Årets bästa plattor

Ja, då var det väl dags att summera musikåret som gått. När jag kollar på de plattor jag inhandlat i år kan jag bara bittert konstatera att ytterst lite är sånt som har släppts i år. Jag vet inte om det är ett tecken på att man själv börjar bli gammal och inte kan ta till sig något nytt längre eller om det verkligen bara är kass musik som släpps nuförtiden. Jag hoppas på det förstnämnda, då finns det i alla fall hopp.

Så jag får väl nöja mig med årets bästa inköp då (och som vanligt kommer jag ju att vilja revidera den här listan i morgon): Stephen Stills solodebut (eftersom jag precis har skaffat den och är helt hänförd), Klaus Schulzes Timewind (jag upptäckte Schulze på allvar i år och detta är min favorit), Tangerine Dreams Rubycon och Ricochet (dito), Jethro Tulls Aqualung (vet inte varför det har tagit mig så lång tid att upptäcka Tull, men den här plattan är fantastisk, om än lite överpretentiös), Hawkwinds The Hall of the Mountain Grill (fick mig att äntligen fatta grejen med Hawkwind), The Tuss Rushup Edge (oavsett om det är Aphex eller inte så är det grymt) och Aphex Twins Selected Ambient Works 84-92.

Inte sä kontemporärt kanske, men va fan. Så är det.

Tidstjuvar

Bara sticka in på Ikea? Det går inte. Hur lite man än ska ha och hur noga man än har förberett sig för sitt besök i de billiga inredningsdetaljerna palats, så slutar det alltid med att man spenderar minst två och en halv timme innanför de blågula portarna. Man går dit glad i hågen, äntligen ska jag köpa de där bokhyllorna så att vi kan få lite ordning hemma, och så ett par timmar senare sitter man där och äter deras förbannade halvfabrikatsköttbullar ... som de dessutom har mage att skryta om! Swedish meatballs, my ass!

Nej, jag föredrar mer konkreta tidstjuvar. Sådana som förekommer i sf-böcker eller i Doctor Who. Snubbar med den ett subtilt namn i stil med Mr Time eller Kronos eller något sådant. Då är det lättare att identifiera fienden. Med Ikea är det värre. Man tror att det är en vän, men så fort man har anlänt dit börjar monstret att suga ut energin ur en och innan man vet ordet av har det stulit ett par timmar från en. Bara så där. Man vet att det är så och ändå återvänder man dit. Åtminstone varje gång man flyttar. Men nu är i alla fall de där Billy-bokhyllorna inköpta.

Legendariska mikrofoner

Läste nyligen en intressant artikel om två av världens kanske mest legendariska sångmikrofoner: Neumann U47 och Telefunken ELAM 251. Artikelförfattaren beskriver U47:an som mickarnas Les Paul och 251:an som deras Stratocaster. Det ger en tydlig bild för alla oss som aldrig haft tillfälle, eller råd, att stifta närmare bekantskap med dessa mikrofoner. U47 beskrivs som lika fyllig och fet som en Les Paul, både till design och ljud, medan 251:an är ljusare i tonen och lättare går igenom i en mix.

Båda mikrofonerna nytillverkas som replikor av Telefunken USA och går loss på en drygt 50 000:- ungefär. Orsaken till att både säljs under Telefunken-namnet är att Telefunken sålde U47:orna utanför Tyskland fram till slutet av 50-talet och då helt fräckt satte sin egen logga på dem. När Neumann då "tog tillbaka" sina mickar, anlitade Telefunken istället AKG för att ta fram ELAM 251, och sedan marknadsförde man också dem som sina egna. Telefunken USA verkar vara ett nytt företag utan direkt koppling till det äldre Telefunken.

Bästa musikåren

Finns det egentligen bättre och sämre musikår? Kanske börjar jag bara bli gammal och gubbig, men nog känns det som om de bästa åren inom den västerländska populärmusiken ligger bakom oss. Rent spontant så känns det som om storhetstiden inföll någon gång under 70-talet, antagligen under första halvan av decenniet. Jag menar, tänk vilka plattor som släpptes då egentligen.

Ta ett år som 1972: Paul Simons "Paul Simon", Neus "Neu!", Neil Youngs "Harvest", Lou Reeds "Transformer" och Bowies "The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars"". Eller 1973: Pink Floyds "Dark Side of the Moon", Lou Reeds "Berlin" och Elton Johns "Goodbye Yellow Brick Road". Eler varför inte 1974: Kraftwerks "Autobahn" och Tangerine Dreams "Phaedra". Visst, det har gjorts bra plattor tidigare och efteråt, men det här är bara tidlösa mästerverk.

Vad beror det då på att det gjordes så mycket bra under den här perioden? Min teori, som givetvis bara är en delförklaring, är att den analoga inspelningstekniken vid den här tiden hade mognat fullt. Man kunde nu göra i princip allt man behövde kunna göra och ljudkvaliteten hade nått en nivå som man än i dag har som måttstock. Samtidigt var inte möjligheterna oändliga (som de med dagens datorteknik lätt blir), man var fortfarande tvungen att koncentrera sig, att anstränga sig, att göra sitt yttersta för att få till en tagning.

Det tidiga 70-talet anses kanske inte traditionellt vara den mest epokgörande musikperioden, inklämd som den är mellan det sena 60-talets kreativa explosion och punkens födelse, men för mig ligger de här åren högt på listan över de bästa musikåren än så länge.

Live-plattor

Jag har aldrig varit riktigt förtjust i live-plattor. Det finns några få undantag, men överlag är de få i min skivsamling. Min huvudsakliga invändning mot live-plattor är ljudkvaliteten. Det kan kanske bero på att jag är passionerat intresserad av inspelning. En live-platta är helt enkelt inte tillräckligt intrikat hopkommen för min smak.

Men, och det finns ju alltid ett men, det är lätt att skjuta det sista argumentet i sank. Många av mina favoritplattor är inspelade i det närmaste live i studion. Ta till exempel Klaus Schulzes "Bayreuth Return" från "Timewind". Den 30 minuter långa "låten" är inspelad i en tagning på två spår (alltså med minimala möjligheter till korrigeringar vid mixningen). Många 60- och 70-talsplattor är tillkomna på detta sätt. Men det är ändå under andra förhållanden än vid en live-upptagning inför publik. De är oftast inspelade i en studio med musiker som är fast inställda på att få till en bra tagning.

Också ljudkvalitetsargumentet kan komma på skam. På sistone har ett par helt eller delvis live-inspelade plattor gjort intrång i min samling. Dels Tangerine Dreams "Ricochet" från 1975 och "Encore" från 1977, dels Hawkwinds "In the Hall of the Mountain Grill". TD-plattorna håller hög nivå både ljud och musikmässigt, särskilt "Ricochet" som känns nästan lika väsentlig som "Phaedra" och "Rubycon". Hawkwindplattan är en annan sak. Endast två spår på den är inspelade live. De två spåren låter kanske inte lika välputsade som resten av plattan, men tillför en viktig krydda i blandningen. Som vanligt med Hawkwind verkar allt handla om helheten. Man bör också komma ihåg att Hawkwinds kanske största hit "Silver Machine" var inspelad live även den. Här får även jag böja mig för att känsla ibland är viktigare än ljudkvalitet.

(Bör kanske också påpeka att jag med ljudkvalitet inte menar att det måste låta perfekt för att jag ska gilla något. Men det bör finnas någon form av intention bakom ett sound. Om det bara låter kasst för att man inte hade tillgång till rätt utrustning, eller värre inte visste hur man skulle hantera utrustningen, då står jag gärna över.)

Allmänt gnäll

Är bara allmänt sne på alla callcenters segertåg över världen. Ofta drabbas man av dem då man ska göra samtal som man vill ska ta så lite tid som möjligt. Till någon offentlig förvaltning, till någon myndighet eller annan institution. Samtal som man måste göra, men inte vill eller kan lägga halva dan på. Så ringer man upp och möts av en röst som med oändligt mjuk stämma talar om för en att man har kommit till företag/myndighet xxx och att de kommer att besvara ens samtal snart. Men jag vet väl för i ... var jag har ringt! De tio sekunderna som går åt till att berätta det kunde de ju ha lagt på att koppla fram en. Ja, och sen blir det bara värre och värre ... Ugh!

Så nu har jag väl gnällt klart för den här gången. Kommer säkert att radera det inlägget inom kort. Eller inte ...

Mikrofoner och tidningar om musikteknik

Jag snöar alltid in på saker. Är nog lite av en periodare. Jag är väl i och för sig alltid insnöad på olika typer av musikteknik, men tyngdpunkten varierar kraftigt. Just nu går jag och funderar på vilka minimal investeringar som kan ge hemstudion bäst boost. (För några månader sedan var mina tankar mest upptagna av gigantiska modulära syntar.)

För närvarande är det mest mikrofoner och tillhörande prylar jag kollar upp. Jag har ett antal mikrofoner redan (ett par Sennheiser MD-421, en Shure SM-57 och en ADK a-51) men kan inte låta bli att undra om det inte går att skruva till soundet en del med till exempel en fetare kondensatormick. Min a-51:a är knappast en high-end mick på det området. Till sång använder jag mest en MD-421:a, eftersom jag gillar soundet på den då jag sjunger starkt. Den är dock mindre bra på att återge mjukare sång, vilket det mest handlar nuförtiden, då man måste ta hänsyn till sovande barn och sådant. En mick som verkar intressant är SE Electronics se2200a, och den kostar inte skjortan. Men det finns ju alltid billigare alternativ ... och så har jag dreglat efter en Röde-mick rätt länge nu.

En sak som slår en då man kollar recensioner på nätet är hur påfallande ofta folk är positiva. I många forum och dylikt skriver ju bara de som har erfarenhet av en produkt och de känns inte alltid helt objektiva, eftersom de trots allt äger produkten i fråga. Jag faller oftast tillbaka på om en produkt (då det gäller musikteknik) är recenserad i Sound on Sound eller inte. Det är den enda tidskrift om musikteknik som jag aldrig blir besviken på. Jag har köpt enstaka nummer i flera år och började prenumerera på den för ett halvår sedan.

Inför en tågresa nyligen köpte jag ett nummer av Recording och blev grymt besviken. Layouten var så usel att jag hade allvarliga problem att ta något i den på allvar. Ytligt kanske, men lite kan man väl ändå få begära när man lägger en hundring på en tidning.

Hawkwind

Hawkwind är ett sånt där band som folk flera gånger har sagt till mig att jag borde gilla. Ända sedan gymnasietiden. Och ett sånt där band som jag alltid har haft för avsikt att bekanta mig närmare med. Inte nog med att deras användande av syntar lockar mig, kopplingen till sf- och fantasy-författaren Michael Moorcock, en av mina favoriter, utövar också sin dragningskraft på mig. Och så spelade ju Lemmy bas där ett tag.

Ändå har det tagit sin tid för mig att börja uppskatta dem. För ett år sedan ungefär skaffade jag mig en billig samling ("The Collection") med fult omslag som innehåller material från tidigt 70-tal. Vissa låtar gillade jag, men samlingen förmådde inte riktigt bygga upp det där stora begäret att gräva djupare i deras katalog.

Men häromdagen köpte jag deras "In the Hall of the Mountain Grill" och nu är jag helt såld. Det märkliga med detta är att tre av de nio spåren på den plattan fanns med på samlingen jag har, men något magiskt hände då jag hörde dem i deras rätta sammanhang. Alla bitar föll på sin plats och nu fattar jag grejen med Hawkwind. Jag antar att jag i grund och botten är ganska albumorienterad i min inställning till musik. Jag gillar de större sammanhangen. Har svårt att konsumera enstaka hitar. Samlingar är helt enkelt inte min grej.

Syntspotting

Så fort det är någon form av musikprogram på teve så sitter jag där och spottar syntar och annan inspelningsutrustning. Jag vet, det är en smula stört, men jag har definitivt hög nördstatus på det här området.

I går var det i SVT:s "De kallar oss artister" om Per Gessle. Väldigt trevlig vägg med gamla analogmonster i kontrollrummet i studion. En MiniMoog, en Yamaha CS-80 och en Roland SH-01 (lite osäker på den sista) lyckades jag få syn på. Sedan hade de en massa vintageaktiga outboardprylar också. En UAD 1176 bland annat, tror jag. Med andra ord sådana prylar som man själv inte ens har råd att drömma om.

Men Gessle har nog råd ...

Analogt och digitalt

Då cd-skivan kom på 1980-talet handlade allt om den digitala teknikens förträfflighet. Lyssnarna skockades runt de skinande nya, högteknologiska musikmaskinerna i hifi-butikerna. Man häpnade över det rena ljudet, frånvaron av vinylsprak och cd-skivans närmast övernaturliga motståndskraft mot omilt handhavande. "Man kan käka chaminjonstuvning på den utan att den blir repig", minns jag att en kompis sa. Varför man skulle vilja göra det har jag fortfarande inte begripit.

Den digitala vågen i folks stereoanläggningar hade givetvis också sin motsvarighet i musikstudior världen över. Digitala effekter och syntar dök upp och trängde undan den analoga och föråldrade tekniken. De digitala alternativen var oerhört mer kraftfulla och effektiva, och på sikt också billigare.

Det dröjde emellertid inte särskilt länge förrän det kom en motreaktion. Under det tidiga 90-talet kom den första analoga retrovågen. Analoga syntar som man några år tidigare hade kunnat få för en spottstyver steg snabbt i pris på begagnatmarknaden och hifi-nördarna skaffade sig allt dyrare vinylspelare där bara deras audiofil-pressningar på 220 grams vinyl fick spelas.

Även om det kommit digitala mothugg i form av mp3-revolutionen och DAW-explosionen på hemmastudio-marknaden, är det märkligt hur stark analogvurmen fortfarande är bland såväl studiorävar som audiofiler. I takt med att allt fler fick tillgång till billig inspelningsutrustning i form av kraftfull mjukvara till sina datorer öppnades också en marknad för analoga tillbehör till datorerna. En rörpreamp till sångmikrofonen är närmast ett måste för moderna hemmastudioägare, även om alla andra effekter läggs helt och hållet i mjukvarumiljön. Jag har själv en liten billig ART preamp för att "värma upp" ljudet från min mikrofon.

Det är just denna "värme" som många hänger upp sig på. Analogt är varmt och digitalt är kallt. Det är lätt att fastna i den här diskussionen och glömma bort att göra musik i sin jakt på det perfekta soundet. För till syvende och sist är det ju trots allt så att om det man spelar in är skit så kommer det man får ut på andra sidan - oavsett hur många analoga transistorer och rör man kör det igenom - fortfarande att vara just ... skit.

Men trots det så är det bästa syntljud jag någonsin fått till fortfarande min gamla Crumar Compac Synth körd genom en Boss Heavy Metal-pedal och inspelad på min (numera skrotade) Uher-rullbandspelare. Jag försöker fortfarande få till det ljudet med mina digitala mjukvarusyntar, men har än så länge inte kommit i närheten av det.

Fula och snygga skivomslag

Klaus Schulze har släppt plattor under fyra decennier. När man placerar omslagen till några av dem bredvid varandra häpnar man över hur olika de är. I Schulzes katalog finns exempel på både några av de snyggaste och de fulaste (eller åtminstone oinspirerade) skivomslag jag någonsin sett. Antingen är han själv fullständigt ointresserad av hur omslagen ser ut eller så har han en mycket varierad smak. Det senare känns inte helt otroligt med tanke på hur varierad hans utgivning är.

På den snygga sidan har vi framförallt de tidiga omslagen: "Irrlicht", "Blackdance" och kanske framförallt "Timewind". Fantastiska, dystra målningar som avspeglar musiken på ett lysande sätt. Kolla in dem på:

Irrlicht
Blackdance
Timewind

På den fula sidan måste "Inter*Face" och "Beyond Recall" nämnas. Nu är åtminstone inte den senare min favorit i Schulzes katalog, men ändå!

Inter*Face
Beyond Recall

New Friends Electric kommenterade angående "Farscape" på sin blogg i september att Lisa Gerrards och Schulzes kultstatus skulle ha mått bättre om man hade undvikit det taffliga fotot på dem i cd-häftet. Läs mer här. Där har han säkert rätt, men samtidigt är nog - tyvärr - den bilden bara ännu ett exempel på bristande stilkänsla på Klaus Schulzes skivomslag. Som tur är håller "Farscape"-omslaget måttet i övrigt.

Pet Shop Boys leker Frankenstein

Så här i pumpatider snubblade jag över en låt jag hade glömt bort. Baksidan på Pet Shop Boys singel "I'm With Stupid" heter "The Resurrectionist" och passar onekligen väl in i det pågående skräcktemat. Om låten sedan handlar om att Viktor Frankenstein eller plastikkirurgi spelar egentligen mindre roll. Bra är den i vilket fall som helst. Lätt banal melodi visserligen, men texten lyfter den avsevärt.

Box-cravings

Jag älskar boxar, cd- eller dvd-box spelar ingen roll. Framförallt om det står "complete" skrivet någonstans på den. Det känns tillfredsställande för komplettisten i mig att veta att jag bara behöver skaffa mig en pryl för att samlingen ska vara klar.

Jag är inget enormt Kent-fan. Har ett par plattor. Rätt nöjd med det. Ändå får jag väldiga cravings efter deras nya box. Den är i det närmaste komplett, är vettigt prissatt och skyltar med en massa bonuslåtar. Om bara Kraftwerk hade kunnat ge ut något liknande ...

Klaus Schulze igen

Fick två cd med Schulze jag hade beställt från play.com med posten i dag. "Blackdance" från 1974 och "Dosburg Online" från 90-talet. Den första hade jag tänkt införskaffa ett tag, den andra köpte jag mest för att play hade den på sin clearance sale för fyrtiofem spänn. (Det var i och för sig "Blackdance" också, men den hade jag tänkt skaffa ändå.)

Det som är så trevligt med Schulzes utgivning på cd är att den kraft man lagt ner på förpackningen. Återutgåvorna som började komma 1995 på InsideOut är alla i digipack med ett häfte med kortfattad info om den aktuella inspelningen och tidstypiska bilder. Själva cd-skivorna är pressade med en vinylliknande bild. Speciellt kul är det att varje skiva har rätt antal spår på vinylreplikan. Det är små detaljer som de här som gör att jag tycker att det känns värt att skaffa skivan istället för att nöja mig med en download från iTunes. Men det är klart så tillhör jag också skivsamlargenerationen.

Och musiken då? Har precis börjat lyssna. "Blackdance" är lite udda eftersom Schulze bland annat spelar akustisk gitarr på den. Det är också den första plattan där han använder "riktiga" syntar. Tidigare var det mest orglar och effektlådor och sådant. Det jag har hunnit höra låter lovande. Definitivt hörlursmusik för nedsläckta rum. Avslappnande och hypnotiskt utan att bli menlös muzak.

The Radiophonic Workshop

Utanför en initierad krets av musik- och sf-nördar är knappast BBC:s Radiophonic Workshop något som det talas särskilt mycket om. Avdelningen ansvarade från dess skapande på 50-talet och till dess att den lades ned flera decennier senare för huvuddelen av ljudeffekterna till BBC:s produktioner. Man experimenterade med ljudgeneratorer och bandloopar innan det fanns några syntar att tillgå. Det är just den primitiva teknik man använde som gör deras arbete så intressant. Ofta var man tvungen att uppfinna tekniker för att kunna göra det man ville.

Delia Derbyshire var en av de mest framstående medarbetarna vid Workshopen. Hon var med och klippte ihop (bokstavligen) vinjettmusiken till Doctor Who 1963 och medverkade också i bandet White Noise, vars platta "An Electric Storm" är helt fantastisk. Tänk er Velvet Underground möter Trip Hop ungefär. Annars är nog vinjetten till Doctor Who den bästa ingången till Radiophonic Workshops verk. Det finns två cd-volymer med inspelningar till programmet från 60- och 70-talen som är spännande om än lite krävande lyssning.

Nördstatus

Inför min svensexa fick min då blivande fru svara på ett antal frågor och sedan skulle jag gissa vad hon hade svarat. En av frågorna var hur nördig jag var på en skala från ett till tio. Min fru tyckte att hon tog i rejält då hon angav en trea. Mina kompisar hoppade högt och menade att jag var minst en sjua, minst. Jag tenderar att hålla med dem.

Problemet var nog snarare hur man definierar nörd. Min frus bild av en nörd var hårt präglad av de socialt missanpassade individer som förekommer i varje amerikansk collegekomedi. För mig och mina kompisar är nörd snarare någon som är väldigt insnöad på ett visst ämne, framförallt saker som ligger något utanför normen. Min fascination för syntar och elektronisk musik, brittiska sextiotalsteveserier och science fiction på såväl film som teve placerar mig tydligt i nördfacket. Att jag sedan kanske inte är helt insnöad på en sak hindrar väl min status från att slå i taket. Jag är snarare en periodisk nörd. Jag går inte klädd i Star Trek-uniform till jobbet, till exempel, men jag gillar att kolla på Star Trek då och då.

Nej, en sjua är nog en ganska bra definition av min nördstatus. Även om min samling med Doctor Who-videor inte växer särskilt fort längre, lär samlingen se till att den statusen bibehålls ett tag till.

Lågkonjunktur och musikskapande

Visst är det tråkigt att sitta och se sitt futtiga sparkapital gå upp i rök, eftersom man trots bättre vetande litade på bankmän som talade om aktiefonders förträfflighet. Men då man slutat grubbla över det så behöver ju kristider inte vara negativt på alla plan, till exempel inte för kulsturskapande. Per Sinding Larsen hävdade för ett tag sedan i en morgonsoffa att krisen på Wall Street 1987 gav oss grungen. Huruvida hans analys håller vill jag inte ge mig in på, inte heller huruvida skapandet av grungen var något positivt eller ej.

Men det finns något lugnande i idén. Jag har aldrig gett särskilt mycket för tanken om den lidande konstnären, så jag tror knappast att det är krisen i sig som ger upphov till intressant ny kultur. Joppe Pihlgren (också han i en morgonsoffa, tror jag) kommenterade för någon vecka sedan att det är rätt skönt med lågkonjunktur. Då behöver man inte känna sig lika stressad och pressad att prestera, hjulen snurrar lite långsammare ett tag och det finns tid till eftertanke. Kanske är det just därför som lågkonjunktur kan leda till att det skapas ny och spännande musik. Man får äntligen tid att koncentrera sig på viktigare saker än att berika sig själv och komma först till det högt satta mål som för tillfället är mest fashionabelt. Lugn och ro. Ro och tid att skapa. Vem behöver inte det? Välkommen lågkonjunktur!

Korg DS-10

Skaffade nyligen min första bärbara spelkonsol (min andra spelkonsol in alles, jag är ingen stor fantast när det gäller tv-spel), en Nintendo DS Lite, eftersom den första officiella mjukvarusynten släppts till den. Korg DS-10 är ett lite primitivt, men roligt och beroendeframkallande program. Jag har redan hållit på att missa att gå av tåget på rätt station medan jag suttit försjunken i ett lätt hypnotiskt syntriff.

Man skulle väl kunna jämföra DS-10 med Propellerheads ReBirth som revolutionerade mjukvarusyntbranschen för en drygt tio år sedan. Då var man tvungen att ha en dator för att vara med och leka, nu räcker det med en liten konsol som får plats i fickan.

Jag kommer ihåg att jag drömde om att kunna stoppa ner hemstudion i fickan och ta med den vart man än gick. Det har väl inte riktigt gått i uppfyllelse, och sanningen att säga är nog mina musikprylsdrömmar för närvarande mer upptagna av gigantiska analoga modulärsyntar, sådana som jag förmodligen aldrig kommer att ha råd med. Drömmar är nog bäst så, i det närmaste ouppnåeliga. Men om det nu skulle råka bli så att man uppnår dem, kan man ju alltid skaffa sig nya ... som ett analogt modulärt syntsystem som går att stoppa ner i fickan.

Vill man se hur Korg DS-10 ser ut in action kan man kolla in följande lätt corny demovideo:

http://www.youtube.com/watch?v=yejsYE5uHnw

Böcker om Kraftwerk

Om något band förtjänar en välskriven historia måste det väl ändå vara Düsseldorfs stoltheter, Ruhrområdets regenter, den strävsamma människomaskinen - Kraftwerk. Ett band med mer effektivt kontrollerad mytbildning kring sig torde knappast finnas. Och de tycks få mer och mer cred för varje dag som går. Trots det finns det inte något definitivt verk om dessa teutoniska maskinoperatörer.

De böcker som finns är på sin höjd intressanta. Som den tidigare medlemmen Wolfgang Flurs "I Was a Robot". Flur stämdes av de kvarvarande originalmedlemmarna Ralf Hütter och Florian Schneider. Och onekligen har nog hans skildring gjort mer för att skada myten om Kraftwerk än någon annan. Hans berättelser om hur de fyra medlemmarna satt och drack alkoholfria drinkar och agerade som "Sex Machines" på sina turnéer utgör onekligen en motbild till den bandet så omsorgsfullt skapat som en effektiv, närmast steril enhet av maskiner och människor. Boken är lite halvtaffligt skriven, men ändå läsvärd på grund av författarens förstahandsinformation.

Den mest spridda boken om bandet torde annars vara Pascal Bussys "Kraftwerk. Man, Machine and Music". Enda anledningen att läsa den är egentligen att den är den enda hyfsat heltäckande skildringen av bandets historia. Den vimlar av sakfel och gissningar. Den hävdar till exempel att "Radio-Activity" var den första av bandets skivor som släpptes på två språk. Visserligen är sjunger bandet både på tyska och engelska på skivan, men det är samma version som släpptes både i Tyskland (under titeln "Radio-Aktivität") och annorstädes. Något som är uppenbart för den som lyssnat ordentligt på skivan. Den här typen av felaktigheter gör att man tvivlar också på annat som påstås i boken. Som tur är är boken ganska kort, så den kan vara värd att bläddra igenom, men som sagt enbart på grund av bristen på bättre alternativ.

I väntan på bättre böcker om den elektroniska kvartetten får vi väl nöja oss med att lyssna på deras musik. Det är ju tur att de är så generösa med information på sin hemsida. ;-)

Klaus Schulze live

Ett bra exempel på Schulze live på sjuttiotalet. Kolla in frisyren och det faktum att han sitter och styr och mixar alla ljud i realtid.

http://www.youtube.com/watch?v=BUCYq2qLxJc

De långa låtarnas konung

Jag gillar excentricitet. Låtar på över tjugo minuter hör i dag inte till vanligheterna inom populärmusiken. Men det som i dag kan tyckas excentriskt har inte alltid varit det. På sjuttiotalet var det inte helt ovanligt med album som innehöll en eller ett par låtar på en sisådär tjugo minuter. Kraftwerks ”Autobahn” och Tangerine Dreams tidiga plattor är bra exempel. Och de här skivorna sålde ofta förvånansvärt bra.

Kungen av långa låtar måste vara Klaus Schulze. Jag är för tillfället rätt insnöad på denne nu drygt sextioårige tyske musiker. Schulzes mest excentriska sida är nog längden på hans verk. Han har släppt ungefär hundra plattor. Det mest överdådiga i hans utgivning måste vara boxen ”Ultimate Edition” som innehåller 50 fullmatade cd-skivor. Runt 65 timmar musik.

Men även i det lilla formatet är Schulze överdådig. De flesta av hans skivor innehåller två eller tre låtar. Medellängden på låtarna är runt tjugo minuter. Han har själv sagt att det kortare popformatet är olämpligt för de musikaliska idéer han har.

Tekniskt var Schulze en pionjär. Redan på sjuttiotalet använde han syntar och sequencers på ett sätt som än i dag kan kännas fräscht och nytt. För den nyfikne kan jag rekommendera att man börjar med någon av plattorna ”Timewind” (en hyllningsskiva till Richard Wagner) eller ”X” (där han spelar tillsammans med en stråkorkester).

Jag antar att man kan beskriva Schulze som en Jean-Michel Jarre utan melodier. Han har också ett klart släktskap med Tangerine Dream (han spelade trummor på deras första skiva) och räknas till Berlingrenen av krautrocken. Hur som helst är det fantastisk musik att avnjuta i hörlurar på en lång promenad i höstrusket eller liggande på soffan med ljuset släckt.

Om man vill läsa mer om Schulze rekommederas artikeln på engelska Wikipedia eller hans officiella hemsida www.klaus-schulze.com. Och just det den gamle mannen är fortfarande högst aktiv. Tidigare i år släpptes hans senaste platta ”Farscape” där han samarbetar med Lisa Gerrard från Dead Can Dance. Klart köpvärd även den.

Syntböcker

Vid ett besök nyligen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm slog en sak mig. Jag stod och tittade på ett av alla ”rea”-bord som möter en vid ingången. Det här bordet var fyllt av musikböcker. En avdelning på bordet innehöll bara böcker om instrument. De flesta böckerna var påkostade, genomillustrerade praktverk. Det som blev plågsamt tydligt av urvalet på bordet var vilka instrument som föräras denna typ av verk. Nästan alla böckerna handlade om gitarrer. Tyvärr är inte detta något som gäller endast i just denna bokhandel, det avspeglar ganska väl utgivningen i stort.

Nu är det inte så att jag har något principiellt emot gitarrer. Jag spelar själv gitarr, betraktar mig väl som en acceptabel kompgitarrist, och självklart ska det finna praktverk att dregla över för de inbitna gitarrfantasterna. Men det måste väl finnas en marknad också för praktverk om andra instrument. Visserligen finns det ett och annat verk om instrument i stort, men det är oftast översiktsverk som inte går på djupet.

För att komma till saken så är det i första hand böcker om syntar och andra elektroniska instrument jag saknar. Det är den typ av instrument jag är mest intresserad av och tillgången på böcker om dem är synnerligen begränsad. Boken ”Vintage Synthesizers” består i huvudsak av artiklar från den amerikanska tidskriften Keyboard Magazine och är läsvärd, men innehåller tyvärr bara ungefär ett ark färgbilder. Det numera utgångna tvåbandsverket ”Analogue Synthesizer A-Z” har jag själv inte lyckats införskaffa. Dessa två är de enda egentliga översiktsverken över synthesizers jag känner till.

Det finns andra böcker som handlar om hur man till exempel programmerar syntar, men då är det mer frågan om handböcker i stil med ”Lär dig spela gitarr”. De maffiga bildverk som föräras gitarren lyser med sin frånvaro.

Vad beror då detta på? Jag skulle gissa att a, gitarren har en något längre historia, b, gitarren har ett mer uniformt utseende och har kommit att bli något av en ikon för modern musik, c, de som fattar utgivningsbesluten inser inte hur många retrotörstande syntnördar det finns i världen.

Just det där med gitarrens utseende tror jag är viktigt. En synt kan ju se ut på en rad olika sätt, den behöver till exempel inte ens ha någon klaviatur, den kan vara liten och rymmas i handflatan eller den kan vara så stor att den täcker en hel vägg. Men just därför borde det ju vara mycket intressantare att ge ut ett fyrfärgspraktverk om de här instrumenten.

Nåväl, jag lär nog få vänta på dylika böcker. Så länge får man väl vara tacksam för att det finns sajter som www.vintagesynth.com.