New from Depeche Mode

At a press conference today Depeche Mode announced the first leg of their coming tour following on from the release of their new album in the spring. The event was introduced by a video of a new DM track from the album along with a nice in studio video showing of Martin Gores (at least I presume the majority is his) vast synth collection. Apart from huge modulars (dot com/moog? and eurorack) a Synthi A is seen. And a bunch load of other stuff.

Great vid, ok song, but the disappointing part is that their only gig in Sweden will be at the Peace & Love festival in Borlänge. Not the appropriate setting for a Black Celebration in any sense of the word.

Vintage Alan with vintage sampler

Slightly rockabilly styled Alan Wilder explains what a sampler is back in the days.

Alan Wilder demos sampler

Wonderfully nostalgic clip with Mr Wilder demoing samples on the EMU Emax he used on the Devotional tour with Depeche Mode. Some fun facts in there about liver versions of "Pipeline" etc.

VCMG

I mitten på mars var jag med om en enormt nostalgisk händelse. På den tiden då musik bara kunde köpas i fysisk form var ett nytt albumsläpp från en av ens favoritartister en stor händelse, och många var de gånger jag med darrande händer tog mig in till Folk å rock i Lund för att inhandla Depeche Modes, Nitzer Ebbs eller kanske Front 242:s senaste. Det är sällan något dylikt låter sig göra idag. Ofta helt enkelt av den anledningen att det inte finns någon skivaffär, ens i Stockholm, som får in de artister jag går igång på samma dag som plattorna släpps. Men då VCMG:s album släpptes erfor jag något av svunna tiders magi då jag efter jobbet släntrade ivög till HMV i Chichester och lyckades plocka upp ett ex av SSSS. Att det var just Vince Clarke och Martin Gore som låg bakom plattan och att den släpptes på Mute förhöjde känslan avsevärt. Att det sedan visade sig vara en nästan oväntat bra och angelägen platt gjorde ju inte något. På många sätt är detta det bästa de båda herrarna lyckats få till på mången år. Möjligtvis med undantag från John The Revelator och Precious på Playing The Angel, som väl är Martin Gores enda riktigt felfria kompositioner sedan Ultra. För Clarkes del behöver man leta sig tillbaka enda till nittiotalet och I Say, I Say, I Say för att hitta något som känns lika relevant. Med andra ord, två gamla hjältar som faktiskt förmår leva upp till förväntningarna.
Read full review of SSSS - VCMG on Boomkat.com ©

DM på svenska, part 3

Varje gång en låttext citeras följer en svensk översättning inom hakparentes. Lite väl övertydligt, men det hade väl räckt gott så. Nej, varje hakparentes avslutas också med ett övers. anm. även om det är tredje citatet på samma sida. I min värld är "övers. anm." något man anger när översättaren lagt till en kommentar i texten, inte när den ... öh, översatt text ... Irriterande och störande för läsningen. Frågan är om de här citaten hade behövt översättas över huvud taget. Jag menar: "Understand me" ["Förstå mig" Övers. anm.]

Föregående avsnitt i den här serien.

DM på svenska, part 2

Nästa mening i Depeche Mode - en biografi inleds: "De tidiga digitala samplarna, särskilt Fairlight som kostade 40.000 pund ..." Ack ve! Tusental med punkt verkar vara genomgående ... Suck.

Första inlägget i den här serien.

Depeche Mode på svenska

Kunde inte låta bli att köpa ett ex av den svenska översättningen av Steve Malins Depeche-biografi för fyrtio spänn på bokmässan. I grund och botten är det en ganska välskriven och bra hopkommen biografi av klassiskt snitt, och det är trevligt att få läsa det på svenska, men den svenska översättningen uppvisar vissa brister, eller kanske snarare fackgranskningen och redigeringen ... över lag är det nämligen fullt läsbart (jag vill alltså inte kasta onödig skit på översättaren, som bortsett från att hon inte verkar ha haft koll på ämnet tycks ha gjort ett godkänt jobb), men de enskilda översättningsgrodorna/faktamissarna hoppar upp från sidorna och ger läsaren en oväntad örfil med jämna mellanrum. Några exempel (efter att ha läst de första 80 sidorna):

1. På ett par ställen talas om "vänstervridna" band. Visst, tänkte jag när det handlade om Throbbing Gristle, det kanske man kan köpa ... nägra sidor senare handlade det om Boyd Rice, mest känd utanför industrimusikkretsar för att vara satanist och för att ha poserat på fotografier tillsammans med kända amerikanska högerextremister. Jag gissar att det står "leftfield" i originalet, vilket rimligtvis borde ha översatt med något i stil med "obskyr".

2. Vince Clarke klagar på att Depeches musik blivit "allmängods" och därför lämnar han bandet. "Mainstream" borde man nog ha lämnat på engelska, särskilt som det förekommer på andra ställen i översättningen.

3. Den bästa so far: Det "österrikiska" bandet SPK? Nog för att Australian och Austrian kan vara nog så lika varandra, men här ser man vad det kan göra för skillnad om man har en redaktör/fackgranskare som är insatt i ämnet boken handlar om.

Men som sagt, trots de här tabbarna är boken än så länge väldigt läsvärd, även om den kanske inte ligger på någon "The Dirt"-nivå som rockbiografi.

Och jo, en sak till finns det som stör oerhört med den svenska utgåvan. Den verkar inte ha sålt särskilt bra, med tanke på att man rear ut den på mässan (och jag har sett den på reahyllor förut också). Kanske kan det ha något att göra med att man gett boken det som kan vara rockbiografi-genrens sämsta omslag någonsin. Så här såg den ut i original:



Inte lysande kanske, men helt okej. Och bilden på Dave Gahan ger ju helt rätt känsla. I Sverige valde förlaget Reverb (som ju ska vara experter på det här med rockbiografier) att ge den med följande utseende:



Kommentar överflödig. Men ett litet tips: När man ger ut rockbiografier kan det vara bra att åtminstone ha med något som anknyter till den visuella stil artisten/bandet har. I Depeche Modes fall är den visuella stilen närmast omöjlig att separera från musiken, från de tidiga skivomslagen till Anton Corbijns arbete med bandet. Det lustiga är att man valt att lägga bilden på Gahan från originalutgåvan på baksidan av det svenska omslaget, så man har ju uppenbarligen betalat för bilden. Jag fattar ingenting.

Den sjungande säkerhetskontrollanten

Flög från Berlin igårkväll. Hade på mig en Depeche Mode-tröja med Master and servant-loggan. I säkeherhetskontrollen pekade en vakt plötsligt strängt på mig då jag skulle gå igenom metalldetektorn ... och brast ut i sång! Master and servant, förstås. Han förklarade att David Gahan och Martin Gore också befann sig på Tegel på väg till Frankfurt, och lätt andaktigt att han själv just hade kollat deras bagage. "Cool", sa jag på äkta Berlintyska. Den mest angenäma säkerhetskontroll jag upplevt.

En bonus var ju naturligtvis att det var en DM-låt som faktiskt spelades in i just Berlin. En fråga som jag oundvikligen ställde mig var vad Gahan och Gore gjorde i Berlin tillsammans. Det känns ju inte precis som två killar som frivilligt åker på semester tillsammans.

Vince Clarke

Syntgurun tar oss med på en tur i sin studio i Maine. Han har bantat ner studion och sålt av sånt han insåg att han inte använder längre ... det finns en del kvar där fortfarande. Intressant nog bland annat en Roland Juno-106, som man annars kanske skulle gissa skulle ha svårt att mäta sig med modulärmonstren i samlingen. Jag ser plötsligt på mitt eget exemplar med större vördnad.

Tidlös look

När jag i slutet av mellanstadiet började närma mig det som på den tiden kallades råsynt bad jag mina föräldrar köpa ett par svarta byxor åt mig så att jag slapp gå i jeans till skoldiskot. De köpte ett par bredrandiga svarta manchesterbyxor ...

De andra så kallade syntarna kom i svarta tunna bomullsbyxor, kinaskor, nitband och en massa knappar med bandnamn som Moskwa TV och Depeche Mode och dansade sig sanslösa till "Blue Monday" (som jag inte kände till vid tillfället och tyckte att det var för pinsamt att fråga någon om, det var först när jag köpte "Blue Monday 1988"-singeln ett tag senare som jag förstod). Jag minns att jag uppfattade den som ofattbart hård första gången jag hörde den.

Andra låtar som framkallade spasmatiska dansorgier hos det svartklädda garde som jag ännu inte fullt räknade mig som en del av vid den här tiden var Trans-X "Living On Video" och Mike Mareens "Love Spy". Båda var höljda i mystik eftersom ingen tycktes veta någonting om artisterna som framförde dem. Jag har för mig att jag tyckte att de lät ganska hårda också. Hade jag sett följande video hade nog även jag i mina svarta manchesterbyxor tagit avstånd från Mike Mareen på rent fashionistiska grunder.



Några år senare hade en hel del av de svartklädda snubbar som jag upplevde som stilideal bytt det svarta mot vida jeans och huvjackor och musiksmak till Snap och Technotronic. Själv kidnappade jag min morfars gamla ytterrock, sparade ihop till ett par Dr Martens och köpte plattor med Nitzer Ebb, Front 242, Pankow, Skinny Puppy och Klinik från Hot Stuff Records i Älmhult.

DM i studion

En live i studion-version på Wrong. Martin Gore spelar elpiano och Fletch en Oberheim Matrix 12. Fläskigt. Lade också märke till att de kör med Grado-lurar ...

Europa

Kände att jag blev lite gnällig över Analogue Solutions prissättning i förra posten. Tänkte väga upp det med en liten hyllning till mr Carpenters Europa-sequencer, som jag själv använder. Här är en demonstrationsfilm från YouTube där den styr en Ensoniq ASR-10 sampler med samplingar från People Are People. I slutet får den också leka lite med de två andra produkter som jag är mest sugen på från AS,Telemark och Oberkorn-sequencern.

Television Set

Om och om igen visar det sig. Depeche Mode i en liveupptagning av en av deras få låtar som aldrig hamnade på någon skiva.