Musikprylar jag inte går igång på

Jag är en sån som väldigt lätt får börjar dregla över nya musikinstrument, speciellt om de har orden "synthesizer" eller "analog" i produktbeskrivningen. En produkt som jag däremot inte alls förstår mig på är svenska Teenage Engineerings OP-1. Det är en liten digital maskin som fysiskt liknar en Korg NanoKeys ungefär, fast med rattar, knappar och en display. I burken finns en processor och flera typer av syntes är möjlig, samt ett bandspelarliknande gränssnitt med fyra spår. So far so good. Den har varit på gång ganska länge, men nu ser det ut som om de äntligen är färdiga att leverera. De har tagit förhandsorder och enligt deras hemsida är första produktionsvändan redan slutsåld. Visst, jag hade kunnat tänka mig att testa vad den kan göra, men sen ser man priset: 799 euro!!!

För de pengarna kan man få en sprillans Moog Slim Phatty, eller en Mopho Keys, eller en rad andra grejer som känns mycket mer lyxiga. Skulle jag vilja har något digitalt är inte steget långt upp till en Elektron OctaTrack, till exempel. Jag fattar helt enkelt inte vilket kundsegment den här produkten riktar sig till. En kul liten pryl för den som redan har allt? En protabel workstation för den som inte vill släpa med datorn eller iPaden? Nåväl, too each his own, antar jag. Kan väl bara kopnstatera att den här inte är något för mig. Hade den kostat, säg max 250 euro hade jag förstått, men nu ... men döm själv:

Klaus Schulzes enorma produktivitet

Köpte del 7 och 8 i La Vie Electronique-serien med Klaus Schulze i går. LVE är ett återutgivningsprojekt av Schulzes 50-CD-box Ultimate Edition där allt materialet nu ges ut mer eller mindre kronologiskt i mer hanterliga, och ekonomiskt överkomliga, 3-CD-boxar. I del 7 och 8 har man kommit fram till slutet av 70-talet och början av 80-talet. Själv är jag mest intresserad av hans 70-talsalster (samt det han har gjort efter mitten av 90-talet då han återvände till sin gamla stil), men det är spännande med en liten inblick i hans 80-talsgrejer också.

Totalt nästan 8 timmar musik tar ju en stund att lyssna igenom och än så länge har jag bara hunnit med studioinspelningen "Crazy Nietzsche" som är en mycket längre (40 min.) version av spåret från "X". Generellt är jag imponerad av den höga ljudkvaliteten på även livematerialet i LVE-serien. Här finns några livespår från Schulzes turné 1979 där ljudkvaliteten kanske inte är lika hög som tidigare, men det kan ha att göra med att han vid den här tiden inte längre är ensam på scen, utan förutom slagverkare även har med sångaren Arthur Brown vid en del tillfällen.

På det hela taget måste LVE-serien vara något av det mest prisvärda som getts ut av klassisk elektronisk musik. Många spår håller lika hög klass som hans ordinarie studioalbum från den här tiden, och övriga är om inte annat intressanta dokument av en nyskapande musikers utveckling.

Del 7 och 8 köpte jag de amerikanska utgåvorna av på MegaStore, eftersom de bara kostade 169:-/styck där (30 spänn billigare än de europeiska släppen). Såvitt jag kan se är det exakt samma utgåvor som i Europa, som nu helt enkelt fått amerikansk distribution.

Läs mer om La Vie Electronique på WikiPedia

Digital distribution

Har hållit på och velat ett tag om vilken digital distributör jag ska välja för min musik. TuneCore, Rebeat, iMusician Digital eller kanske till och med Ubetoo. Den sistnämnde har klart bäst prisbild, men ett finstilt påpekande om att de måste "godkänna" musiken inte bara utifrån tekniska hänsyn utan också annan kvalitet gör mig lite orolig. Känns ju inte som om de är särskilt inriktade på experimentell electronica precis. Fördelen med deras modell är dock att de bara tar betalt för ett abonnemang och sedan kan man släppa hur många plattor man vill inom det. Jag har ju en del liggande jag gärna skulle vilja ha ut. Av de nämnda är det bara TuneCore som ger ett visst inflytande över vilka butiker materialet görs tillgängligt på. Jag skulle gärna vilja kunna styra så att visst material finns på Spotify, men kanske inte allt. TuneCore verkar vara störst, Rebeat har en intressant prisbild, men nackdelen att man måste installera en speciell programvara och hålla på och skicka legkopia och en massa kontonummer till dem, men å andra sidan slipper man då hålla på med Paypal. Well, well, än så länge fortsätter jag med MySpace och så kanske testar Soundcloud.

AB Lundberg på MySpace

Efter att ha uppgraderat min upload-kapacitet har det äntligen blivit uthärdligt att ladda upp nytt material på MySpace. Nu finns det sex nya spår från mitt senaste album/demo "Suburban" upplagda. Instrumentala kraut-influerade verk precis som tidigare, men med mer medverkan av modularen.

Lyssna mer här.

Fennesz

Jag köpte Christian Fenneszs "Black Sea" i höstas och även om jag gillade den så har jag av någon anledning inte lyssnat på den särskilt ofta. Sedan dess har jag sett hans genombrottsplatta "Endless Summer" nämnas både här och där. Bland annat nämner Daniel Lopatin (Oneohtrix Point Never) den som en stor förebild för hans mer datorredigerade alster. Efter att ha provlyssnat på BoomKat en del köpta jag den så igår och tog med mig den sommarosande plattan på en promenad i kylan. Det tog ett par spår innan jag fick någon verklig kick, men med spår fyra "Caecilia" var jag såld. Det är musik där man kan ana fantastiska popmelodier bakom slöjorna av statiskt brus och digitala artefakter. Lugna harmoniska gitarriff som vridits till oigenkännlighet med datorns redigeringsredskap. Men ändå med värmen och mänskligheten intakt. Det är den här plattan man ska börja med om man vill lära känna Christian Fennesz.


Read full review of Endless Summer - FENNESZ on Boomkat.com ©

Wolfgang Voigt

Kompaktgrundaren Wolfgang Voigts GAS-projekt har gått mig förbi till jag snubblade över samlingen "Nah Und Fern" när jag surfade runt på BoomKat häromveckan. Fem timmars dronande ambienttechno för tio pund kändes som en bra deal så jag slog till. Riktigt trevlig bekantskap. Det är musik som alldeles tydligt är sprungen ur samma tradition som till exempel tidiga Aphex Twin och Autechre, men med ännu mindre melodiösa inslag. Voigt bygger loppar i lager på lager och låter ibland samplingarnas egna sprak och looppunkter bilda den rytmiska delen, ibland lägger han en enkel rytm i botten. Emellanåt skymtar något som skulle kunna kallas en basgång fram, men oftast handlar det om stora drivande skok av ljud och toner. Det känns inte förvånande att källmaterialet ibland utgjorts av Wagner.


Read full review of Nah Und Fern - GAS on Boomkat.com ©

Race for the Galaxy

Jag fick Race for the Galaxy fick jag i julklapp 2009. Det säger väl en del om hur mycket tid man har att ägna åt dylikt nu för tiden att det dröjt till nu innan jag spelat det. Speciellt med tanke på hur bra det visade sig vara. RFTG är en rymdversion av kortspelet San Juan (ett av mina tidigare favoriter) som i sig är en kortversion av Puerto Rico. Kortfattat är det ett kortbaserat spel där var och en av spelarna bygger sitt eget galaktiska imperium. Korten har tre olika funktioner (kort, pengar och handelsvaror) och spelet spelas i fem olika faser som i början av varje rond väljs av spelarna. Bara de faser av en rond som väljs spelas den ronden. Enkel grund med många olika taktiska möjligheter. Mycket roligare än det kanske låter. Det finns en rad expansioner som ökar interaktionen mellan spelarna (i grundspelet bygger var och en sin tablå av världar och utvecklingsprojekt, utan att de andra kan lägga sig i). Det bästa är nog att spelet känns ganska djupt med många möjligheter, trots att det bara tar ungefär en timme att spela ett parti med tre spelare.

Det här var nog den bästa demon jag kunde hitta på YouTube. Det finns en del rätt läskiga videor om brädspel där ...