mordants riktiga namn är Ian Hicks, och det var samma Hicks som jag lyssnat på för snart tjugo år sedan. Lite googlande (det är oerhört mycket enklare att ta reda på saker nu jämfört med för två decennier sedan då jag mest slog i gamla New Life nummer) och så upptäckte jag att Hicks också varit med i det återuppståndna Portion Control fram till 2006 ungefär. (Cirkeln var sluten, kan man säga.) Men Hicks hade inte nöjt sig med att bli ett med sina idoler och förebilder. I mitten av 00-talet lämnade han bandet och bildade bolaget/musikekollektivet/bandet Mordant Music och castade sig själv som den mystiske Baron Mordant aka Briant Morant aka en jävla massa andra varianter.



Som synes av klippet ovan (en smått genialisk mashup mellan Kraftwerk och Throbbing Gristle) ägnar sig Hicks och kompani i Mordant Music åt en säregen form av modern elektronica, inte utan blinkningar till hans industriella rötter, men fri från den genrens alla stela konventioner. Här finns också plats för multimediala konstverk som då Mordant i fjor släppte en samling med statligt producerade brittiska instruktionsfilmer om allt från aids till brittiska kustsamhällen. Med soundtracket var utbytt. Hicks har skrivit ny musik till alla filmerna. I en av filmerna (regisserad av Peter Greenaway) var originalmusiken komponerad av Michael Nyman. Det är uppenbarligen inget fel på självkänslan hos Baron Mordant.



Funderar just nu på var jag ska ge mig in i den svåröverblickbara värld som är Mordant Musics. Kanske hos Mr Maxted (som i och för sig inte tillskrivs Hicks, men allt tycks ganska flytande inom kollektivet) vars två släpp sägs vara bortglömda inspelningar från 1990-talet och som därmed skulle vara minst lika nyskapande som en gång Aphex Twin och Autechre. Eller Mordant Musics "Symptoms", det senaste albumet. Eller kanske med Brain Morants "Discreet Head". Ett 40 minuter långt epos i klassisk krautstil. Berlinskolan möter Radiophonic Workshop med extra allt. Lutar nog mest åt det senaste för tillfället

29 January 2011

Völkische Acid

Ett av de nya spåren jag lade upp på MySpace i dag. Lite acid med krautinfluenser à la Cluster 1977, eller nåt åt det hållet. Europa-sequencern styr en Juno-106, en DSI Mopho och modularen. Junon och Mophon står för det mesta här.

Voelkische Acid by ABLundberg

Trummaskiner

Skrev för ett tag sedan om Dave Smiths och Roger Linns Tempest. Det här är en pryl som egentligen känns för dyr, men som jag ändå suktar svårt efter. Nu finns det mer info om den till exempel på YouTube:



Konkurrens har Tempest i och för sig. En Jomox XBase 888 kostar kring 10 000 och känns inte heller så dum:



Sedan finns ju alltid Elektrons MachineDrum, som i och för sig inte är analog, men ändå:



Ett ytterligare alternativ är Vermonas DRM1 mkIII, förutsatt att man redan har en stepsequencer, typ Analogue Solutions Europa:



Eller Acid Labs Miami:



Eller för den ännu mer budgetmedvetne MFB:s 522:a:



Känns som om det var länge sedan det fanns så många fläskiga analoga/analogaktiga dedikerade trummaskiner på marknaden.

Best of 2010

Har ett längre tag funderat på om jag skulle ställa upp ett gäng tio-i-topp listor för året som gått. Nu är januari nästan slut och det börjar kanske bli dags att göra något åt det. Men jag är rätt trött på regelrätta topplistor så jag tänkte köra en lite mer spontan "saker jag gått igång på under 2010-"variant. So here goes, och läs fort för jag kan när som helst få för mig att gå in och redigera detta. (Ska kanske påpeka att jag inte strikt håller mig till saker som kommit ut 2010, utan vad som helst som kommit min väg under året).

Musik
Oneohtrix Point Never - "Rifts" och "Returnal"
Emeralds - Does It Look Like I'm Here
Keith Fullerton Whitman - Generator
Portion Control - Progress Report (vinyl box)
Klaus Schulze - hans mer droniga prylar, t.ex. "Cyborg" och delar av "La Vie Electronique"

TV-serier
Mad Men (här är jag väldigt konventionell, nån gång får man väl vara det också)
Doctor Who säsong 5 med Matt Smith
The Tudors
Eureka
Stargate Universe

Musikprylar
Make Noise Maths
Analogue Solutions Europa
Propellerheads Reason 5
Korg Monotron
Roland Juno-106 (gammal, jag vet, men jag köpte en begagnad i påskas)

Konserter
Depeche Mode/Nitzer Ebb på Globen i januari
Oneohtrix Point Never på Fylkingen i mars
Skinny Puppy på Tyrol i juli
HalloGallo2010 på Kägelbanan i september
Einstürzende Neubauten på Cirkus i november

Musikprylar jag inte går igång på

Jag är en sån som väldigt lätt får börjar dregla över nya musikinstrument, speciellt om de har orden "synthesizer" eller "analog" i produktbeskrivningen. En produkt som jag däremot inte alls förstår mig på är svenska Teenage Engineerings OP-1. Det är en liten digital maskin som fysiskt liknar en Korg NanoKeys ungefär, fast med rattar, knappar och en display. I burken finns en processor och flera typer av syntes är möjlig, samt ett bandspelarliknande gränssnitt med fyra spår. So far so good. Den har varit på gång ganska länge, men nu ser det ut som om de äntligen är färdiga att leverera. De har tagit förhandsorder och enligt deras hemsida är första produktionsvändan redan slutsåld. Visst, jag hade kunnat tänka mig att testa vad den kan göra, men sen ser man priset: 799 euro!!!

För de pengarna kan man få en sprillans Moog Slim Phatty, eller en Mopho Keys, eller en rad andra grejer som känns mycket mer lyxiga. Skulle jag vilja har något digitalt är inte steget långt upp till en Elektron OctaTrack, till exempel. Jag fattar helt enkelt inte vilket kundsegment den här produkten riktar sig till. En kul liten pryl för den som redan har allt? En protabel workstation för den som inte vill släpa med datorn eller iPaden? Nåväl, too each his own, antar jag. Kan väl bara kopnstatera att den här inte är något för mig. Hade den kostat, säg max 250 euro hade jag förstått, men nu ... men döm själv:

Klaus Schulzes enorma produktivitet

Köpte del 7 och 8 i La Vie Electronique-serien med Klaus Schulze i går. LVE är ett återutgivningsprojekt av Schulzes 50-CD-box Ultimate Edition där allt materialet nu ges ut mer eller mindre kronologiskt i mer hanterliga, och ekonomiskt överkomliga, 3-CD-boxar. I del 7 och 8 har man kommit fram till slutet av 70-talet och början av 80-talet. Själv är jag mest intresserad av hans 70-talsalster (samt det han har gjort efter mitten av 90-talet då han återvände till sin gamla stil), men det är spännande med en liten inblick i hans 80-talsgrejer också.

Totalt nästan 8 timmar musik tar ju en stund att lyssna igenom och än så länge har jag bara hunnit med studioinspelningen "Crazy Nietzsche" som är en mycket längre (40 min.) version av spåret från "X". Generellt är jag imponerad av den höga ljudkvaliteten på även livematerialet i LVE-serien. Här finns några livespår från Schulzes turné 1979 där ljudkvaliteten kanske inte är lika hög som tidigare, men det kan ha att göra med att han vid den här tiden inte längre är ensam på scen, utan förutom slagverkare även har med sångaren Arthur Brown vid en del tillfällen.

På det hela taget måste LVE-serien vara något av det mest prisvärda som getts ut av klassisk elektronisk musik. Många spår håller lika hög klass som hans ordinarie studioalbum från den här tiden, och övriga är om inte annat intressanta dokument av en nyskapande musikers utveckling.

Del 7 och 8 köpte jag de amerikanska utgåvorna av på MegaStore, eftersom de bara kostade 169:-/styck där (30 spänn billigare än de europeiska släppen). Såvitt jag kan se är det exakt samma utgåvor som i Europa, som nu helt enkelt fått amerikansk distribution.

Läs mer om La Vie Electronique på WikiPedia

Digital distribution

Har hållit på och velat ett tag om vilken digital distributör jag ska välja för min musik. TuneCore, Rebeat, iMusician Digital eller kanske till och med Ubetoo. Den sistnämnde har klart bäst prisbild, men ett finstilt påpekande om att de måste "godkänna" musiken inte bara utifrån tekniska hänsyn utan också annan kvalitet gör mig lite orolig. Känns ju inte som om de är särskilt inriktade på experimentell electronica precis. Fördelen med deras modell är dock att de bara tar betalt för ett abonnemang och sedan kan man släppa hur många plattor man vill inom det. Jag har ju en del liggande jag gärna skulle vilja ha ut. Av de nämnda är det bara TuneCore som ger ett visst inflytande över vilka butiker materialet görs tillgängligt på. Jag skulle gärna vilja kunna styra så att visst material finns på Spotify, men kanske inte allt. TuneCore verkar vara störst, Rebeat har en intressant prisbild, men nackdelen att man måste installera en speciell programvara och hålla på och skicka legkopia och en massa kontonummer till dem, men å andra sidan slipper man då hålla på med Paypal. Well, well, än så länge fortsätter jag med MySpace och så kanske testar Soundcloud.

AB Lundberg på MySpace

Efter att ha uppgraderat min upload-kapacitet har det äntligen blivit uthärdligt att ladda upp nytt material på MySpace. Nu finns det sex nya spår från mitt senaste album/demo "Suburban" upplagda. Instrumentala kraut-influerade verk precis som tidigare, men med mer medverkan av modularen.

Lyssna mer här.

23 January 2011

Fennesz

Jag köpte Christian Fenneszs "Black Sea" i höstas och även om jag gillade den så har jag av någon anledning inte lyssnat på den särskilt ofta. Sedan dess har jag sett hans genombrottsplatta "Endless Summer" nämnas både här och där. Bland annat nämner Daniel Lopatin (Oneohtrix Point Never) den som en stor förebild för hans mer datorredigerade alster. Efter att ha provlyssnat på BoomKat en del köpta jag den så igår och tog med mig den sommarosande plattan på en promenad i kylan. Det tog ett par spår innan jag fick någon verklig kick, men med spår fyra "Caecilia" var jag såld. Det är musik där man kan ana fantastiska popmelodier bakom slöjorna av statiskt brus och digitala artefakter. Lugna harmoniska gitarriff som vridits till oigenkännlighet med datorns redigeringsredskap. Men ändå med värmen och mänskligheten intakt. Det är den här plattan man ska börja med om man vill lära känna Christian Fennesz.


Read full review of Endless Summer - FENNESZ on Boomkat.com ©

22 January 2011

Wolfgang Voigt

Kompaktgrundaren Wolfgang Voigts GAS-projekt har gått mig förbi till jag snubblade över samlingen "Nah Und Fern" när jag surfade runt på BoomKat häromveckan. Fem timmars dronande ambienttechno för tio pund kändes som en bra deal så jag slog till. Riktigt trevlig bekantskap. Det är musik som alldeles tydligt är sprungen ur samma tradition som till exempel tidiga Aphex Twin och Autechre, men med ännu mindre melodiösa inslag. Voigt bygger loppar i lager på lager och låter ibland samplingarnas egna sprak och looppunkter bilda den rytmiska delen, ibland lägger han en enkel rytm i botten. Emellanåt skymtar något som skulle kunna kallas en basgång fram, men oftast handlar det om stora drivande skok av ljud och toner. Det känns inte förvånande att källmaterialet ibland utgjorts av Wagner.


Read full review of Nah Und Fern - GAS on Boomkat.com ©

16 January 2011

Race for the Galaxy

Jag fick Race for the Galaxy fick jag i julklapp 2009. Det säger väl en del om hur mycket tid man har att ägna åt dylikt nu för tiden att det dröjt till nu innan jag spelat det. Speciellt med tanke på hur bra det visade sig vara. RFTG är en rymdversion av kortspelet San Juan (ett av mina tidigare favoriter) som i sig är en kortversion av Puerto Rico. Kortfattat är det ett kortbaserat spel där var och en av spelarna bygger sitt eget galaktiska imperium. Korten har tre olika funktioner (kort, pengar och handelsvaror) och spelet spelas i fem olika faser som i början av varje rond väljs av spelarna. Bara de faser av en rond som väljs spelas den ronden. Enkel grund med många olika taktiska möjligheter. Mycket roligare än det kanske låter. Det finns en rad expansioner som ökar interaktionen mellan spelarna (i grundspelet bygger var och en sin tablå av världar och utvecklingsprojekt, utan att de andra kan lägga sig i). Det bästa är nog att spelet känns ganska djupt med många möjligheter, trots att det bara tar ungefär en timme att spela ett parti med tre spelare.

Det här var nog den bästa demon jag kunde hitta på YouTube. Det finns en del rätt läskiga videor om brädspel där ...

Raster-Noton

Blev lite Alva Noto-biten i förra veckan. Efter att ha skaffat Frank Bretschneiders samarbete med Peter Duimelinks kände jag att jag ville kolla upp hans minimalstiska rytmer lite mer och skaffade hans solo-platta "Rhythm" och Signals (Bretschneider, Noto och Olaf Bender) "Robotron", båda från 2007 och utgivna på Raster-Noton. "Rhythm" är den mest avskalade av de två, "Robotron" betydligt mer brutal, men också mer mänsklig och, för att använda en klyscha" "varm". Kul bekantskaper, men känner att jag fått mitt lystmäte av Raster-Noton för ett litet tag.

Invaders

The Invaders är en serie som jag hittade när jag letade efter amerikanska sf-serier från 60-talet, något som det inte verkar vara särskilt gott om med undantag för Star Trek. Invaders är ett riktigt fynd. Det är en serie som är mycket mörkare än Star Trek, och som väl kortfattat kan beskrivas som en serie-version på 50-talets rymdinvasionsfilmer. Invasion of the body-snatchers möter The Fugitive ungefär. Serien är producerad av Quinn Martin, vars tidigare succé var just The Fugitive. Den finns utgiven i två säsongs-boxar som kostar en hundring styck ungefär på amazon.co.uk.

14 January 2011

Dave Smiths och Roger Linns Tempest

Jag hoppades ju på två saker inför NAMM. Korgs Kronos visade sig vara en tämligen ointressant workstation med extra allt. Suck! Men när det gäller en analog trummaskin från Dave Smith så verkar det äntligen vara på gång nåt:

http://www.davesmithinstruments.com/images/tempest_proto_lg.jpg

Tempest är ett samarabete med Roger Linn. En 6-rösters analog trummaskin med inbyggda(analoga) effekter och sequencer. Helt fantastiskt. Ja, förutom piriset då. 2 000 dollar borde väl innebära ett svenskt pris på kring femton papp. Nåväl, en ny maskin att dregla över är det i alla fall. Nu återstår bara att se om den här verkligen materialiseras i juni som de säger, Roger Linns och Dave Smiths trackrecord för att lyckas fullfölja trummaskinsprojekt är ju inte lysande.

Specs här.

10 January 2011

NAMM NAMM

På torsdag slår NAMM, den årliga musikmässan i Anaheim i Kalifornien, upp portarna för 2011 års version. Som vanligt sprids en del rykten och teasers inför vilka nya produkter som kommer att presenteras där. Här och på mässan i Frankfurt i mars brukar de flesta av årets musikteknologiska nyheter presenteras.

I år toppas väl teaser-hypen än så länge av Korg, med sin trailer för den nya produkten Kronos som lovar att vi kommer att bli "amazed". Vi får väl se. Jag skulle bli väldigt "amazed" om de verkligen vågade ta steget vidare från Monotron och lansera en riktig analogsynt med moderna uppdateringar. Behöver inte vara något polyfont monster och får gärna innehålla några hybridelement, bara den har ett användarvänligt gränssnitt med många rattar och helst också semimodulära möjligheter som den gamla MS-serien.

Andra grejer att hoppas på är någon nyhet från Dave Smith. En analog trummaskin hade suttit fint, men det är nog för mycket att hoppas på. Nåväl, bara ett par dagar kvar. Ett bra ställe att hålla koll på nyheter om elektroniska musikinstrument från årets NAMM är Synthopias NAMM-sida.

9 January 2011

Helgens musik

Har bränt det sista jag av mina julklapps-itunes-presentkort i helgen. I lördags blev det anbb:s "Mimikry". Alva Noto och Blixa Bargeld är lite av ett dreamteam. Ändå har jag av någon anledning tvekat att skaffa plattan, men med tanke på hur tagen jag varit av Alva Noto:s samarbeten med Ryuichi Sakamoto den senaste veckan kändes det som om jag inte hade mycket val. Och för 54 spänn var det ju inte mycket att snacka om. Men trots allt var inte mina förväntningar skyhöga. Kanske var det därför det var en så angenäm upplevelse. Alva Noto (Carsten Nicolai) gör minimalistisk glitch till Blixas röstimprovisationer. Ibland läter det nästan som om Einsturzende Neubauten har gått över till laptops. Det är musik som det här som ger en tillbaka tron på den digitala musiktekniken.

I dag blev det en bekant till Alva Noto: Frank Bretschneiders samarbete med Peter Duimelinks "Fflux". Höll på och velade en del om jag skulle köpa den eller Pixels "The Drive" för min söndagspromenad, men det blev alltså "Fflux". Och jag ångrade mig inte. Minimalistiska glitchiga beats som ändå lyckas låta varma och organiska. Blev mycket sugen på att kolla upp mer av herr Bretschneiders produktion.

2 January 2011

Alva Noto & Ryuichi Sakamoto

Tog en promenad i det vackra vinterlandskapet i dag. Köpte Alva Notos och Ryuichi Sakamotos Vrioon från 2003 som soundtrack till vandringen. Alldeles lysande val visade det sig. Sakamotos minimalistiska pianospel och Carsten Nicolais elektronik smälte ihop snön och isen och jag kände mig påtagligt upplyft efteråt.

Det enda man kunde reta sig på var alla hundars ljusgula spår i de vita drivorna ... Nåväl, i AN:s och RS:s sällskap var det ovanligt lätt att inte låta sådana småsaker störa det upphöjda lugnet.

Här ett litet live-smakprov på det tysk-japanska samarbetet:

Vulcan Modulator nr 3

Efter att jag hört av mig till Schneiders om problemet med den andra Vulcan de sände mig, skickade de snabbt ytterligare en (den här gången testade de funktionen innan de skickade den). Tredje gången gillt? Ja, i alla fall nästan. Den här tredje modulen passar väl något bättre i kabinettet (den är fortfarande lite sned, men vad göra?) och den fungerar utmärkt.

I samma veva skickade Schneiders också tillbaka min Doepfer A-190-2 som varit på service hos tillverkaren. Så nu har jag alla mina moduler tillbaka och monterade i kabinetten. Har haft lite tid en dag under julledigheten att plugga och skruva ... men det här kan man ju lägga ner hur mycket tid som helst på.