The Great Divide

Progress Report-boxen ger en intressant inblick i Portion Controls utveckling. Om man bara lyssnar på skivsläppen från I Staggered Mentally och framåt framstår det som om de gick från ultrahård electro till syntpop på bara några år. Men faktum är att den melodiösa sidan fanns där redan på kassetten Gaining Momentum. Vägen fram till deras största (och enda) hit The Great Divide var kanske inte rak, men den låten utgör knappast någon anomali i deras diskografi. The Great Divide är också den punkt då det börjar gå utför. Fullängdaren Psycho-Bod Saves The World är kanske inte usel, men långt ifrån så genialisk som deras tidigare verk. Därefter signade de med London Records och gick in i studion med legenden Arthur Baker. Inget från de inspelningarna har någonsin givits ut. Det enda London Records gjorde var att lägga beslag på bandnamnet under ett drygt decennium. Det har alltid varit lockande att fantisera om vilka fantastiska inspelningar bandet kan ha gjort med Baker, men faktum är att de var på fallrepet redan innan dess och det är nog bäst att inse att de förlorade inspelningarna nog är bäst som just sådana.

Här är videon till The Great Divide. Halvkass ljudkvalitet med härlig nostalgi. Jag minns fortfarande då jag lyckades lägga beslag på singeln och med darrande händer lade på den på min Luxor-grammofon. Dean Piavanni har nog aldrig sjungit bättre, även om han definitivt låtit hårdare.

Portion Control - Progress Report 1980-1983

Min Portion Control anlände från Tyskland i går. Mycket vikt för pengarna. Jag hade lätt kramp i armarna efter att ha promenerat hem någon kilometer med kartongen under armen. Men det var det värt. Framförallt är det musiken på skivorna som är lysande. Både exempel på det mer melodiösa och det mer beatorienterade industrial-inriktade Portion. Och själva boxe är ocskå en skönhet. Maffig metalllåda med de 7 skivorna i individuella sleeves inuti. En påkostade och snygg bok med dvd:n i och en t-shirt fanns också i lådan. En liten repa på skiva 1 och lite knaster här och var samt det faktum att mitt certifikat inte var numrerat är det enda som drar ner betyget något litet snäpp, men det är ändå saker man kan förlåta ett litet företag av den här typen. Mycket musik och mycket material för pengarna. CD-boxar känns nästan som ett skämt i jämförelse.

Just nu sitter jag och digitaliserar för min iPod, lite meckigt. Men det här materialet är värt det merjobbet.

Third Reich'n'roll

Första gången jag hörde talas om The Residents var i Marina Schiptjenkos klassiska radioprogram Syntetisk resa. Där fick man veta att de var bandet som hade stora ögonglober istället för huvud. Intriguing! Sedan skaffade jag mig Commercial Single på någon skivmässa. Knasigt och kul, men inte helt engagerande, förutom det genialiska omslaget: Fyra gubbar i asbestdräkt kör en kundvagn i en öken. Men nu hittade jag den här videon. Fick mig att inse att The Residents nog är mest lyckade i mötet mellan bild och ljud. Galenskap parat med absolut genialitet.

Belle & Sebastian

Apropå att missa konserter så hade jag inte möjlighet att se Belle and Sebastian på Popaganda i somras. Jag såg dem då de var i Stockholm senast för tre fyra år sedan och det var en en helt fantastisk spelning. Jag vet inte vad det är med just B & S som tilltalar mig så mycket. I övrigt har jag inte mycket till övers för mesig mjukpop av den här typen, men det är något med Stuart Murdochs röst och harmonier som jag inte kan motstå. Det är väl bara bra musik helt enkelt ... musik skapad för sin egen skull, utan något ängsligt sneglande på vad som är inne just nu. Helt kompromisslös i sin nördighet. Nu måste jag bara bestämma mig för om jag ska köpa Write About Love som download eller som LP.

Front Line Assembly

Jag bangade FLA-spelningen i Stockholm för någon vecka sedan. Kände att jag hade sett dem tillräckligt många gånger redan och att de bara blivit sämre för var gång. Spelningen på Caustic Grip-turnén på Stadt Hamburg i Malmö var svårslagen. Det faktum att bara Bill Leeb är kvar och att alla andra medlemmar är ungefär tio år yngre än jag själv bidrog nog också till att det inte var svårt att missa dem.

Men nu sitter jag och lyssnar igenom gamla vinyplattor efter att ha flyttat in min skivspelare i arbetsrummet (i vardagsrummet står TV.n och den har man inte alltför stor tillgång till nu för tiden). Lade precis på FLA:s Gashed Senses & Crossfire och kan bara nostalgiskt konstatera att det var bättre förr, i alla fall när det gäller Leeb och co. Till skillnad från t.ex. Skinny Puppy så har FLA aldrigt lyckats förnya sig. De har haft sin stil och kört den och nöjt sig med att uppdatera ljudbilden genom att hänga med i den tekniska utvecklingen. Därför lyssnar jag hellre på deras plattor fram till och med Tactical Neural Implant, där de hade tagit sin stil så långt det gick utan att bli parodisk, och låter bli nyare alster. Men de gamla plattorna plockar jag gärna fram.

Skivor som konstobjekt

På sistone har jag funnit mig själv sittande dreglande över det tyska skivbolaget Vinyl-On-Demands hemsida vid ett flertal tillfällen. I dag kunde jag inte hålla mig längre utan lade in en beställning på Portion Control-boxen. 7 vinylplattor fullproppade med det mesta av Portion Controls produktion under åren 1980-83, den absolut intressantaste perioden i deras historia. Förutom skivorna innehåller boxen en t-shirt, en dvd med gamla videor och liveframträdanden och en bok på 60 sidor, allt förpackat i en lyxig metallbox. Boxen finns dessutom bara i 600 numrerade ex. Till det facila priset av en dryg tusenlapp.

Första gången jag fick syn på den här boxen, någon gång i somras, tyckte jag att den var alldeles för dyr. Men sedan jämförde jag lite med vad annan nytillverkad vinyl kostar. Ta till exempel de nyutkomna Neu!-boxen. Mellan 1500:- och 2000:- för fyra album och en maxi, t-shirt, bok och lite annat. Och den innehåller bara en handfull tidigare osläppta spå.r. Plötsligt framstod inte Portion Control-boxen som särskilt dyr längre. Och den är ändå en av de dyrare släppen på V-O-D.

Viny-On-Demand är inte direkt något vanligt skivbolag. Som namnet antyder släpper de uteslutande vinyl, men det är egentligen inte där det unika ligger. Deras utgivning består i princip bara av återutgivningar av gammalt material av tidig industrial och minimal synth/electro, material som tidigare bara funnit tillgängligt på sedan länge utgångna kassetter och vinylplattor, oftast material som är extremt svårt att få tag på och/eller vansinnigt dyrt att skaffa sig på samlarmarknaden. Med det med i beräkningen blir plötsligt prissättningen ännu mer förmånlig. Lägg till det att de flesta släppen i sig snabbt bli samlarobjekt då de sålts ut. Priserna på boxar som kom för bara något år sen med tidigt material av SPK och Nurse With Wound till exempel har redan sett värdet mångdubblas.

Men det är inte som en investering jag köper Portion Control-boxen, utan på grund av en oemotståndlig kombination av spännande unikt material, fantastisk påkostad paketering och ett visst mått av vinylnostalgi. Det var länge sedan jag var lika upphetsad över ett skivinköp.

Kolla in Vinyl-On-Demand här

Bill Bailey gör Kraftwerk-parodi/homage

Bill Bailey är onekligen av Englands mest begåvade standupare. Hans blandning av musik och komedi är svårslagbar. Rollen i Black Books som den bortkomne Manny är också en av brittisk tv-historias höjdpunkter. Här framför han en hyllning till Kraftwerk med hjälp av en klassisk danslåt:



Och här förklarar han U2 bättre än någon musikkritiker förmått:

Trautonium

De elektronisk instrumentens historia sträcker sig längre tillbaka i tiden än Robert Moog och Don Buchla. Mest känd bland de tidiga instrumenten är väl Thereminen, men det finns andra intressanta skapelser. Till exempel det tyska experimentet Trautonium, som Friedrich Trautwein tog fram och Oskar Sala senare utvecklade till sin Mixtur-Trautonium. Sala använde sitt instrument bland annat till soundtracket till Hitchcocks Fåglarna. Paul Hindemith komponerade också musik för Trautonium. För den som är intresserad av att äga en del av historien så tillverkar Doepfer moduler som bygger på Mixtur-Trautonium.

Den här videon är på tyska, men det är hyfsat lätt att förstå merparten ändå.

Citera Astrid Lindgren

Arvid Tuba är nog en av den svenska undergroundelectronicans bäst bevarade hemligheter. Jag minns då jag någon gång i början på 1990-talet beställde kassetter av honom. Jag hade beställt två men den ena var slut. Han skickade tillbaka en tjugolapp (det var billigare på den tiden) och bad om ursäkt och tackade för intresset. Den här liveinspelningen påminner mig på något sätt om en del spelningar jag själv gjorde med mina band på tidigt 1990-tal. Antagligen är det den tämligen tunnsådda publiken som får mig att minnas.

Television Set

Om och om igen visar det sig. Depeche Mode i en liveupptagning av en av deras få låtar som aldrig hamnade på någon skiva.

Telex

Och ibland överträffar verkligheten dikten. (Jfr The Mighty Boosh.)

Future Retro med The Mighty Boosh

The Mighty Boosh letar efter framtiden i retron.

Otto von Schirach

Otto von Schirach är mystisk superhjälte från Miamis undergroundscen, en industrialgenrens deleted scene från Kick Ass. Hans musik och texter ångar av energi och ironi. Som en skruvad parodi på hiphopens mest misogyna poem. Det här är musik som inte ber om ursäkt för sin existens utan levererar en käftsmäll som kan väcka den mest avmätta industrial- och gothskeptiker. Otto har samarbetat med en rad artister, däribland Modeselektor och Skinny Puppy. Det här liveframförandet av Dance Like a Hoe från Oozing Bass Spasms innehåller hela essensen av hans konstnärskap ...



Om det finns något eventuellt släktskap med Baldur von Schirach förtäljer inte historien.