Mount Vernon Arts Lab och professor Quatermass

Jag skrev i förra helgen om Belbury Poly och skivbolaget Ghost Box. Min fascination för de båda har inte falnat. Bland de övriga artisterna på Ghost Box finns The Focus Group och The Advisory Circle. En mer udda fågel är Mount Vernon Arts Lab, ett av skotten Drew Mullhollands projekt. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet gav han ut en rad album på framförallt Via Satelite. 2001 släppte han plattan The Séance at Hob's Lane. 2007 återutgav Ghost Box den. Det märkliga med det är hur väl den passar in i Ghost Box utgivning sex år senare.

Musikaliskt är den ganska mycket svårare än Belbury Poly. Flera av spåren har hämtat inspriration från drone, noise och elektroakustisk experimentmusik, men här finns också betydligt mer lättillgängliga delar som för tankarna till det bland annat Belbury Poly sysslar med. Bland gästartisterna märks John Balance från Coil och medlemmar från Belle & Sebastian, minst sagt spretigt, men helt rätt blandning för att få mig väldigt intresserad.


Read full review of Séance at Hobs Lane - MOUNT VERNON ARTS LAB on Boomkat.com ©

Och som om det inte räckt så har vi ju titeln på plattan. Hob's Lane är en anspelning på Quatermass and the Pit, en av de bästa och mest stilbildande skräck/sf-tv-serierna genom tiderna. Tv-versionen spelades in 1958 av BBC och var den tredje miniserien om raketforskaren professor Bernhard Quatermass. Till skillnad från de tidigare två som sysselsatte sig med mer direkt rymdinvasioner, var det här en serie med en lite mer raffinerad intrig. Vid byggandet av en tunnelbanestation i London gör man revolutionerande fynd av en sedan tidigare okänd typ av apmänniska ... och under dem hittar man något som man först tror är en bomb, men som sedan alltmer tyder på på är ett rymdskepp. Som alltså tycks ha legat i marken längre än apmänniskorna ,,, I närheten av fyndplatsen ligger Hob' Lane, en gata känd för mystiska händelser genom tiderna.



Tv-serien från 1958 var långt före sin tid och är fortfarande mycket sevärd. En filmversion gjordes av Hammer 1967 och är helt okej, kanske till och med en av de bästa Hammerfilmerna, men kommer inte riktigt upp i samma klass som originalet från 1958. Men den fantastiska grundidén finns kvar. "We are the aliens!"