Derek Flint och spionparodins förfall

Jag hörde första gången talas om Austin Powers i den numera nedlagda tidningen Cult TV någon gång under andra halvan av 1990-talet. Det var på den tiden det tog ganska lång tid innan filmer hittade hit från det stora landet i väst och filmen hade då ännu inte fått någon svenska biodistribution. Sammantaget gav detta den något av en kvasi-underground-karaktär. Vi visade den på studentnationens filmklubb och det kändes ganska exklusivt. Sedan följde tvåan och trean i serien och skämten blev i rasande fart sämre och mer och mer fokuserade på kroppsfunktioner, av den ursprungligen smarta genre-parodin fanns snart inte mycket kvar. Jag skriver detta bara för att förklara varför jag till en början höll Mike Myers spionparodi en bra nit över andra spoofrullar. När det gäller Myers inspiration till Austin Powers tyckte jag mig direkt se Peter Wyngardes klassiska playboy-författar-deckar-figur Jason King lura i bakgrunden.



Men det Myers själv mest nämnde i intervjuer var istället en film vid namn In Like Flint. Jag fäste mig inte vidare vid det förrän jag några år senare snubblade över en dubbel-dvd med filmerna Our Man Flint och nämnda In Like Flint. Den var billig på nätet och jag köpte den. Och förstod ganska snart vad Myers menat. Det visade sig också att Myers skapelse (som så ofta sker i sådana här fall) bleknade vid en jämförelse med originalet.

Our Man Flint och In Like Flint är två filmer om den övernaturligt skicklige och mångsidige, frilansande agenten Derek Flint. Huvudrollen spelas i båda av den store James Coburn. Det är frågan om parodier på spion- och hemlig agent-filmer i samma skola som t.ex. den samtida Casino Royale med David Niven. Här är parodin väldigt mycket mer nedtonad än i senare tiders varianter på samma tema (förutom Austin Powers kommer man att tänka på Top Secret).



Detta var något decennium innan genren helt skulle översvämmas av den typ av slapstick-humor som karateriserade filmer som Nakna pistolen och Hot Shots ...

På 1960-talet innebar inte parodi att man helt kunde strunta i handling och innehåll. De här filmerna skulle fortfarande kunna bära som självständiga verk, utan att man kände till varenda detalj som parodierades. Och så är det faktiskt med de båda filmerna om Derek Flint.

Nu skulle jag kanske inte vilja kalla de här rullarna mästerverk, förutom möjligtvis inom sin egen lilla snäva genre. Men som parodier på den typ av agentfilmer som karakteriseras av de tidiga James Bond-filmerna är de faktiskt smått mästerliga. Derek Flint är en osannolikt hård och välutbildad agent som förblir något av en gåta filmerna igenom. Han har fyra flickvänner och är expert på alla upptänkliga kampsporter och stridstekniker. Men han har samtidigt ytterligt förfinad kulturell smak och är bildad som få. Då han introduceras i Our Man Flint berättar han att han just varit på balett i Moskva. Då hans gäst tror att han tittat på baletten, säger Flint lätt indignerat. "No, I teach, I teach."

Our Man Flint handlar om en galen vetenskapsman som kan kontrollera vädret och använder detta för att utöva utpressning mot hela världen från sitt högkvarter på en mystisk ö. Klassiskt tema i den här genren.



In Like Flint är något mer kontroversiell i sitt ämnesval, och politisk inkorrekt är nog det mildaste omdöme man kan fälla om den i dag. Här är det en internationell feministisk konspiration som försöker ta över världen från ett lyxigt spa (som de använder som täckmantel) beläget på, håll i er, Virgin Islands ...



Produktionsmässigt är filmerna tämligen påkostade och gillar man den visuella stilen hos James Bond, senare Rosa Pantern-filmer eller varför inte Gerry Andersons dockserier Thunderbirds och Captain Scarlet är de Our Man Flint och In Like Flint visuella fester. Hur jag än försöker har jag svårt att se att några av vår tids spoofar eller sendups har några sådana kvaliteter .. inte ens Austin Powers. Att Austin är på väg tillbaka i Thunderballs sätter jag inte stort hopp till, då ser jag hellre om Flintfilmerna ännu en gång.