Depeche Mode på svenska

Kunde inte låta bli att köpa ett ex av den svenska översättningen av Steve Malins Depeche-biografi för fyrtio spänn på bokmässan. I grund och botten är det en ganska välskriven och bra hopkommen biografi av klassiskt snitt, och det är trevligt att få läsa det på svenska, men den svenska översättningen uppvisar vissa brister, eller kanske snarare fackgranskningen och redigeringen ... över lag är det nämligen fullt läsbart (jag vill alltså inte kasta onödig skit på översättaren, som bortsett från att hon inte verkar ha haft koll på ämnet tycks ha gjort ett godkänt jobb), men de enskilda översättningsgrodorna/faktamissarna hoppar upp från sidorna och ger läsaren en oväntad örfil med jämna mellanrum. Några exempel (efter att ha läst de första 80 sidorna):

1. På ett par ställen talas om "vänstervridna" band. Visst, tänkte jag när det handlade om Throbbing Gristle, det kanske man kan köpa ... nägra sidor senare handlade det om Boyd Rice, mest känd utanför industrimusikkretsar för att vara satanist och för att ha poserat på fotografier tillsammans med kända amerikanska högerextremister. Jag gissar att det står "leftfield" i originalet, vilket rimligtvis borde ha översatt med något i stil med "obskyr".

2. Vince Clarke klagar på att Depeches musik blivit "allmängods" och därför lämnar han bandet. "Mainstream" borde man nog ha lämnat på engelska, särskilt som det förekommer på andra ställen i översättningen.

3. Den bästa so far: Det "österrikiska" bandet SPK? Nog för att Australian och Austrian kan vara nog så lika varandra, men här ser man vad det kan göra för skillnad om man har en redaktör/fackgranskare som är insatt i ämnet boken handlar om.

Men som sagt, trots de här tabbarna är boken än så länge väldigt läsvärd, även om den kanske inte ligger på någon "The Dirt"-nivå som rockbiografi.

Och jo, en sak till finns det som stör oerhört med den svenska utgåvan. Den verkar inte ha sålt särskilt bra, med tanke på att man rear ut den på mässan (och jag har sett den på reahyllor förut också). Kanske kan det ha något att göra med att man gett boken det som kan vara rockbiografi-genrens sämsta omslag någonsin. Så här såg den ut i original:



Inte lysande kanske, men helt okej. Och bilden på Dave Gahan ger ju helt rätt känsla. I Sverige valde förlaget Reverb (som ju ska vara experter på det här med rockbiografier) att ge den med följande utseende:



Kommentar överflödig. Men ett litet tips: När man ger ut rockbiografier kan det vara bra att åtminstone ha med något som anknyter till den visuella stil artisten/bandet har. I Depeche Modes fall är den visuella stilen närmast omöjlig att separera från musiken, från de tidiga skivomslagen till Anton Corbijns arbete med bandet. Det lustiga är att man valt att lägga bilden på Gahan från originalutgåvan på baksidan av det svenska omslaget, så man har ju uppenbarligen betalat för bilden. Jag fattar ingenting.

Skivor som konstobjekt

På sistone har jag funnit mig själv sittande dreglande över det tyska skivbolaget Vinyl-On-Demands hemsida vid ett flertal tillfällen. I dag kunde jag inte hålla mig längre utan lade in en beställning på Portion Control-boxen. 7 vinylplattor fullproppade med det mesta av Portion Controls produktion under åren 1980-83, den absolut intressantaste perioden i deras historia. Förutom skivorna innehåller boxen en t-shirt, en dvd med gamla videor och liveframträdanden och en bok på 60 sidor, allt förpackat i en lyxig metallbox. Boxen finns dessutom bara i 600 numrerade ex. Till det facila priset av en dryg tusenlapp.

Första gången jag fick syn på den här boxen, någon gång i somras, tyckte jag att den var alldeles för dyr. Men sedan jämförde jag lite med vad annan nytillverkad vinyl kostar. Ta till exempel de nyutkomna Neu!-boxen. Mellan 1500:- och 2000:- för fyra album och en maxi, t-shirt, bok och lite annat. Och den innehåller bara en handfull tidigare osläppta spå.r. Plötsligt framstod inte Portion Control-boxen som särskilt dyr längre. Och den är ändå en av de dyrare släppen på V-O-D.

Viny-On-Demand är inte direkt något vanligt skivbolag. Som namnet antyder släpper de uteslutande vinyl, men det är egentligen inte där det unika ligger. Deras utgivning består i princip bara av återutgivningar av gammalt material av tidig industrial och minimal synth/electro, material som tidigare bara funnit tillgängligt på sedan länge utgångna kassetter och vinylplattor, oftast material som är extremt svårt att få tag på och/eller vansinnigt dyrt att skaffa sig på samlarmarknaden. Med det med i beräkningen blir plötsligt prissättningen ännu mer förmånlig. Lägg till det att de flesta släppen i sig snabbt bli samlarobjekt då de sålts ut. Priserna på boxar som kom för bara något år sen med tidigt material av SPK och Nurse With Wound till exempel har redan sett värdet mångdubblas.

Men det är inte som en investering jag köper Portion Control-boxen, utan på grund av en oemotståndlig kombination av spännande unikt material, fantastisk påkostad paketering och ett visst mått av vinylnostalgi. Det var länge sedan jag var lika upphetsad över ett skivinköp.

Kolla in Vinyl-On-Demand här