Melankolifestivalen

Melodifestivalen är ett av de få så kallade folkliga evenemang jag förmår uppbringa någon form av entusiasm inför (På spåret och andra frågesporter är väl egentligen de enda andra, och jo, kanske landslagsfotboll). Jag har flera gånger försökt bli klok på varför. Varje år är det samma sak, jag vet ju vilken musikalisk och intellektuell förnedring jag utsätter mig för när jag sätter mig ner framför tv:n. Likförbannat sitter jag där varje år. Ja, jag följer det kanske inte slaviskt. Har jag något bättre för mig låter jag inte det här jippot gå före. Men är man ändå hemma och inte har något särskilt för sig då lördagskvällen kommer, vilket är ganska ofta är fallet för en småbarnsförälder, så hamnar jag lätt i soffan.



En gång i tiden trodde jag faktiskt nånstans inom mig att man skulle kunna få uppleva intressant musik i det forumet. Sådana villfarelser har jag för länge sedan gjort mig av med. Ärligt talat kan jag inte minnas ett enda intressant bidrag (och då pratar vi Eurovision, alltså inte bara svenska) sedan Telex "Eurovison" i början av 80-talet (väl enda gången man fått se en Moog-modular på scen i de sammanhangen), eller ett enda bra sedan France Galls "Pouppe de cire, pouppe de son" med musik av Serge Gainsbourg i slutet av 60-talet. Ja, det skulle väl vara den där gången jag drömde att Roger Pontare avslutade sitt nummer i Eurovisionfinalen med att plocka fram en stor yxa och hugga sönder scenen med den, men det var ju bara en dröm. Min egen frustrations illustration till klockradions toner på morgonen innan det årets final. (Hade tänkte lägga en länk till hans framträdande här, men ... det kändes inte bra. Nästan lite sjukt på något vis.

Men hur som helst så satt jag ju där ändå i går kväll. Jag skulle kunna skylla på att jag gjorde det för att göra min tre och ett halvtåring sällskap, men ärligt talat så somnade han vid halvåtta. Men jag satte mig och blev sittande.

Vad kan då sägas om årets premiäromgång. Well, som vanligt verkar man ha samlat skräpet i öppningen. Hoppas jag i alla fall. För enda behållningen av bidragen var väl egentligen: Ja, den där Pernilla Andersson kanske är ganska musikaliskt ointressant, men hon har i alla fall en skön pipa.

I övrigt var det väl ett hyfsat väl iscensatt jippo (jag tillhör ju dem som tycker att misstag i direktsändning är ganska kul), med stundtals till och med rätt så lyckade artistintroduktioner. Peter Stormare och Nanne Grönwall som pausunderhållning var väl däremot lika spännande som man hade kunnat ana ...

Så nu har jag fått ut mina frustrationer kring detta och kan sysselsätta mig med viktigare saker ... tills nästa vecka, då jag lär sitta där igen ... Till dess får man väl trösta sig med France Gall briljans

: