Kunde inte låta bli att köpa ett ex av den svenska översättningen av Steve Malins Depeche-biografi för fyrtio spänn på bokmässan. I grund och botten är det en ganska välskriven och bra hopkommen biografi av klassiskt snitt, och det är trevligt att få läsa det på svenska, men den svenska översättningen uppvisar vissa brister, eller kanske snarare fackgranskningen och redigeringen ... över lag är det nämligen fullt läsbart (jag vill alltså inte kasta onödig skit på översättaren, som bortsett från att hon inte verkar ha haft koll på ämnet tycks ha gjort ett godkänt jobb), men de enskilda översättningsgrodorna/faktamissarna hoppar upp från sidorna och ger läsaren en oväntad örfil med jämna mellanrum. Några exempel (efter att ha läst de första 80 sidorna):
1. På ett par ställen talas om "vänstervridna" band. Visst, tänkte jag när det handlade om Throbbing Gristle, det kanske man kan köpa ... nägra sidor senare handlade det om Boyd Rice, mest känd utanför industrimusikkretsar för att vara satanist och för att ha poserat på fotografier tillsammans med kända amerikanska högerextremister. Jag gissar att det står "leftfield" i originalet, vilket rimligtvis borde ha översatt med något i stil med "obskyr".
2. Vince Clarke klagar på att Depeches musik blivit "allmängods" och därför lämnar han bandet. "Mainstream" borde man nog ha lämnat på engelska, särskilt som det förekommer på andra ställen i översättningen.
3. Den bästa so far: Det "österrikiska" bandet SPK? Nog för att Australian och Austrian kan vara nog så lika varandra, men här ser man vad det kan göra för skillnad om man har en redaktör/fackgranskare som är insatt i ämnet boken handlar om.
Men som sagt, trots de här tabbarna är boken än så länge väldigt läsvärd, även om den kanske inte ligger på någon "The Dirt"-nivå som rockbiografi.
Och jo, en sak till finns det som stör oerhört med den svenska utgåvan. Den verkar inte ha sålt särskilt bra, med tanke på att man rear ut den på mässan (och jag har sett den på reahyllor förut också). Kanske kan det ha något att göra med att man gett boken det som kan vara rockbiografi-genrens sämsta omslag någonsin. Så här såg den ut i original:
Inte lysande kanske, men helt okej. Och bilden på Dave Gahan ger ju helt rätt känsla. I Sverige valde förlaget Reverb (som ju ska vara experter på det här med rockbiografier) att ge den med följande utseende:
Kommentar överflödig. Men ett litet tips: När man ger ut rockbiografier kan det vara bra att åtminstone ha med något som anknyter till den visuella stil artisten/bandet har. I Depeche Modes fall är den visuella stilen närmast omöjlig att separera från musiken, från de tidiga skivomslagen till Anton Corbijns arbete med bandet. Det lustiga är att man valt att lägga bilden på Gahan från originalutgåvan på baksidan av det svenska omslaget, så man har ju uppenbarligen betalat för bilden. Jag fattar ingenting.
