Legendariska mikrofoner

Läste nyligen en intressant artikel om två av världens kanske mest legendariska sångmikrofoner: Neumann U47 och Telefunken ELAM 251. Artikelförfattaren beskriver U47:an som mickarnas Les Paul och 251:an som deras Stratocaster. Det ger en tydlig bild för alla oss som aldrig haft tillfälle, eller råd, att stifta närmare bekantskap med dessa mikrofoner. U47 beskrivs som lika fyllig och fet som en Les Paul, både till design och ljud, medan 251:an är ljusare i tonen och lättare går igenom i en mix.

Båda mikrofonerna nytillverkas som replikor av Telefunken USA och går loss på en drygt 50 000:- ungefär. Orsaken till att både säljs under Telefunken-namnet är att Telefunken sålde U47:orna utanför Tyskland fram till slutet av 50-talet och då helt fräckt satte sin egen logga på dem. När Neumann då "tog tillbaka" sina mickar, anlitade Telefunken istället AKG för att ta fram ELAM 251, och sedan marknadsförde man också dem som sina egna. Telefunken USA verkar vara ett nytt företag utan direkt koppling till det äldre Telefunken.

Bästa musikåren

Finns det egentligen bättre och sämre musikår? Kanske börjar jag bara bli gammal och gubbig, men nog känns det som om de bästa åren inom den västerländska populärmusiken ligger bakom oss. Rent spontant så känns det som om storhetstiden inföll någon gång under 70-talet, antagligen under första halvan av decenniet. Jag menar, tänk vilka plattor som släpptes då egentligen.

Ta ett år som 1972: Paul Simons "Paul Simon", Neus "Neu!", Neil Youngs "Harvest", Lou Reeds "Transformer" och Bowies "The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars"". Eller 1973: Pink Floyds "Dark Side of the Moon", Lou Reeds "Berlin" och Elton Johns "Goodbye Yellow Brick Road". Eler varför inte 1974: Kraftwerks "Autobahn" och Tangerine Dreams "Phaedra". Visst, det har gjorts bra plattor tidigare och efteråt, men det här är bara tidlösa mästerverk.

Vad beror det då på att det gjordes så mycket bra under den här perioden? Min teori, som givetvis bara är en delförklaring, är att den analoga inspelningstekniken vid den här tiden hade mognat fullt. Man kunde nu göra i princip allt man behövde kunna göra och ljudkvaliteten hade nått en nivå som man än i dag har som måttstock. Samtidigt var inte möjligheterna oändliga (som de med dagens datorteknik lätt blir), man var fortfarande tvungen att koncentrera sig, att anstränga sig, att göra sitt yttersta för att få till en tagning.

Det tidiga 70-talet anses kanske inte traditionellt vara den mest epokgörande musikperioden, inklämd som den är mellan det sena 60-talets kreativa explosion och punkens födelse, men för mig ligger de här åren högt på listan över de bästa musikåren än så länge.

Live-plattor

Jag har aldrig varit riktigt förtjust i live-plattor. Det finns några få undantag, men överlag är de få i min skivsamling. Min huvudsakliga invändning mot live-plattor är ljudkvaliteten. Det kan kanske bero på att jag är passionerat intresserad av inspelning. En live-platta är helt enkelt inte tillräckligt intrikat hopkommen för min smak.

Men, och det finns ju alltid ett men, det är lätt att skjuta det sista argumentet i sank. Många av mina favoritplattor är inspelade i det närmaste live i studion. Ta till exempel Klaus Schulzes "Bayreuth Return" från "Timewind". Den 30 minuter långa "låten" är inspelad i en tagning på två spår (alltså med minimala möjligheter till korrigeringar vid mixningen). Många 60- och 70-talsplattor är tillkomna på detta sätt. Men det är ändå under andra förhållanden än vid en live-upptagning inför publik. De är oftast inspelade i en studio med musiker som är fast inställda på att få till en bra tagning.

Också ljudkvalitetsargumentet kan komma på skam. På sistone har ett par helt eller delvis live-inspelade plattor gjort intrång i min samling. Dels Tangerine Dreams "Ricochet" från 1975 och "Encore" från 1977, dels Hawkwinds "In the Hall of the Mountain Grill". TD-plattorna håller hög nivå både ljud och musikmässigt, särskilt "Ricochet" som känns nästan lika väsentlig som "Phaedra" och "Rubycon". Hawkwindplattan är en annan sak. Endast två spår på den är inspelade live. De två spåren låter kanske inte lika välputsade som resten av plattan, men tillför en viktig krydda i blandningen. Som vanligt med Hawkwind verkar allt handla om helheten. Man bör också komma ihåg att Hawkwinds kanske största hit "Silver Machine" var inspelad live även den. Här får även jag böja mig för att känsla ibland är viktigare än ljudkvalitet.

(Bör kanske också påpeka att jag med ljudkvalitet inte menar att det måste låta perfekt för att jag ska gilla något. Men det bör finnas någon form av intention bakom ett sound. Om det bara låter kasst för att man inte hade tillgång till rätt utrustning, eller värre inte visste hur man skulle hantera utrustningen, då står jag gärna över.)

Allmänt gnäll

Är bara allmänt sne på alla callcenters segertåg över världen. Ofta drabbas man av dem då man ska göra samtal som man vill ska ta så lite tid som möjligt. Till någon offentlig förvaltning, till någon myndighet eller annan institution. Samtal som man måste göra, men inte vill eller kan lägga halva dan på. Så ringer man upp och möts av en röst som med oändligt mjuk stämma talar om för en att man har kommit till företag/myndighet xxx och att de kommer att besvara ens samtal snart. Men jag vet väl för i ... var jag har ringt! De tio sekunderna som går åt till att berätta det kunde de ju ha lagt på att koppla fram en. Ja, och sen blir det bara värre och värre ... Ugh!

Så nu har jag väl gnällt klart för den här gången. Kommer säkert att radera det inlägget inom kort. Eller inte ...

Mikrofoner och tidningar om musikteknik

Jag snöar alltid in på saker. Är nog lite av en periodare. Jag är väl i och för sig alltid insnöad på olika typer av musikteknik, men tyngdpunkten varierar kraftigt. Just nu går jag och funderar på vilka minimal investeringar som kan ge hemstudion bäst boost. (För några månader sedan var mina tankar mest upptagna av gigantiska modulära syntar.)

För närvarande är det mest mikrofoner och tillhörande prylar jag kollar upp. Jag har ett antal mikrofoner redan (ett par Sennheiser MD-421, en Shure SM-57 och en ADK a-51) men kan inte låta bli att undra om det inte går att skruva till soundet en del med till exempel en fetare kondensatormick. Min a-51:a är knappast en high-end mick på det området. Till sång använder jag mest en MD-421:a, eftersom jag gillar soundet på den då jag sjunger starkt. Den är dock mindre bra på att återge mjukare sång, vilket det mest handlar nuförtiden, då man måste ta hänsyn till sovande barn och sådant. En mick som verkar intressant är SE Electronics se2200a, och den kostar inte skjortan. Men det finns ju alltid billigare alternativ ... och så har jag dreglat efter en Röde-mick rätt länge nu.

En sak som slår en då man kollar recensioner på nätet är hur påfallande ofta folk är positiva. I många forum och dylikt skriver ju bara de som har erfarenhet av en produkt och de känns inte alltid helt objektiva, eftersom de trots allt äger produkten i fråga. Jag faller oftast tillbaka på om en produkt (då det gäller musikteknik) är recenserad i Sound on Sound eller inte. Det är den enda tidskrift om musikteknik som jag aldrig blir besviken på. Jag har köpt enstaka nummer i flera år och började prenumerera på den för ett halvår sedan.

Inför en tågresa nyligen köpte jag ett nummer av Recording och blev grymt besviken. Layouten var så usel att jag hade allvarliga problem att ta något i den på allvar. Ytligt kanske, men lite kan man väl ändå få begära när man lägger en hundring på en tidning.

Hawkwind

Hawkwind är ett sånt där band som folk flera gånger har sagt till mig att jag borde gilla. Ända sedan gymnasietiden. Och ett sånt där band som jag alltid har haft för avsikt att bekanta mig närmare med. Inte nog med att deras användande av syntar lockar mig, kopplingen till sf- och fantasy-författaren Michael Moorcock, en av mina favoriter, utövar också sin dragningskraft på mig. Och så spelade ju Lemmy bas där ett tag.

Ändå har det tagit sin tid för mig att börja uppskatta dem. För ett år sedan ungefär skaffade jag mig en billig samling ("The Collection") med fult omslag som innehåller material från tidigt 70-tal. Vissa låtar gillade jag, men samlingen förmådde inte riktigt bygga upp det där stora begäret att gräva djupare i deras katalog.

Men häromdagen köpte jag deras "In the Hall of the Mountain Grill" och nu är jag helt såld. Det märkliga med detta är att tre av de nio spåren på den plattan fanns med på samlingen jag har, men något magiskt hände då jag hörde dem i deras rätta sammanhang. Alla bitar föll på sin plats och nu fattar jag grejen med Hawkwind. Jag antar att jag i grund och botten är ganska albumorienterad i min inställning till musik. Jag gillar de större sammanhangen. Har svårt att konsumera enstaka hitar. Samlingar är helt enkelt inte min grej.

Syntspotting

Så fort det är någon form av musikprogram på teve så sitter jag där och spottar syntar och annan inspelningsutrustning. Jag vet, det är en smula stört, men jag har definitivt hög nördstatus på det här området.

I går var det i SVT:s "De kallar oss artister" om Per Gessle. Väldigt trevlig vägg med gamla analogmonster i kontrollrummet i studion. En MiniMoog, en Yamaha CS-80 och en Roland SH-01 (lite osäker på den sista) lyckades jag få syn på. Sedan hade de en massa vintageaktiga outboardprylar också. En UAD 1176 bland annat, tror jag. Med andra ord sådana prylar som man själv inte ens har råd att drömma om.

Men Gessle har nog råd ...

Analogt och digitalt

Då cd-skivan kom på 1980-talet handlade allt om den digitala teknikens förträfflighet. Lyssnarna skockades runt de skinande nya, högteknologiska musikmaskinerna i hifi-butikerna. Man häpnade över det rena ljudet, frånvaron av vinylsprak och cd-skivans närmast övernaturliga motståndskraft mot omilt handhavande. "Man kan käka chaminjonstuvning på den utan att den blir repig", minns jag att en kompis sa. Varför man skulle vilja göra det har jag fortfarande inte begripit.

Den digitala vågen i folks stereoanläggningar hade givetvis också sin motsvarighet i musikstudior världen över. Digitala effekter och syntar dök upp och trängde undan den analoga och föråldrade tekniken. De digitala alternativen var oerhört mer kraftfulla och effektiva, och på sikt också billigare.

Det dröjde emellertid inte särskilt länge förrän det kom en motreaktion. Under det tidiga 90-talet kom den första analoga retrovågen. Analoga syntar som man några år tidigare hade kunnat få för en spottstyver steg snabbt i pris på begagnatmarknaden och hifi-nördarna skaffade sig allt dyrare vinylspelare där bara deras audiofil-pressningar på 220 grams vinyl fick spelas.

Även om det kommit digitala mothugg i form av mp3-revolutionen och DAW-explosionen på hemmastudio-marknaden, är det märkligt hur stark analogvurmen fortfarande är bland såväl studiorävar som audiofiler. I takt med att allt fler fick tillgång till billig inspelningsutrustning i form av kraftfull mjukvara till sina datorer öppnades också en marknad för analoga tillbehör till datorerna. En rörpreamp till sångmikrofonen är närmast ett måste för moderna hemmastudioägare, även om alla andra effekter läggs helt och hållet i mjukvarumiljön. Jag har själv en liten billig ART preamp för att "värma upp" ljudet från min mikrofon.

Det är just denna "värme" som många hänger upp sig på. Analogt är varmt och digitalt är kallt. Det är lätt att fastna i den här diskussionen och glömma bort att göra musik i sin jakt på det perfekta soundet. För till syvende och sist är det ju trots allt så att om det man spelar in är skit så kommer det man får ut på andra sidan - oavsett hur många analoga transistorer och rör man kör det igenom - fortfarande att vara just ... skit.

Men trots det så är det bästa syntljud jag någonsin fått till fortfarande min gamla Crumar Compac Synth körd genom en Boss Heavy Metal-pedal och inspelad på min (numera skrotade) Uher-rullbandspelare. Jag försöker fortfarande få till det ljudet med mina digitala mjukvarusyntar, men har än så länge inte kommit i närheten av det.

Fula och snygga skivomslag

Klaus Schulze har släppt plattor under fyra decennier. När man placerar omslagen till några av dem bredvid varandra häpnar man över hur olika de är. I Schulzes katalog finns exempel på både några av de snyggaste och de fulaste (eller åtminstone oinspirerade) skivomslag jag någonsin sett. Antingen är han själv fullständigt ointresserad av hur omslagen ser ut eller så har han en mycket varierad smak. Det senare känns inte helt otroligt med tanke på hur varierad hans utgivning är.

På den snygga sidan har vi framförallt de tidiga omslagen: "Irrlicht", "Blackdance" och kanske framförallt "Timewind". Fantastiska, dystra målningar som avspeglar musiken på ett lysande sätt. Kolla in dem på:

Irrlicht
Blackdance
Timewind

På den fula sidan måste "Inter*Face" och "Beyond Recall" nämnas. Nu är åtminstone inte den senare min favorit i Schulzes katalog, men ändå!

Inter*Face
Beyond Recall

New Friends Electric kommenterade angående "Farscape" på sin blogg i september att Lisa Gerrards och Schulzes kultstatus skulle ha mått bättre om man hade undvikit det taffliga fotot på dem i cd-häftet. Läs mer här. Där har han säkert rätt, men samtidigt är nog - tyvärr - den bilden bara ännu ett exempel på bristande stilkänsla på Klaus Schulzes skivomslag. Som tur är håller "Farscape"-omslaget måttet i övrigt.