Pye Corner Audio

Martin Jenkins' Pye Corner Audio is the latest artist to join the ever fascinating Ghost Box label. I first became aware of PCA after his collaboration with The Advisory Circle in the Ghost Box study series about a year ago, and I must say Jenkins manages to bring something new to the GB brand while still producing music that fits right in with their esthetics.

"Sleep Games", although PCA's debut on Ghost Box, should probably be considered his fourth album, after The Black Mill Tapes vol. 1-3, that Jenkins released as downloads on bandcamp and in various cassette issues. Vol. 1-2 was also released on vinyl earlier this year by Type.


Read full review of Sleep Games - Pye Corner Audio on Boomkat.com ©

The music of PCA contains the same blend of nostalgic retro-futurism that Belbury Poly and The Advisory Circle has made a name from. But PCA brings something else to the genre. Sonically it is a bit more murky sounding, like it really was recorded in some undefined past of a better future. Sometimes I'm almost reminded of the underwater quality of some of Wolfgang Voighs GAS output, especially when it comes to the bass drum. Musically there's a strain of techno and dance music that isn't as apparent with the other Ghost Box artists. Quite often PCA also feels a bit bleaker than the stable mates. All in all it makes for a fresh approach to a sound I've been heavily infatuated with for the last couple of years. If you have the least bit of interest in this type of music, be sure to check out "Sleep Games". And while you're at it stop by Jenkins bandcamp page and pick up volume 3 of the Black Mill Tapes as well.

And after you've given those two a couple of listens and still feel you need more, there's also this one:


Read full review of The Black Mill Tapes Volumes 1&2 - Pye Corner Audio on Boomkat.com ©

Monofonens bästa album 2011

Efter att ha läst ett antal "årets bästa"-listor de senaste veckorna tyckte jag att det var dags att sätta ihop en själv. Som vanligt är det smått omöjligt att få till något vettigt. De senaste åren har jag haft problem med sådana här listor eftersom jag mest lyssnat in mig på gammal musik, t.ex. Klaus Schulze och annan krautrock. Det har helt enkelt inte funnits så mycket nytt i mina spellistor. Men så icke i år. Nu var problemet snarare att rangordna allt nytt jag upptäckt och lyssnat in mig på. Men här kommer i alla fall ett försök:

1. Golden Retriever - Light Cones
En ny upptäckt för min del. Deras senaste fullängdare på Root Strata är det bästa i nykosmische-genren sedan Emeralds senaste album 2010. Kombinationen basklarinett och modularsynt känns inte som någon pretto-gimmick, utan tillför istället ett eget uttryck till en genre som börjat gå på tomvarv. De nyklassiska dragen i musiken gör att den Golden Retriever borde ha en mycket större potentiell publik än de arenor de än så länge rör sig på.

2. Bee Mask - Canzoni Dal Laboratorio Del Silenzio Cosmico
En av de första releaserna på John Elliots nystartade imprint Spectrum Spools på Editions Mego. Den här typen av musik kan lätt bli pretentiöst effektsökeri, men Bee Mask lyckas hålla sig på rätt sida det stängslet. Det är också befriande med någon som använder vilka instrument och ljud som faller honom in, och inte slaviskt följer vilken analogpuristisk/retrosynt-trend som för tillfället råder. Den här korta plattan är definitivt en av årets höjdpunkter inom experimentell elektronisk musik åt det mer eftertänksamma hållet.

3. Ekoplekz - Memowrekz
Det här var året då jag upptäckte Mordant Music, och av bolagets releaser det här året skiner nog den här klarast. Ekoplekz skruvade analoga rytmer och muterade dub basar ger en fingervisning om hur modern dansmusik skulle ha låtit om det varit Radiophonic Workshop som blivit stilbildande istället för Kraftwerk.

4. The Advisory Circle - As The Crow Flies
Det här var också året då jag upptäckte Ghost Box och det här är definitivt det bolagets viktigaste släpp. Jon Brooks gav också ut ett par utmärkta download-album på sin egen label Café Kaput, t.ex. Music For Thomas Carnacki, men det är den här under hans Advisory Circle-alias som är den bästa, ja, det är nog Brooks bästa platta någonsin. Underbart melodisk och melankolisk instrumental syntpop åt det mer drömska hållet, med mer än en dos av nostalgiskt blickande på barndomens tv-vinjetter.

5. Jürgen Müller - Science Of The Sea
Den här plattan lanserades som en bortglömd skiva från början av 1980-talet av Brad Roses Digitalis label. Hur mycket sanning det ligger i det påståendet kan man tvista om, men det här är en alldeles fantastisk liten ambient electronica-pärla. Trots sina bara drygt trettio minuter känns den episk i sina proportioner. En platta att komma ner i varv till.

6. Laurel Halo - Hour Logic EP
Ett ganska sent inköp under året för min del. Först när den hamnade på tio i topp på The Wires årslista insåg jag att det var dags att sluta tveka och punga ut de dryga fyrtio spänn den kostar på Boomkat. Helt klart ett av årets bästa släpp från Brooklyn-scenen. Här tyglar Halo sin poppigare sidor från debuten och hennes gästspel på Games EP. En fantastisk blandning av lättillängligt och svårt, ofta på en och samma gång. Av någon anledning får den här plattan mig att tänka på Underworlds "Second Toughest In The Infants" i sin attityd och sitt ambitiösa anslag, utan att de två skivorna egentligen låter särskilt mycket som varandra.

7. Mark McGuire - A Young Persons Guide
Det var tajt mellan Emeralds-medlemmarna om vem av deras sidoprojekt som skulle hamna på den här listan. Både John Elliot (Mist - House) och Steve Hauschildt (Tragedy & Geometry) har släppt lysande plattor i år, men det är nog ändå McGuires samling med tidiga kassettspår som jag lyssnat mest på. Fullständigt lysande bilmusik när man kör över de böljande skånska fälten på sommaren. McGuires Goettsching-inspirerade gitarrslingor skimrar och gnistrar i kapp med rapsfälten. Tyvärr var inte hans Get Lost med nyinspelat material som kom i höstas lika spännande. Men nu väntar vi på nästa "riktiga" Emeralds-platta.

8. Ricardo Donoso - Progress Chance
En liten överraskning som jag snubblade på efter att jag börjat intressera mig för Digitalis släpp på allvar. Donoso gör instrumental minimalistisk musik som både doftar kosmische och sen chill-out efter en ångande trance session. En platta som växer efter några lyssningar, då de små nyanserna kommer till sin rätt.

9. Demdike Stare - Tryptych
Egentligen en samling bestående av tre plattor släppta under 2010, men den här versionen med nytt extramaterial kom först i januari 2011. Demdike Stare gör mörk musik som pendlar mellan dubstep, radiophonic biblioteksmusik, dark ambient, hauntology och minimalistisk techno. Ett band som lyckats göra något eget av alla ingredienser de blandar.

10. Moon Wiring Club - Somewhere A Fox Is Getting Married
Egentligen är inte det här min favoritskiva med MWC och deras senaste, Clutch It Like A Gonk, har jag inte ens hunnit lyssna på än, men det här året har jag lysnat vansinnigt mycket på MWC, framförallt Striped Paint For The Last Post (2009) och A Spare Tabby At The Cat's Wedding (2010). Somewhere är också en spännande platta som släpptes som någon form av hyllning till det brittiska kungliga bröllopet. Humor och hippa beats går hand i hand. Kan han bara se till att släppa Clutch It Lika A Gonk som download snart också.

Runners up: Skinny Puppy - HanDover, Thanet - Receiving Calls, Motion Sickness Of Time Travel - Luminaries & Synastries, Fennesz - Seven Stars, Xeno & Oaklander - Stes & Lights, Steve Hauschildt - Tragedy & Geometry, Mist - House, Jon Brooks - Music For Thomas Carnacki

Wire Magazine Top 50 of 2011

Senaste numret av The Wire damp ner i brevlådan i går. Som vanligt vid den här tiden på året innehöll det en summering av året som gått i den alternativa musikvärlden. Jag brukar roa mig med att se hur mycket på deras topp-50-lista som jag skaffat och lyssnat på under året. I fjor hade jag ganska hyfsad täckning vad jag minns. I år var det inte lika bra. Ett enda album av bland de femtio hade jag, The Advisory Circles "As The Crow Flies", placerat på en måttlige 33:e plats.



Till mitt försvar kan väl nämnas att jag varit inne och tafsat på rätt många av albumen. T.ex. Ekoplekz "Intrusive Incidentalz Vol. 1" (plats 31), Oneohtrix Point Never "Replica" (plats 14) och Laurel Halo "Hour Logic EP" (plats 8). Och det album som låg högst upp på listan var inte heller en helt obekant pjäs: James Ferraros "Far Side Virtual". Ferraro har bland annat samarbetat med Daniel "Oneohtrix" Lopatin och Laurel Halo, och känns som en mycket intressant aktör inom det som oegentligt och lite förklenande kallades hypnagogic pop för ett par år sedan. Fan, ännu ett album som hamnar högt upp på min "att köpa"-lista. Presentkort på Boomkat finns på min önskelista.


Read full review of Far Side Virtual - James Ferraro on Boomkat.com ©

Moon Wiring Club

I våras köpte jag "Striped Paint For The Last Post" med Moon Wiring Club, lite halvt av misstag. Till att börja med var jag inte helt såld på Ian Hodgsons musik, men det här var en sån platta som långsamt växte och efter någon månad upptäckte jag att jag allt som oftast landade på den när jag inte riktigt visste vad jag skulle välja i iPoden.

Så här ett drygt halvår senare kände jag att det var dags att ge sig lite djupare in i Hodgsons fasinerande musikaliska mytvärld. Det senaste året har han hunnit med att ge ut hela två nya album, i slutet av 2010 kom "A Spare Tabby At The Cat's Wedding" och så i maj 2011 släppte han vinylplattan "Somewhere A Fox Is Getting Married" som något slags skruvad hyllning/ironi över det brittiska kungliga bröllopet. Båda plattorna inhandlade jag som downloads från Boomkat den senaste veckan.



Till att börja med skaffade jag "A Spare Tabby". Det är den direkta uppföljaren till "Striped Paint" så det kändes som en vettig startpunkt att börja mina fortsatta äventyr i Hodgsons värld. (Den som vill veta mer vad jag menar rekommenderar jag att kolla in Hodgsons Blank Workshop-sajt.) Liksom föregångaren är "A Spare Tabby" en dryg timme lång och innehåller hela 22 spår. Dessa varierar mellan små surrealistiska ljudkollage och mer poppiga nummer.


Read full review of A Spare Tabby At The Cat's Wedding - Moon Wiring Club on Boomkat.com ©

Hodgsons musik består till största delen av väl valda samplingar från diverse brittiska 70- och 80-tals-tv-serier samt informationsfilmer. Med hjälp av dessa väver han en intrikat väv av basgångar, retroaktiga hip hop-rytmer och snuttar av dialog. Hans tillvägagångssätt är också intressant. Jag har i ärlighetens namn både en och två gånger kommit på mig själv med att köpa skivor beroende på vilka instrument som används på dem. En platta som enbart är hopkommen med vintage modularsyntar har större chans att hamna i min inköpskorg, det är bara att inse att det är så. Men i Hodgsons fall tvekade jag snarare när jag fick veta vad han använde för utrustning: en Sony Playstation 2 med ett gammalt primitivt samplingsprogram,. Jag köpte med andra ord hans plattor inte FÖR att han använde en viss typ av instrument, utan TROTS att han använde en gammal spelkonsol.



Och det kanske är där någonstans som det blir spännande. De begränsningar Hodgson sätter på sitt musikskapande med hjälp av sin väldigt enkla studio gör att han hela tiden måste tänka till och vara kreativ för att hans musik ska bli intressant. De begränsade möjligheter ger, gissar jag, också upphov till ett och annat lyckligt misstag. Allt som oftast präglas musiken av lager av slingor som nästan, men bara nästan, passar ihop. Harmoniska krockar och slagsmål mellan tonarterna tillhör vanligheterna. Men ändå fungerar helheten på något vis.


Read full review of Somewhere A Fox Is Getting Married - Moon Wiring Club on Boomkat.com ©

"Somewhere A Fox" är en kortare platta (p.g.a. vinylformatet) än vanligt från Hodgson, men den är därmed också en aning mer fokuserad och koncentrerad. De tolv spåren har tydligare rytmer och riff än på hans tidigare plattor och på det hela taget känns den något mer direkt än hans andra alster, men allt är relativt. Den här plattan köpte jag i går morse och har inte riktigt hunnit smälta på samma sätt som "A Spare Tabby" men det första intrycket är gott. "Somewhere A Fox" finns förutom på vinyl också exklusivt tillgänglig som download på Boomkat. (Moon Wiring Clubs övriga plattor finns också tillgängliga på t.ex. iTunes.)



För den som vill kolla in Hodgsons musik utan att behöva lägga ut några pengar finns också en gratis-EP med fyra spår på totalt knappa tjugo minuter att ladda ner från Thw Wire Magazines hemsida. EP:n släpptes i samband med en artikel i tidningen och innehåller spår från samma tid som "Striped Paint", om jag förstått saken rätt. De fyra spåren håller kanske inte riktigt samma klass som de bästa grejerna på Hodgsons album, men som en introduktion till hans musikaliska stil är den inte dum. Ladda ner den här.



Hodgson kan väl räknas till den krets av hauntologiska musiker som innehåller bolagen Ghost Box och Mordant Music. Alla hans plattor är mastrade av Jon Brooks, aka The Advisory Circle, och Moon Wiring Club dyker ofta upp i samma sammanhang som Ghost Box-artisterna. Vid ett seminarium om den hauntologiska trenden för ett tag sedan blev Hodgson intervjuad. En sak han då anmärkte på var att så få av de andra utövarna, och analytikerna, av hanutologin tog fasta på humorn i det hela. För honom var det helt centralt. Och det märks. Man drar ofta på mungiporna inför de smarta kombinationerna av dialog. I en annan intervju har Hodgson sagt att ett av hans mål med sin musik är att barn ska kunna tycka om den. Han menar att hans plattor är utmärkt lyssning vid långa bilresor, då hela familjen kan sitta och lyssna och barnen kan glädjas över de roliga detaljerna ... Ärligt talat är han väl kanske lite väl utopisk i sin bild av hur långa bilresor går till nu för tiden. (En 7"-skärm framför varje unge, in med Disney-dvd:n och så är det underhållna ...) Antagligen är det mer hans egen idealbild av hur bilresor borde ha varit i hans egen barndom. Men den inställningen är det inget fel på. Hodgson är rikt begåvad med det Rob Young i sin bok "Electric Eden" kallar den antikvariska blicken, d.v.s. förmågan att se det förgångna i ting och företeelser omkring oss. Hos Hodgson utgörs det materialet av tv-serier och informationsfilmer från hans barndom. Det han gör med det och förmedlar till lyssnaren är smått magiskt.

The Advisory Circle

Jon Brooks gör musik som The Advisory Circle, som släpper sina alster på alltid lika spännande Ghost Box. Han Gör också musik under eget namn och under ett antal andre nome de guerre, t.ex. D.D. Denham. Han är också verksam som producent och mastringstekniker, och står bland annat för mastringen på Moon Wiring Clubs plattor. Hans huvudprojekt är dock och förblir Advisory Circle.

Senaste plattan As The Crow Flies släpptes den 8 juli och jag har hunnit med ett par genomlyssningar. Utvecklingen från förra plattan Other Channels är påtaglig, men meloderna och stämningarna känns ändå igen. Den här gången är det något mer lättillgängligt och jag tycker att han har närmat sig labelkollegan Belbury Poly en del, även om det fortfarande finns subtila skillnader mellan de båda musikerna. Ibland för det också tankarna till Moon Wiring Club, men till skillnade från den senare använder Jon Brooks bara riktiga syntar och trummaskiner. De sistnämnda är dock tämligen sällsynta på senaste plattan. Beatsen lyser mestadels med sin frånvaro, och plattan vinner på det. Sköna harmoniska melodier, med det där omisskännliga Ghost Box-svårmodet ständigt närvarande. För att tala med invånarna i Belbury: Chilling, in all senses of the word.


Read full review of As The Crow Flies - The Advisory Circle on Boomkat.com ©

John Foxx samarbetar med Ghost Box

Läste precis på The Belbury Parish Magazine att John Foxx kommer att samarbeta med Belbury Poly och The Advisory Circle på en platta som Ghost Box kommer att släppa nästa år. Kanske en ny singel i deras Study Series? En av mina gamla favoriter tillsammans med två av mina senaste!

Moon Wiring Club

Hade tänkt köpa Moon Wiring Clubs senaste A Spare Tabby at the Cat's Wedding. Stressad som jag var inför min lördagspromenad satt jag och velade mellan den och en annan download. Så tog jag ett snabbt beslut och köpte Moon Wiring Club ... bara för att en halv minut senare inse att jag hade köpt fel platta. Istället för den senaste hade jag lyckats köpa den förra Striped Paint for the Last Post.

Hade detta varit på den gamla goda tiden då man köpte sin musik på olika runda föremål av plast hade jag då jag blev varse mitt misstag antagligen lätt kunnat gå tillbaka in på platthandeln och rättat till saken. Men å andra sidan kostade varje skiva mellan 100 och 200 spänn då. Nu kom jag undan med 70 spänn och en platta som jag ändå kanske hade skaffat så småningom. Men lite dum känner man sig.

Och plattan då hur var den? Jag vet inte om jag lyckats skaka av mig min irritation över min tabbe än, men med tanke på det så måste jag säga att Striped Paint ... klarat sig riktigt bra. Ian Hodgson i Moon Wiring Club ger ut sin musik på egna etiketten Gecophonic men samarbetar nära med folk från Ghost Box. Hans musikaliska och idémässiga inriktning ligger också det bolaget nära. Men till skillnad från Belbury Poly och The Advisory Circle som komponerar och framför sin musik med syntar och andra traditionella sätt så liknar Hodgsons metod mer den tidiga hiphopens. Med hjälp av samplingar från olika mer eller mindre obskyra tv-serier från 70- och 80-tal gör han musik som låter som hiphopen antagligen skulle ha gjort om den tagit sin inspiration ifrån Radiophonic Workshop eller Raymond Scott istället för från Kraftwerk och funk.


Read full review of Striped Paint For The Last Post - Moon Wiring Club on Boomkat.com ©

Hodgsons musik är avgjort mer kantig och dissonant än till exempel Belbury Polys. Ändå rör de sig lätt i samma vatten. de har till och med släppt en 7" tillsammans i Ghost Box Study Series. Jag är kanske inte lika såld på Moon Wiring Club som jag är på BP, men jag kan inte låta bli att bli fascinerad av hans metoder. All musik är gjord med hjälp av ett gammalt samplingsprogram på en Playstation 2.



Det finns nåt väldigt tilltalande med en sådan minimalistisk inställning i dessa dagar av analog prylnoja. Striped Paint är en betydligt mer spretig historia än t.ex. BP:s From An Ancient Star, men som resident DJ på Belburys Youth Club passar han utmärkt.

Mount Vernon Arts Lab och professor Quatermass

Jag skrev i förra helgen om Belbury Poly och skivbolaget Ghost Box. Min fascination för de båda har inte falnat. Bland de övriga artisterna på Ghost Box finns The Focus Group och The Advisory Circle. En mer udda fågel är Mount Vernon Arts Lab, ett av skotten Drew Mullhollands projekt. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet gav han ut en rad album på framförallt Via Satelite. 2001 släppte han plattan The Séance at Hob's Lane. 2007 återutgav Ghost Box den. Det märkliga med det är hur väl den passar in i Ghost Box utgivning sex år senare.

Musikaliskt är den ganska mycket svårare än Belbury Poly. Flera av spåren har hämtat inspriration från drone, noise och elektroakustisk experimentmusik, men här finns också betydligt mer lättillgängliga delar som för tankarna till det bland annat Belbury Poly sysslar med. Bland gästartisterna märks John Balance från Coil och medlemmar från Belle & Sebastian, minst sagt spretigt, men helt rätt blandning för att få mig väldigt intresserad.


Read full review of Séance at Hobs Lane - MOUNT VERNON ARTS LAB on Boomkat.com ©

Och som om det inte räckt så har vi ju titeln på plattan. Hob's Lane är en anspelning på Quatermass and the Pit, en av de bästa och mest stilbildande skräck/sf-tv-serierna genom tiderna. Tv-versionen spelades in 1958 av BBC och var den tredje miniserien om raketforskaren professor Bernhard Quatermass. Till skillnad från de tidigare två som sysselsatte sig med mer direkt rymdinvasioner, var det här en serie med en lite mer raffinerad intrig. Vid byggandet av en tunnelbanestation i London gör man revolutionerande fynd av en sedan tidigare okänd typ av apmänniska ... och under dem hittar man något som man först tror är en bomb, men som sedan alltmer tyder på på är ett rymdskepp. Som alltså tycks ha legat i marken längre än apmänniskorna ,,, I närheten av fyndplatsen ligger Hob' Lane, en gata känd för mystiska händelser genom tiderna.



Tv-serien från 1958 var långt före sin tid och är fortfarande mycket sevärd. En filmversion gjordes av Hammer 1967 och är helt okej, kanske till och med en av de bästa Hammerfilmerna, men kommer inte riktigt upp i samma klass som originalet från 1958. Men den fantastiska grundidén finns kvar. "We are the aliens!"