Pet Shop Boys leker Frankenstein

Så här i pumpatider snubblade jag över en låt jag hade glömt bort. Baksidan på Pet Shop Boys singel "I'm With Stupid" heter "The Resurrectionist" och passar onekligen väl in i det pågående skräcktemat. Om låten sedan handlar om att Viktor Frankenstein eller plastikkirurgi spelar egentligen mindre roll. Bra är den i vilket fall som helst. Lätt banal melodi visserligen, men texten lyfter den avsevärt.

Box-cravings

Jag älskar boxar, cd- eller dvd-box spelar ingen roll. Framförallt om det står "complete" skrivet någonstans på den. Det känns tillfredsställande för komplettisten i mig att veta att jag bara behöver skaffa mig en pryl för att samlingen ska vara klar.

Jag är inget enormt Kent-fan. Har ett par plattor. Rätt nöjd med det. Ändå får jag väldiga cravings efter deras nya box. Den är i det närmaste komplett, är vettigt prissatt och skyltar med en massa bonuslåtar. Om bara Kraftwerk hade kunnat ge ut något liknande ...

Klaus Schulze igen

Fick två cd med Schulze jag hade beställt från play.com med posten i dag. "Blackdance" från 1974 och "Dosburg Online" från 90-talet. Den första hade jag tänkt införskaffa ett tag, den andra köpte jag mest för att play hade den på sin clearance sale för fyrtiofem spänn. (Det var i och för sig "Blackdance" också, men den hade jag tänkt skaffa ändå.)

Det som är så trevligt med Schulzes utgivning på cd är att den kraft man lagt ner på förpackningen. Återutgåvorna som började komma 1995 på InsideOut är alla i digipack med ett häfte med kortfattad info om den aktuella inspelningen och tidstypiska bilder. Själva cd-skivorna är pressade med en vinylliknande bild. Speciellt kul är det att varje skiva har rätt antal spår på vinylreplikan. Det är små detaljer som de här som gör att jag tycker att det känns värt att skaffa skivan istället för att nöja mig med en download från iTunes. Men det är klart så tillhör jag också skivsamlargenerationen.

Och musiken då? Har precis börjat lyssna. "Blackdance" är lite udda eftersom Schulze bland annat spelar akustisk gitarr på den. Det är också den första plattan där han använder "riktiga" syntar. Tidigare var det mest orglar och effektlådor och sådant. Det jag har hunnit höra låter lovande. Definitivt hörlursmusik för nedsläckta rum. Avslappnande och hypnotiskt utan att bli menlös muzak.

The Radiophonic Workshop

Utanför en initierad krets av musik- och sf-nördar är knappast BBC:s Radiophonic Workshop något som det talas särskilt mycket om. Avdelningen ansvarade från dess skapande på 50-talet och till dess att den lades ned flera decennier senare för huvuddelen av ljudeffekterna till BBC:s produktioner. Man experimenterade med ljudgeneratorer och bandloopar innan det fanns några syntar att tillgå. Det är just den primitiva teknik man använde som gör deras arbete så intressant. Ofta var man tvungen att uppfinna tekniker för att kunna göra det man ville.

Delia Derbyshire var en av de mest framstående medarbetarna vid Workshopen. Hon var med och klippte ihop (bokstavligen) vinjettmusiken till Doctor Who 1963 och medverkade också i bandet White Noise, vars platta "An Electric Storm" är helt fantastisk. Tänk er Velvet Underground möter Trip Hop ungefär. Annars är nog vinjetten till Doctor Who den bästa ingången till Radiophonic Workshops verk. Det finns två cd-volymer med inspelningar till programmet från 60- och 70-talen som är spännande om än lite krävande lyssning.

Nördstatus

Inför min svensexa fick min då blivande fru svara på ett antal frågor och sedan skulle jag gissa vad hon hade svarat. En av frågorna var hur nördig jag var på en skala från ett till tio. Min fru tyckte att hon tog i rejält då hon angav en trea. Mina kompisar hoppade högt och menade att jag var minst en sjua, minst. Jag tenderar att hålla med dem.

Problemet var nog snarare hur man definierar nörd. Min frus bild av en nörd var hårt präglad av de socialt missanpassade individer som förekommer i varje amerikansk collegekomedi. För mig och mina kompisar är nörd snarare någon som är väldigt insnöad på ett visst ämne, framförallt saker som ligger något utanför normen. Min fascination för syntar och elektronisk musik, brittiska sextiotalsteveserier och science fiction på såväl film som teve placerar mig tydligt i nördfacket. Att jag sedan kanske inte är helt insnöad på en sak hindrar väl min status från att slå i taket. Jag är snarare en periodisk nörd. Jag går inte klädd i Star Trek-uniform till jobbet, till exempel, men jag gillar att kolla på Star Trek då och då.

Nej, en sjua är nog en ganska bra definition av min nördstatus. Även om min samling med Doctor Who-videor inte växer särskilt fort längre, lär samlingen se till att den statusen bibehålls ett tag till.

Lågkonjunktur och musikskapande

Visst är det tråkigt att sitta och se sitt futtiga sparkapital gå upp i rök, eftersom man trots bättre vetande litade på bankmän som talade om aktiefonders förträfflighet. Men då man slutat grubbla över det så behöver ju kristider inte vara negativt på alla plan, till exempel inte för kulsturskapande. Per Sinding Larsen hävdade för ett tag sedan i en morgonsoffa att krisen på Wall Street 1987 gav oss grungen. Huruvida hans analys håller vill jag inte ge mig in på, inte heller huruvida skapandet av grungen var något positivt eller ej.

Men det finns något lugnande i idén. Jag har aldrig gett särskilt mycket för tanken om den lidande konstnären, så jag tror knappast att det är krisen i sig som ger upphov till intressant ny kultur. Joppe Pihlgren (också han i en morgonsoffa, tror jag) kommenterade för någon vecka sedan att det är rätt skönt med lågkonjunktur. Då behöver man inte känna sig lika stressad och pressad att prestera, hjulen snurrar lite långsammare ett tag och det finns tid till eftertanke. Kanske är det just därför som lågkonjunktur kan leda till att det skapas ny och spännande musik. Man får äntligen tid att koncentrera sig på viktigare saker än att berika sig själv och komma först till det högt satta mål som för tillfället är mest fashionabelt. Lugn och ro. Ro och tid att skapa. Vem behöver inte det? Välkommen lågkonjunktur!

Korg DS-10

Skaffade nyligen min första bärbara spelkonsol (min andra spelkonsol in alles, jag är ingen stor fantast när det gäller tv-spel), en Nintendo DS Lite, eftersom den första officiella mjukvarusynten släppts till den. Korg DS-10 är ett lite primitivt, men roligt och beroendeframkallande program. Jag har redan hållit på att missa att gå av tåget på rätt station medan jag suttit försjunken i ett lätt hypnotiskt syntriff.

Man skulle väl kunna jämföra DS-10 med Propellerheads ReBirth som revolutionerade mjukvarusyntbranschen för en drygt tio år sedan. Då var man tvungen att ha en dator för att vara med och leka, nu räcker det med en liten konsol som får plats i fickan.

Jag kommer ihåg att jag drömde om att kunna stoppa ner hemstudion i fickan och ta med den vart man än gick. Det har väl inte riktigt gått i uppfyllelse, och sanningen att säga är nog mina musikprylsdrömmar för närvarande mer upptagna av gigantiska analoga modulärsyntar, sådana som jag förmodligen aldrig kommer att ha råd med. Drömmar är nog bäst så, i det närmaste ouppnåeliga. Men om det nu skulle råka bli så att man uppnår dem, kan man ju alltid skaffa sig nya ... som ett analogt modulärt syntsystem som går att stoppa ner i fickan.

Vill man se hur Korg DS-10 ser ut in action kan man kolla in följande lätt corny demovideo:

http://www.youtube.com/watch?v=yejsYE5uHnw

Böcker om Kraftwerk

Om något band förtjänar en välskriven historia måste det väl ändå vara Düsseldorfs stoltheter, Ruhrområdets regenter, den strävsamma människomaskinen - Kraftwerk. Ett band med mer effektivt kontrollerad mytbildning kring sig torde knappast finnas. Och de tycks få mer och mer cred för varje dag som går. Trots det finns det inte något definitivt verk om dessa teutoniska maskinoperatörer.

De böcker som finns är på sin höjd intressanta. Som den tidigare medlemmen Wolfgang Flurs "I Was a Robot". Flur stämdes av de kvarvarande originalmedlemmarna Ralf Hütter och Florian Schneider. Och onekligen har nog hans skildring gjort mer för att skada myten om Kraftwerk än någon annan. Hans berättelser om hur de fyra medlemmarna satt och drack alkoholfria drinkar och agerade som "Sex Machines" på sina turnéer utgör onekligen en motbild till den bandet så omsorgsfullt skapat som en effektiv, närmast steril enhet av maskiner och människor. Boken är lite halvtaffligt skriven, men ändå läsvärd på grund av författarens förstahandsinformation.

Den mest spridda boken om bandet torde annars vara Pascal Bussys "Kraftwerk. Man, Machine and Music". Enda anledningen att läsa den är egentligen att den är den enda hyfsat heltäckande skildringen av bandets historia. Den vimlar av sakfel och gissningar. Den hävdar till exempel att "Radio-Activity" var den första av bandets skivor som släpptes på två språk. Visserligen är sjunger bandet både på tyska och engelska på skivan, men det är samma version som släpptes både i Tyskland (under titeln "Radio-Aktivität") och annorstädes. Något som är uppenbart för den som lyssnat ordentligt på skivan. Den här typen av felaktigheter gör att man tvivlar också på annat som påstås i boken. Som tur är är boken ganska kort, så den kan vara värd att bläddra igenom, men som sagt enbart på grund av bristen på bättre alternativ.

I väntan på bättre böcker om den elektroniska kvartetten får vi väl nöja oss med att lyssna på deras musik. Det är ju tur att de är så generösa med information på sin hemsida. ;-)

Klaus Schulze live

Ett bra exempel på Schulze live på sjuttiotalet. Kolla in frisyren och det faktum att han sitter och styr och mixar alla ljud i realtid.

http://www.youtube.com/watch?v=BUCYq2qLxJc

De långa låtarnas konung

Jag gillar excentricitet. Låtar på över tjugo minuter hör i dag inte till vanligheterna inom populärmusiken. Men det som i dag kan tyckas excentriskt har inte alltid varit det. På sjuttiotalet var det inte helt ovanligt med album som innehöll en eller ett par låtar på en sisådär tjugo minuter. Kraftwerks ”Autobahn” och Tangerine Dreams tidiga plattor är bra exempel. Och de här skivorna sålde ofta förvånansvärt bra.

Kungen av långa låtar måste vara Klaus Schulze. Jag är för tillfället rätt insnöad på denne nu drygt sextioårige tyske musiker. Schulzes mest excentriska sida är nog längden på hans verk. Han har släppt ungefär hundra plattor. Det mest överdådiga i hans utgivning måste vara boxen ”Ultimate Edition” som innehåller 50 fullmatade cd-skivor. Runt 65 timmar musik.

Men även i det lilla formatet är Schulze överdådig. De flesta av hans skivor innehåller två eller tre låtar. Medellängden på låtarna är runt tjugo minuter. Han har själv sagt att det kortare popformatet är olämpligt för de musikaliska idéer han har.

Tekniskt var Schulze en pionjär. Redan på sjuttiotalet använde han syntar och sequencers på ett sätt som än i dag kan kännas fräscht och nytt. För den nyfikne kan jag rekommendera att man börjar med någon av plattorna ”Timewind” (en hyllningsskiva till Richard Wagner) eller ”X” (där han spelar tillsammans med en stråkorkester).

Jag antar att man kan beskriva Schulze som en Jean-Michel Jarre utan melodier. Han har också ett klart släktskap med Tangerine Dream (han spelade trummor på deras första skiva) och räknas till Berlingrenen av krautrocken. Hur som helst är det fantastisk musik att avnjuta i hörlurar på en lång promenad i höstrusket eller liggande på soffan med ljuset släckt.

Om man vill läsa mer om Schulze rekommederas artikeln på engelska Wikipedia eller hans officiella hemsida www.klaus-schulze.com. Och just det den gamle mannen är fortfarande högst aktiv. Tidigare i år släpptes hans senaste platta ”Farscape” där han samarbetar med Lisa Gerrard från Dead Can Dance. Klart köpvärd även den.

Syntböcker

Vid ett besök nyligen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm slog en sak mig. Jag stod och tittade på ett av alla ”rea”-bord som möter en vid ingången. Det här bordet var fyllt av musikböcker. En avdelning på bordet innehöll bara böcker om instrument. De flesta böckerna var påkostade, genomillustrerade praktverk. Det som blev plågsamt tydligt av urvalet på bordet var vilka instrument som föräras denna typ av verk. Nästan alla böckerna handlade om gitarrer. Tyvärr är inte detta något som gäller endast i just denna bokhandel, det avspeglar ganska väl utgivningen i stort.

Nu är det inte så att jag har något principiellt emot gitarrer. Jag spelar själv gitarr, betraktar mig väl som en acceptabel kompgitarrist, och självklart ska det finna praktverk att dregla över för de inbitna gitarrfantasterna. Men det måste väl finnas en marknad också för praktverk om andra instrument. Visserligen finns det ett och annat verk om instrument i stort, men det är oftast översiktsverk som inte går på djupet.

För att komma till saken så är det i första hand böcker om syntar och andra elektroniska instrument jag saknar. Det är den typ av instrument jag är mest intresserad av och tillgången på böcker om dem är synnerligen begränsad. Boken ”Vintage Synthesizers” består i huvudsak av artiklar från den amerikanska tidskriften Keyboard Magazine och är läsvärd, men innehåller tyvärr bara ungefär ett ark färgbilder. Det numera utgångna tvåbandsverket ”Analogue Synthesizer A-Z” har jag själv inte lyckats införskaffa. Dessa två är de enda egentliga översiktsverken över synthesizers jag känner till.

Det finns andra böcker som handlar om hur man till exempel programmerar syntar, men då är det mer frågan om handböcker i stil med ”Lär dig spela gitarr”. De maffiga bildverk som föräras gitarren lyser med sin frånvaro.

Vad beror då detta på? Jag skulle gissa att a, gitarren har en något längre historia, b, gitarren har ett mer uniformt utseende och har kommit att bli något av en ikon för modern musik, c, de som fattar utgivningsbesluten inser inte hur många retrotörstande syntnördar det finns i världen.

Just det där med gitarrens utseende tror jag är viktigt. En synt kan ju se ut på en rad olika sätt, den behöver till exempel inte ens ha någon klaviatur, den kan vara liten och rymmas i handflatan eller den kan vara så stor att den täcker en hel vägg. Men just därför borde det ju vara mycket intressantare att ge ut ett fyrfärgspraktverk om de här instrumenten.

Nåväl, jag lär nog få vänta på dylika böcker. Så länge får man väl vara tacksam för att det finns sajter som www.vintagesynth.com.