Sonicstate gjorde ett gäng intervjuer på den Mute-inriktade Short Cirtcuit-festivalen på Roundhouse i London för några veckor sedan. Här är en med Andreas Schneider från Schneiders Bureau, där han pratar om deras närvaro på festivalen. Jag hade själv möjlighet att träffa herr Schneider för någon vecka sedan i Berlin och fick då leka med den syntkarusell som de pratar om här.
Sonicstate fick också ett snack med den legendariske producenten Flood, som gjort en hel del för Mute:
Och så fick de byta några ord med producenten och engineeren Gareth Jones, vars historia i Mute-världen sträcker sig långt tillbaka till Construction Time Again, då han lärde Depeche Mode vad man kunde hitta på med den nya tekniken sampling. Innan dess hade Gareth hunnit med att jobba med John Foxx fantastiska platta Metamatic:
Jag är något av en periodare då det gäller vilka olika typer av författare, musik, tv-serier etc. jag snöar in på. För några år sedan var jag ganska besatt av den brittiska serietidningen 2000AD i allmänhet, och Judge Dredd i synnerhet. Häromveckan upptäckte jag att jag inte läst ut alla samlingsvolymer med Judge Dredd, Strontium Dog och Nemesis the Warlock som jag skaffade mig vid det tillfället och plockade upp Judge Dredd volym 5 ... och blev fast. Min fascination för Dredd bygger nog mer än lite på samma sorts nostalgi som får mig att vurma för Star Wars. Dredd var den första lite svårare, hårdkokta serie jag kom i kontakt med. Det här var någon gång kring 1983/84 (alltså ett par år innan Frank Miller gjorde om Batman och fick mig att vankande gå och vänta på att nästa del i hans The Dark Knight Returns skulle släppas på svenska).
Judge Dredd var brutal och humoristisk på samma gång, med en ironisk känsla för det överdrivna som tilltalade mig. Bilden av hur Dredd först räddar en man som försökt ta livet av sig genom att slänga sig ner från en av de gigantiska skyskraporna i Mega City One och sedan omedelbart arrestera honom för försök till nedskräpning av gatan fastnade i mitt lättpåverkade sinne. Sedan gick åren och Sly Stallone gjorde slut på den lilla entusiam jag fortfarande kände för figuren. Men så började jag prenumerera på 2000AD och skaffade mig ett par samlingsvolymer för några år sedan. Prenumerationen behöll jag bara under ett år, ett nummer i veckan var lite mer än vad jag hann läsa som nybliven pappa, och alla serier höll inte samma höga klass som Dredd och Strontium Dog.
Det var i samband med detta förnyade intresse som jag fick upp ögonen för det djup som trots allt fanns hos Dredd. Med åren hade han mjuknat och även om han alltid varit rättrådig, är den moderne Dredd än mer en figur som står upp för de svaga och förtryckta. Efter att ha jagat mutanter på The Cursed Earth i decennier är han nu en förespråkare för medborgerliga rättigheter för dem.
Det var nu jag också blev medveten om John Wagner, författaren som skapade Dredd tillsammans med Alan Grant och alltjämt skriver mycket av de viktigaste berättelserna om honom. Wagner är annars nog mest känd för sin graphic novel The End of Violence. När jag läste serier som tioåring var jag knappt medveten om att det fanns tecknare, och än mindre författare bakom serierna jag läste. Det var väl egentligen Frank Miller som ändrade på det för min del. Nu finner jag mer och mer att jag kollar vem som skrivit något och går efter det då jag väljer serier.
För den som inte är helt hemma på Dredd kan jag rekommendera det utmärkta albumet Origins som kom för några år sedan. Där berättar Wagner historien om Dredds ursprung på ett sätt som aldrig gjorts förr, och en än mänskligare version av "Old Stoney Face" framträder. Och nej, den har inget med den bakgrund som ges i Stallone-filmen att göra. En ny Dredd-rulle är på gång. Hoppas att den håller sig till Wagners original.
De vet vad de gör, marknadsstrategerna på Skywalker Ranch. De vet vilka knappar de ska trycka på för att få fullständigt rationellt tänkande (ja ja, allt är relativt) trettiofemåriga män att köpa alldeles för dyra plastfigurer till sina barn. De vet att utnyttja nostalgins makt.
Ja, det är väl lika bra att jag erkänner. Ärligt talat var det ganska nyligen jag insåg det själv: Jag är ett Star Wars-fan! Efter att under nästan tjugo år kämpat med att finna mer intellektuellt stimulerande, mer politiskt korrekta eller helt ärligt bara mer obskyra och inte så välkända science fiction-franchise att dyrka (Star Trek, Doctor Who, Space:1999, you name it) har jag ändå inte lyckats klippa banden helt till George Lucas rymdfantasy-epos. Antagligen är det för att det helt enkelt var Star Wars som en gång i sålde mig på hela SF-grejen.
Det gick väl ganska bra att hålla det hela stången under rätt lång tid, men så har man barn själv och plötsligt är leksaksaffärer en naturlig plats att besöka igen. (Jag minns inte riktigt, men det måste nog ha varit upp till tioårsåldern som leksaksaffärer var höjden av lycka i min värld.) Nåväl, så står man i alla fal där och ska köpa en julklapp, eller en födelsedagspresent eller varför inte en liten grej att stoppa i påskägget istället för sötsaker. (Ja, så är jag uppfostrad.) Och plötsligt drabbas man av ett närmast oemotståndligt habegär. Först förstår jag inte varför jag blir väldigt sugen på att köpa diverse obskyra plastfigurer från Lucasfilms jätteverk, framförallt inte när en del av dem är figurer från Prequel-trilogin. Men så inser jag: de jävlarna har designat emballagen så att de ser ut precis som när jag själv samlade till och längtade efter att få bränna min samlade veckopeng på actionfigurer i leksaksaffären:
Jag lyckas, men bara nätt och jämt, ta mig därifrån utan något spontanköp. Mycket tack vare att de här plastgubbarna är en smula dyrare i dag än det var då det begav sig.
När jag var liten fanns inte något Star Wars-lego. Hade det funnits hade jag nog varit lika hooked på det. Men det är samma mekanismer som får mig att vilja köpa det (och då helst prylar från originaltrilogin) till min son.De vet som sagt vad de gör där på Skywalker Ranch. Men jag har kommit på ett tillfälligt sätt att göra motstånd: Den senaste veckan har jag suttit och byggt Star Wars-rymdskepp med mitt och mina bröders överblivna lego från det tidiga åttiotalet: En rätt ful Tie Fighter, en hyfsad X-Wing och en jävligt ambitiös Y-Wing. Återkommer med bilder och lite mer kommentarer i ett senare inlägg. Håll till godo med den här lego-animationen av Eddie Izzards betraktelse över hur det måste ha varit att jobba i ett okvalificerat serviceyrke i Rymdimperiet:
Knallade runt på Söder en sväng i lördags. Min fru fastnade som vanligt vid en loppis och min son botaniserade glatt bland leksakskameror och silvriga rymdpistoler. Jag stod artigt och väntade då mitt öga fastnade vid en Roland-logga. Ja, det var ju nu knappast någon gammmal analogmaskin eller ens en särskilt spännande digital burk heller, utan en Sound Canvas SC-7 modul från 1992. En syntmodul som jag var mindre sugen på är svårt att förställa sig. Men av någon anledning frågade jag ändå efter priset ... och trettio spänn fattigare gick jag därifrån med modulen i ryggsäcken.
Det här kan vara den fulaste musikpryl jag någonsin ägt. Någon synt är det inte, utan en ROMpler av tidigt nittiotalssnitt. Vad jag förstår är det samma ljudmotor som satt i Rolands gamla XP-10 workstation. Har bara hunnit snabbtesta den, men måste erkänna att den innehåller rätt hyfsade anslagskänsliga TR-808-samplingar och ett par andra okej ljud. Den har ingen display så man får byta ljud genom att skicka program change-meddelanden till den, och knappt några andra parametrar är styrbara, förutom mängden reverb och chorus.
Men ska jag vara helt ärlig så köpte jag nog den mest för original Roland-adaptern som följde med. Jag saknade en sådan till min SH-32 och adaptrar kan man aldrig få för många av, verkar det som.
Harmonia är nog det närmaste en supergrupp Krautrocken kom. Även om det var vanligt med samarbeten och bandmedlemmar som vandrade fram och tillbaka så känns Harmonia ändå störst i de här sammanhangen (möjligen med konkurrens från Electronic Meditation-sättningen av Tangerine Dream, med både Klaus Schulze och Conrad Schnitzler, men det var före någon av dem blivit särskilt uppmärksammad på annat håll).
Harmonia bestod av hela Cluster (Hans Joachim Roedelius och Dieter Moebius) samt Michael Rother från Neu! På bandets andra platta "Deluxe" fanns också Mani Neumeier från Guru Guru med på trummor. Just "Deluxe" införskaffade jag när jag var i Berlin nyligen (på Mediamarkt på Alexanderplatz av alla ställen ...). Varför det tagit mig så lång tid att upptäcka den har jag inget vettigt svar på, framförallt efter att ha sett Michael Rother framföra titelspåret live under HalloGallo2010-turnén i höstas:
""Deluxe" är kort och gott fullständigt lysande. Det bästa från Cluster kombinerat med Rothers vagt österländskt influerade gitarrslingor. Och Neumeiers trummande är helt i klass med Klaus Dingers (Neu!) eller Jaki Liebezeits (Can). Äkta krautisk motorik med andra ord. Bland de sex spåren är "Deluxe" och "Monza" ett slags motpoler, där den senare utgör ett mer energiskt svar på den förra.
Ett år senare ägde ett par sessions rum med Harmonia och denna gång var även Brian Eno med. Banden glömdes bort och det dröjde ända tills 1997 innan något från de inspelningarna släpptes. Som man skulle kunna misstänka var det mindre motorik och mer ambient över dem. Klart lyssningsvärt, men inte i klass med "Deluxe".
Året innan "Deluxe" spelade Harmonia in sin första platta "Musik von Harmonia". Varken den eller "Deluxe" finns att köpa som downloads, men är som tur är tillgängliga på, om än väl dyra, cd-utgåvor. "Deluxe" finns dessutom på Spotify.
Harmonia gjorde några spelningar tillsammans mellan 2007 och 2009. Här spelar de "Deluxe" i Stavanger 2008:
Var på konferens med jobbet i Berlin i förra veckan. Då vi fick några timmar för eget bruk på fredagen gav de flesta sig iväg på sightseeing av olika slag. Jag åkte till Kottbusser Tor och kollade in Schneiders Buero. Deras showroom i Berlin håller öppet mellan 14 och 18 måndag, tisdag, torsdag och fredag. Redan då man anlände till U-bahnstationen på Kottbusser Tor kunde man ana att man hamnat rätt:
När man sedan kommit ut från stationen blev det än tydligare. För att bli insläppt var man tvungen att ringa på en mycket oansenlig dörrklocka bredvid dörren in till Kaisers livsmedelsbutik.
Väl uppe öppnade Andreas Schneider själv och hälsade oss välkomna (jag hade släpat med en inte helt ovillig kompis till en kollega). Tyvärr visade det sig att showroomet inte riktigt blivit uppackat sedan Musikmesse i Frankfurt i början av april, så när jag undrade om jag kunde ta några bilder föreslog herr Schneider istället att jag skulle fota ett system som de precis hade färdigställt för att ställa ut på Short Circuit-festivalen i London nästa vecka. (Årets Short Circuit har en temadag var om Mute och Raster Noton.)
Short Circuit-systemet bestod av 6 stycken Doepfer budgetcasar om 9U var. På plats fanns också två norrmän och jag blev engagerad i ett litet snack med dem och herr Schneider om musikaffärssituationen i Norge och Sverige. Sedan förklarade butikens ägare vänligt men bestämt att hit kom man inte för att titta på syntar och moduler, hit kom man för att känna på dem och testa dem. Så jag och de två norrmännen var inte direkt nödbedda utan började snart skruva loss på Short Circuit-systemet. (Vid det här laget hade min kollegas kompis ursäktat sig och stuckit iväg till skivaffären Hard Wax, som ligger alldeles i närheten.) Bortåt en halvtimmes jammande blev det.
Jag hade väl inte direkt kommit dit för att storshoppa (med tanke på att portot till Sverige brukar ligga på en hundring så är det knappast lönt) men helt tomhänt ville man ju inte gå därifrån. En modul som jag varit lite småintresserad av innan var Make Noises Moddemix och efter att ha testat den i Short Circuit-systemet blev frestelsen alltför stor. Så med den och och par blankplattor gick jag nöjd därifrån.
Moddemix är en dubbel ring modulator deluxe som även kan användas som VCA eller voltstyrd tvåkanalsmixer. Allt på bara 6HP och för en tusenlapp ungefär. Som sagt, oemotståndligt. Dagen därpå dröjde jag inte länge med att skruva in den i kabinettet, strax ovanför min Maths.
Flög från Berlin igårkväll. Hade på mig en Depeche Mode-tröja med Master and servant-loggan. I säkeherhetskontrollen pekade en vakt plötsligt strängt på mig då jag skulle gå igenom metalldetektorn ... och brast ut i sång! Master and servant, förstås. Han förklarade att David Gahan och Martin Gore också befann sig på Tegel på väg till Frankfurt, och lätt andaktigt att han själv just hade kollat deras bagage. "Cool", sa jag på äkta Berlintyska. Den mest angenäma säkerhetskontroll jag upplevt.
En bonus var ju naturligtvis att det var en DM-låt som faktiskt spelades in i just Berlin. En fråga som jag oundvikligen ställde mig var vad Gahan och Gore gjorde i Berlin tillsammans. Det känns ju inte precis som två killar som frivilligt åker på semester tillsammans.
McGuire är gitarrist i Emeralds och har dessutom gett ut ett antal soloplattor. Nu kommer en samling med hans tidiga material på Edition Mego kallad "A Young Persons Guide To Mark McGuire". Den innehåller utdrag ur hans "tidiga" inspelningar, vilket är relativt i det här sammanhanget eftersom killen är kring 25. Ändå har han hunnit med en del. Av det jag har hört, framförallt hans bidrag till Emeralds, håller hans inspelningar väldigt hög kvalitet. Här är ett litet stycke där han lirar med sig själv på gitarr och någon form av looppedal.
