Dagens typsnitt: Helvetica

Det är inte jättemånga typsnitt som det gjorts en hel film om. Men Helvetica är ett av dem. Det är ett av världens mest använda typsnitt och utvecklades 1957 av schweizarna Max Miedinger och Eduard Hoffmann. Filmen av Gary Hustwit är riktigt underhållande och kanske på sätt och vis roligare än typsnittet. Men poängen med Helvetica har å andra sidan aldrig varit att det ska vara roligt.

Skinny Puppy

Har äntligen haft tid att skaffa och lyssna in mig på HanDover med Skinny Puppy, plattan som någon recensent kallade SP:s svar på Guns'n Roses Chinese Democrazy (tror det var Johanna Paulsson i DN), dvs. en platta som är på gång väldigt länge, och vars releasedatum flyttas fram gång på gång innan det äntligen kommer. Lite var det väl så med HanDover. Den var på gång för första gången för ungefär två år sedan, men så satta SPV:s konkurs käppar i hjulet och SP hann med ett par turnéer utan platta innan Handover äntligen kom ut i slutet på oktober i år. Men är det egentligen samma platta som var på väg att släppas 2009? Jag minns att jag läste i intervjuer då att Aaron Funk (alias Venetian Snares) och Otto von Schirach hade bidragit med material till plattan, men deras namn finns inte med på Handover. Jag misstänker väl att den omarbetats några gånger sedan dess och att de låtar de medverkade på helt enkelt fått utgå.



Hur som helst är Handover en riktigt kul bekantskap. cEvin Key och Nivek Ogre tar ett par steg tillbaka och strippar bort de mest excentriska drill'n'bass-trummorna från deras två senaste plattor och låter också Ogres sång slippa den värsta cut and paste-tortyren. Rytmer och slingor är enklare än på länge, och stundtals känns det här faktiskt nästan som något bandet hade kunnat få ur sig under sin storhets tid från mitten av 80-talet till början av 90-talet. Visst, lika innovativt ljudmässigt som plattor som Rabies och Too Dark Park är väl knappast det här, men den less is more-filosofi som bandet verkar ha anammat klär dem. Det här är helt klart det bästa de har släppt sedan The Process. Bäst för tillfället tycker jag nog att Cullorblind är, ett pampigt spår som nästan skulle kunna vara hämtat från just The Process. Ett melodiöst, rockigt SP när det är som bäst.

Doften av varma kretsar

I en intervju fick Richard D. James (alias Aphex Twin) frågan varför han föredrog hårdvara framför datorer och mjukvara. En av anledningarna han angav var den doft som syntar och andra elektroniska prylar avger efter att ha stått igång ett tag och hur inspirerande denna doft är.

Idag lät jag mina prylar stå igång några timmar medan jag lagade middag och återvände sedan till studion för att fortsätta på ett projekt. Och visst, den där magiska doften hade infunnit sig. För min del får den mig att tänka på hur det luktade i replokaler och i musikaffärernas syntavdelningar på 90-talet. En doft av nostalgi med andra ord. Är den inspirerande, då? I alla fall mer inspirerande än doften av en ny dator.

Moon Wiring Club

I våras köpte jag "Striped Paint For The Last Post" med Moon Wiring Club, lite halvt av misstag. Till att börja med var jag inte helt såld på Ian Hodgsons musik, men det här var en sån platta som långsamt växte och efter någon månad upptäckte jag att jag allt som oftast landade på den när jag inte riktigt visste vad jag skulle välja i iPoden.

Så här ett drygt halvår senare kände jag att det var dags att ge sig lite djupare in i Hodgsons fasinerande musikaliska mytvärld. Det senaste året har han hunnit med att ge ut hela två nya album, i slutet av 2010 kom "A Spare Tabby At The Cat's Wedding" och så i maj 2011 släppte han vinylplattan "Somewhere A Fox Is Getting Married" som något slags skruvad hyllning/ironi över det brittiska kungliga bröllopet. Båda plattorna inhandlade jag som downloads från Boomkat den senaste veckan.



Till att börja med skaffade jag "A Spare Tabby". Det är den direkta uppföljaren till "Striped Paint" så det kändes som en vettig startpunkt att börja mina fortsatta äventyr i Hodgsons värld. (Den som vill veta mer vad jag menar rekommenderar jag att kolla in Hodgsons Blank Workshop-sajt.) Liksom föregångaren är "A Spare Tabby" en dryg timme lång och innehåller hela 22 spår. Dessa varierar mellan små surrealistiska ljudkollage och mer poppiga nummer.


Read full review of A Spare Tabby At The Cat's Wedding - Moon Wiring Club on Boomkat.com ©

Hodgsons musik består till största delen av väl valda samplingar från diverse brittiska 70- och 80-tals-tv-serier samt informationsfilmer. Med hjälp av dessa väver han en intrikat väv av basgångar, retroaktiga hip hop-rytmer och snuttar av dialog. Hans tillvägagångssätt är också intressant. Jag har i ärlighetens namn både en och två gånger kommit på mig själv med att köpa skivor beroende på vilka instrument som används på dem. En platta som enbart är hopkommen med vintage modularsyntar har större chans att hamna i min inköpskorg, det är bara att inse att det är så. Men i Hodgsons fall tvekade jag snarare när jag fick veta vad han använde för utrustning: en Sony Playstation 2 med ett gammalt primitivt samplingsprogram,. Jag köpte med andra ord hans plattor inte FÖR att han använde en viss typ av instrument, utan TROTS att han använde en gammal spelkonsol.



Och det kanske är där någonstans som det blir spännande. De begränsningar Hodgson sätter på sitt musikskapande med hjälp av sin väldigt enkla studio gör att han hela tiden måste tänka till och vara kreativ för att hans musik ska bli intressant. De begränsade möjligheter ger, gissar jag, också upphov till ett och annat lyckligt misstag. Allt som oftast präglas musiken av lager av slingor som nästan, men bara nästan, passar ihop. Harmoniska krockar och slagsmål mellan tonarterna tillhör vanligheterna. Men ändå fungerar helheten på något vis.


Read full review of Somewhere A Fox Is Getting Married - Moon Wiring Club on Boomkat.com ©

"Somewhere A Fox" är en kortare platta (p.g.a. vinylformatet) än vanligt från Hodgson, men den är därmed också en aning mer fokuserad och koncentrerad. De tolv spåren har tydligare rytmer och riff än på hans tidigare plattor och på det hela taget känns den något mer direkt än hans andra alster, men allt är relativt. Den här plattan köpte jag i går morse och har inte riktigt hunnit smälta på samma sätt som "A Spare Tabby" men det första intrycket är gott. "Somewhere A Fox" finns förutom på vinyl också exklusivt tillgänglig som download på Boomkat. (Moon Wiring Clubs övriga plattor finns också tillgängliga på t.ex. iTunes.)



För den som vill kolla in Hodgsons musik utan att behöva lägga ut några pengar finns också en gratis-EP med fyra spår på totalt knappa tjugo minuter att ladda ner från Thw Wire Magazines hemsida. EP:n släpptes i samband med en artikel i tidningen och innehåller spår från samma tid som "Striped Paint", om jag förstått saken rätt. De fyra spåren håller kanske inte riktigt samma klass som de bästa grejerna på Hodgsons album, men som en introduktion till hans musikaliska stil är den inte dum. Ladda ner den här.



Hodgson kan väl räknas till den krets av hauntologiska musiker som innehåller bolagen Ghost Box och Mordant Music. Alla hans plattor är mastrade av Jon Brooks, aka The Advisory Circle, och Moon Wiring Club dyker ofta upp i samma sammanhang som Ghost Box-artisterna. Vid ett seminarium om den hauntologiska trenden för ett tag sedan blev Hodgson intervjuad. En sak han då anmärkte på var att så få av de andra utövarna, och analytikerna, av hanutologin tog fasta på humorn i det hela. För honom var det helt centralt. Och det märks. Man drar ofta på mungiporna inför de smarta kombinationerna av dialog. I en annan intervju har Hodgson sagt att ett av hans mål med sin musik är att barn ska kunna tycka om den. Han menar att hans plattor är utmärkt lyssning vid långa bilresor, då hela familjen kan sitta och lyssna och barnen kan glädjas över de roliga detaljerna ... Ärligt talat är han väl kanske lite väl utopisk i sin bild av hur långa bilresor går till nu för tiden. (En 7"-skärm framför varje unge, in med Disney-dvd:n och så är det underhållna ...) Antagligen är det mer hans egen idealbild av hur bilresor borde ha varit i hans egen barndom. Men den inställningen är det inget fel på. Hodgson är rikt begåvad med det Rob Young i sin bok "Electric Eden" kallar den antikvariska blicken, d.v.s. förmågan att se det förgångna i ting och företeelser omkring oss. Hos Hodgson utgörs det materialet av tv-serier och informationsfilmer från hans barndom. Det han gör med det och förmedlar till lyssnaren är smått magiskt.

Pedalbygge

Stärkt av mitt lyckade modulbygge och efter en koll på Moody Sounds bord på Scandinavian Guitar Show, insåg jag att det var dags att äntligen ge mig i kast med att bygga förra årets julklapp: en Moody Sounds Fuzz Kit (sedan april 2011 är kitet ersatt av Zeygott Fuzz Kit, en något modifierad variant). Jag anmälde mig till Moody Sounds workshop på Kulturhuset som skulle ha gått av stapeln förra söndagen för att få mig en liten boost i lödsjälvförtroende (nej, no pun intended, jag hade tänkt bygga en overdrive, inte en boost), men den blev tyvärr inställd. Så det var bara att ta sig i kragen och ta tag i byggandet utan skyddsnät. (Moody Sounds ordnar nya workshopar via Studiofrämjandet i Stockholm i slutet på januari.)

Kitet jag hade var utan låda, eftersom jag först funderat på att bygga in den i en modul. Men efter att å sistone ha blivit övertygad om pedalers förträfflighet för såväl syntar och trummaskiner som stränginstrument gav jag upp de tankarna. Istället tog jag och beställde en orange lackad låda från Moody i ungefär samma format som t.ex. Electro-Harmonix Little Big Muff. Först hade jag tänkt borra hålen i den själv, men efter att ha insett att jag var tvungen att kunna borra ett par 12 mm:s hål gav jag upp de planerna. Moody erbjuder sig att borra lådan åt en för åttio spänn så jag använde mig av det istället. I allt gick lådan på 199:-, fullt överkomligt. Så i fredags anlände ett paket från Malmö och det var dags att börja bygga. (En eloge till Albin på Moody för snabb hantering och leverans. Jag beställde i onsdags morse och hade paketet, borrat och klart på fredagen.)



I lördags kväll när jag hade nattat min son och frun var ute med några kompisar, satte jag mig så och riggade upp en arbetsplats i vardagsrummet. Jag hade från början bara tänkt löda kretskortet och fortsätta med resten dagen efter, men det gick lite bättre än så. Jag började med att montera hårdvaran i lådan för att få en uppfattning av hur kretskortet skulle monteras.

Jag var nog mest nervös för själva lödningen av kretskortet, men den delen gick betydligt smidigare än jag hade trott. Jag började med att löda fast resistorerna enligt manualen:



Jag hade funderat en del på om jag skulle göra några moddar på pedalen medan jag byggde den, men eftersom det var mitt första projekt bestämde jag mig för att hålla dem till ett minimun. Jag nöjde mig med att byta ut en av kondensatorerna för att få en basigare fuzz. Eftersom jag redan har en Little Big Muff, tänkte jag att det kunde komplettera mina pedaler bäst. Dessutom gissade jag att detta skulle leda till bättre resultat med trummor och syntbasar.

Förutom denna lilla modd monterade jag också transistorsocklar, både för att lätt kunna byta ut transistorerna mot andra och för att jag inte skulle riskera att överhetta dem medan jag lödde fast dem. Ja, och så bytte jag ut den medföljande röda LED:en mot en grön av rent kosmetiska skäl. Grönt kändes på något vis mer rätt i en orange låda ...

Efter att jag var klar med lödningen av kretskortet blev det bara att jag fortsatte med att rigga upp anslutningarna i själva lådan. Detta var definitivt det moment som var mest mödosamt. Nu hade klockan passerat tolv och jag började bli en smula sömnig, men höll i gång med hjälp av Spendrups julmust ... Det gällde att hålla tungan rätt i mun och vid ett tillfälle var jag nära att förväxla anslutningarna på en av pottarna, men upptäckte det innan det var dags att löda fast dem. När väl alla sladdar var dragna såg det ut ungefär så här:



Så var det bara att hetta upp lödjärnet igen ... Den absolut meckigaste biten av var att löda fast anslutningarna till stiften på fotomkopplaren. Med sina nio, tätt sittande stift (varav åtta används) gäller det att vara stadig på handen. Men det gick vägen och framåt två kunde jag äntligen plocka fram ett batteri, skruva ihop lådan och testa om jag fick något ljus i den gröna LED:en ...



YES! Det funkade. Först blev jag lite orolig när jag pluggade in pedalen och lyssnade genom hörlurar från min övningsstärkare, men sedan kollade jag med lite andra pedaler och insåg att det var stärkaren som betedde sig skumt med mina Gradolurar. Ljudet i pedalen var kanske inte riktigt lika hårt som jag hade väntat mig. För att vara en fuzz tycker jag nog att den känns rätt så beskedlig, men det kan ju också ha att göra med bassmodden jag gjorde. Men den gör vad den ska och LED:en lyser snyggt. I dag har jag haft tillfälle att testa den med min Korg Monotribe också och där kom den verkligen till sin rätt. Min Little Big Muff (och i ännu högre grad min andra distpedal, en Boss HM-2) är smått obrukbara för syntar och trummor. Men den här lite snällare varianten fetade upp både trummor och syntbas på ett skönt sätt. Ett tag funderade jag på att modda för längre sustain, men är glad att jag lät bli, eftersom det nog är de egenskaperna hos Big Muff och HM-2 som gör dem mindre lämpade för trummor och snabba basgångar.

Det som återstår är att märka upp pedalen med text, men så länge trivs den bra i sällskap med mina andra pedaler. Finns nog en chans att det kan bli fler hembyggen bland dem ...

Fuzz Face på Scandinavian Guitar Show

I jobbet fick jag anledning att besöka Scandinavian Guitar Show för två veckor sedan i sällskap med en mycket eminent svensk gitarrist. Medan han blev fotograferad med en väldigt dyr vintage Les Paul framför den Marshall Stack han lirade på, passade jag på att ta en bild av den här fantastiskt vackra Fuzz Face-pedalen:



Jag bytte också några ord med Albin Roslund från Moody Sounds som var där med sina DIY-kit. Han tipsade om en Pedalbyggar-workshop han skulle hålla på Kulturhuset söndagen efter. (Jag anmälde mig, men tyvärr blev den inställd pga av för få anmälningar.) Det stärkte ytterligare min känsla att det nog var dags att bygga den där fuzz-pedalen som jag haft liggande ett tag ...

En annan reflektion jag gjorde på gitarrmässan var att gitarrister uppenbarligen är lika nördiga och vintage-besatta som vi analogsyntfantaster. Priserna på vintage-guror ligger verkligen inte efter gamla Moogar och Arpar. Och då verkar det ändå vara mycket mer gott om gamla gitarrer:



Och gitarristen jag var där med då? Vem var det? Jag nöjer mig med att visa en bild på den enda pedal som nämns i hans bok (även om det här är en TS9 och inte en original-TS808) från min utsiktspunkt bakom mixerbordet:

Modulbygge

Efter mitt lyckade experiment med en multi i en matlåda kände jag mig redo att försöka mig på något lite mer seriöst och användbart. Så jag bestämde mig för att försöka förverkliga en passiv eurorack-modul som jag funderat på ett tag. Efter lite funderingar bestämde jag mig för en konfiguration som bestod av en attenuator normaliserad till en fyrvägsmulti, och två enkla passiva slew/lag-kretsar ( i princip enkla passiva filter), en med fast motstånd och en med en pot för att kunna variera motståndet något. Det var bara att lägga en order på lite komponenter från electrokit.

Först gällde det att fixa till en panel som jag kunde montera hårdvaran i. Jag utgick från en vanlig Doepfer-blankpanel på 8HP. Sedan var det bara att plocka fram borren och ge sig på något för mig nytt: att borra i aluminium. Det visade sig vara ganska enkelt, bara man gradvis ökade borrtjocklek och och använde låga varvtal (och borrade åt rätt håll ...) Jag började med att göra en mall för borrhålen så att de skulle hamna någorlunda korrekt. Så här i efterhand borde jag kanske ha placerat de lägsta hålen något högre för att jacken inte skulle gå emot monteringslisten i racket, men de gick precis in som de var. När borrningen väl var avklarad var det bara att montera jacken och pottarna. Efter ett par timmars jobb var detta vad jag hade åstadkommit:



Så långt kommen insåg jag att det var dags att ta hand om disken och börja laga middag. Lödningen fick vänta till nästa dag. Dagen efter satte jag mig ner för att färdigställa modulen. Jag började med att planera kretsarna, och därefter var det bara att börja klippa och skala kopplingstråd för att sedan rigga upp hela härligheten. Ett moment som tog längre tid än själva lödningen. Här är attenuatorn och multin riggad, men inte lödad:



Med allt på plats var det bara att värma upp lödjärnet och sätta igång. Själva lödningen gick ganska smärtfritt (inga behov av att stoppa fingrarna i iskalla vattenglas den här gången) och efter totalt två timmars arbete hade jag avslutat arbetet. En bild av baksidan:



Därefter monterade jag på ett par något överdimensionerade Boss/Moog-rattar från mitt Moody Fuzz Kit (som jag fick i julklapp 2010, men ännu inte byggt) innan det var dags för funktionstest:



Attenuatorn och multin fungerade precis som jag hade förväntat mig. Den fast slewen också. Den variabla slewen betedde sig något annorlunda än jag väntat mig, det var snarare som en kombinerad slew och attenuator, men användbar i vilket fall som helst. Efter att ha kollat att min modul faktiskt kunde åstadkomma något var det dags att märka upp funktionerna. På äkta retro-DIY-manér märkte jag upp den med min DYMO. Jag blev tvungen att klippa till textremsorna en aning för att få plats med de minimalistiska beteckningarna, men på det hela taget var jag rätt nöjd:



Sedan var det bara att montera in den nya modulen i modularen där den efter lite omstuvning av modulerna fick plats (men nu är det fullt ...) Ett styck ny modul till fyndpris. Total materialkostnad: ca 75 spänn. Nu (jag byggde modulen för ett par veckor sedan) har jag bytt ut Moog-rattarna (de var alldeles för stora för modulen) mot ett par Davies-rattar (à la Serge) som jag köpte från Moody Sounds i Malmö. Med de nya rattarna på plats och monterad i modularen ser det ut så här:



Nästa projekt: att bygga den där Fuzz-pedalsbyggsatsen jag fick i julklapp i fjor.

Nya Monotroner

Korg kommer att släppa två nya minisyntar i sin Monotron-serie: Monotron DUO och Monotron Delay. DUO är en två-oscillators monotron md crossmodulation och Delay är i princip en vanlig Monotron fast med en delay-effekt tillagd (en digital tape echo emulator av allt att döma). Priset beräknas bli ungefär som för den tidigare monotronen, dvs. ca 600 spänn/styck. Tillräckligt billigt för att utgöra impulsköp för alla analogfanatiker med andra ord. Eller något att skriva upp på önskelistan inför jul. Hittade följande YouTube-klipp via Synthtopia.

Monotron DUO:


Monotron Delay: