Christian Fennesz år tillbaka med sitt första regelrätta solosläpp sedan 2008 års Black Sea. Seven Stars är en 10" EP på knappa 18 minuter som innehåller 4 spår. Stilen känns igen från tidigare plattor. Harmonisk droneambient av yppersta klass. Det korta formatet gör att spåren här känns mer fokuserade än en del av Fenneszs albumspår.
Ett något mer poppigt inslag med Fad Gadget (aka Frank Tovey). Blir alltid lika nostalgisk när jag hör den här. Den personifierar på något vis min uppfattning om hur bra popmusik ska låta.
Innan Boyd Rice riktigt gick in för sin satanist/nazi-grej var hans NON en av de mer experimentella akterna på Mute records, och han samarbetade med bl.a. Daniel Miller och Frank Tovey (aka Fad Gadget). Här syns Rice tillsammans med Tovey i en liveupptagning från 1985.
The Melvins ger sin syn på Kurt Cobain, Bush Jr. och rockstjärnor med politiska budskap. Jag skrev en låt om Bono en gång, men Melvins nejlar poängen lite bättre.
Nytt nummer av The Wire i brevlådan i dag. Intervjuer med Prurient, My Cat Is An Alien etc. Recensioner av Bee Mask, Jürgen Müller och R/S m.m. Har upptäckt mer ny musik med The Wire och Boomkat än något annat medium. Och om man prenumererar direkt från The Wire kostar det ungefär 600 spänn för 14 nummer. Sämre investeringar kan man göra.
Syntjuntan syr sina syntar. Med tanke på hur taskigt mitt senaste lödprojekt gick (jag försökte reparera ett par Koss Porta Pro) så kanske det är något att satsa på istället. Jag hade ju ändå fyra i syslöjd.
Den brittiske komikern David Mitchell (mest känd från briljanta Peep Show) har gjort ett antal korta video-krönikor för The Guardian. Här sätter han ord på varför alltfler av oss föredrar att se tv-serier i dvd-box-form.
Miles Whitaker är ena halvan av Demdike Stare, vars fantastiska dubradiofoniska hauntologi-utflykt Tritych jag lyssnat en hel del på under våren. Whitaker är också ena halvan av Pendle Coven och har tidigare gett ut egen musik som MLZ. Nu debuterar han under eget namn (nåja, eget förnamn i alla fall) med en trettio minuter lång EP på Modern Love. Musiken på Facets känns som en technoversion av Demdike Stare ungefär. Dubinfluenserna och den mörka grundtonen känns igen från DS, men de hauntologiska samplingarna är frånvarande. Mörkt och repetitivt men samtidigt märkligt upplyftande på något vis. Och ett fantastiskt omslag!
Har blivit mer och mer intresserad av att använda gitarrpedaler med mina syntar på sistone, efter att jag köpte en billig Artec delay-pedal i Berlin i våras. I julas fick jag en fuzz-pedalsbyggsats från Moody Sounds i Malmö, men har inte fått tid att bygga den än ... så en dist eller fuzz står högt på min önskelista.
Electro-Harmonix är en pedaltillverkare som i alla fall får mina cravings att sätta igång. Rätt känsla av kvalitet kombinerat med inte alltför höga priser. (Jag är inte riktigt så sugen att jag funderar på boutique-pedaler för flera tusen styck, ja, förutom Moogs Moogerfoograr då, men det är ju liksom en lite annan sak.)
Electro-Harmonix mest kända pedal är nog Big Muff, en fuzzpedal från början av 70-talet, som använts av alla från Dave Gilmour i Pink Floyd till Thurston Moore i Sonic Youth. Den finns också i en något mindre version med det lustiga namnet Little Big Muff. (Big Muff är en väldigt stor pedal som väger nästan ett kilo.) Oavsett version går de på en fem- sexhundra sisådär. Överkomligt för ett stycke musikteknikhistoria. Som kuriosa kan nämnas att Big Muff ett tag tillverkades i Ryssland av EH:s dotterbolag Sovtek. Dessa pedaler är svarta och föredras av en del för sitt sound.
Har lyssnat rätt mycket på Ekoplekz senaste platta. Hittade den här roliga livevideon. Pesentatören beklagar att man fått ställa in en a cappella session med James Blake, och publiken får nöja sig med Ekoplekz ... vet inte när jag senast var med om att det dök upp en presentatör innan en spelning.
För gearspotters: en Korg Monotron blinkar ettrigt längst ner till höger på bordet.
Helgens promenadmusik har i princip bestått av två artister: Xela och Motion Sickness of Time Travel. Båda är nya erfarenheter för min del. Efter att ha blivit helt tagen av Bee Mask tidigare i veckan var jag på jakt efter mer utmanande ambient/drone-aktiga saker. Visst, jag kunde ju gjort det enkelt för mig och riktat in mig på Bee Masks andra album på Spectrum Spools, men varför inte krångla till det ...
Hur som helst så fastnade jag för Xelas alldeles pinfärska kassettsläpp på den lilla bandlabeln Private Chronology. Xela är annars mer känd som John Twells och driver ansedda Type, där han också gett ut det mesta av sin tidigare musik. Stilmässigt har han gått från rytmisk IDM, via nästan metal-aktig drone till numera mer syntbaserade experiment. Kassetten från Private Chronology bär titeln My Memories of Gallifrey - redan där var jag väl såld. Och visst finns det ett stråk av vintage Doctor Who-inspirerade soundscapes i det här, men desto mer tycker jag att musiken för tankarna till tidig industrial, à la Maurizio Bianchi och TG. Oavsett vilket är det här en sådan platta som jag fortsätter att lyssna på, fast jag inte riktigt vet vad det är som jag finner tilltalande med den. På ytan är det en samling bubblande halvdistade ljudmattor från Twells MS-20 och Moogerfoograr man möts av, till viss del den typ av ljud som vem som helst med lite kunskap om ljudsyntet kan få ur en halvmodulär setup på nolltid. Men efter några genomlyssningar så upptäcker man hur intrikat sammansatt och komponerat detta är. Helheten är här mycket större än någon av de enskilda bitarna. Jag är redan sugen på att lyssna igenom de 40 minuterna en gång till.
Helgens andra nyhet är Motion Sickness of Time Travel "Luminaries & Synastry), ambient/drone med ett popinslag à la Cocteau Twins i vocaldelarna av den unga amerikanskan Rachel Evans, utgivet på Digitalis. Ja, efter en genomlyssning vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Någon beskrev MSOTT som Stellar OM Source utan rytmer, men det tycker jag är lite orättvist. MSOTT:s musik känns mycket mer genomarbetad och väl utförd. Och jag gillar det, i alla fall den instrumentala delen. För det är något med de reverbdränkta sången som ligger där i bakgrunden, ibland fullkomligt ordlös och ibland anar man ord mer än hör dem, som jag inte riktigt trivs med. Kanske beror det bara på att jag har ytterst svårt för vokalmusik i allmänhet nuförtiden, men jag kan inte hjälpa att hela tiden fundera på om inte detta hade varit ännu bättre utan Evans sång, för om mjuk halvkosmisk ambient är det här riktigt trevligt. Näst sista Like Dunes är plattans stand out, med mer tydliga analogsyntar. Hoppas att det är åt det hållet hon väljer att gå med sin musik.
Skönt modularjam från Keith Fullerton Whitman. Förutom att göra musik så driver Whitman musikdistributionsföretaget och skivbutiken Mimaroglu och det något skruvade (och inte helt lagliga) reprintbolaget Creel Pone, som återutger obskyr (och då snackar vi RIKTIGT obskyr) tidig elektronisk musik från hela världen på CD-r i utgåvor om ungefär 100 ex.
Ett av mina senaste inköp från den fantastiska labeln Spectrum Spools är Bee Masks Canzoni Dal Laboratorio Del Silenzio Cosmico. Som jag nämnt handlar det om något mer ambient eller drone-linande tongångar än de på Mist- och Forma-plattorna från samma bolag, och den kräver därför lite mer uppmärksamt lyssnande. Men om man ger den det är det här fullständigt lysande, efter fyra genomlyssningar vill jag bara fortsätta lyssna. Plattan består av två stycken 14 minuter långa stycken som i sig består av flera kortare moment, och påminner på det sättet lite om Tangerine Dream. Det som gör att Bee Masks platta sticker ut i mängden av ny syntwave med vaga åttiotals- och kosmiche-influenser är nog hur gemonkomponerat och arrangerat det här känns. Här handlar det inte om improviserade utsvävningar som t.ex. hos Oneohtrix Point Never i dennes mer ofokuserade stunder, utan om ett noggrant ihopklippt kollage. Jag kan bara rekommendera den varmt
Har på sistone haft rätt starka craving efter en Elektron Monomachine. Ja, du läste rätt. En DIGITAL synt. Men en rätt spännande sådan. Lockas av mångsidigheten och nytänket och att ha allt i en låda. Under semestern hade jag med mig min DSI Mopho och satt och meckade med den en del, och jag måste säga att gränssnittet vinner när man sitter med den i knäet och riktigt koncentrerar sig på vad man sysslar med. Men man kan knappast skylla den för att vara lättprogrammerad, framförallt inte sequencern. Och även om man kan göra väldigt avancerade, närmast trummmaskinsliknande grooves med bara en monofon röst tack vare fyraspårssequencern som kan adressera i princip vilken parameter som helst, så känns det inte direkt som ett komplett kompositionsverktyg. Därför dessa Monomachine-cravings. Tidigare har jag mest dreglat över Elektrons Machinedrum, men nu måst jag säga att jag är betydligt mer lockad av syntvarianten. Men, och det är ett stort MEN, jag har inte direkt tiotusen jag kan hosta upp bara så där. Men så började jag fundera på om inte Monomachinen skulle kunna ersätta min Europa-sequencer, åtminstone MIDI-delen, och att en försäljning av den åtminstone skulle kunna delfinansiera en Monomachine. Nåja, vi får väl se. Jag drabbas ju av såna här cravings då och då, och jag vet inte riktigt hur allvarlig den här är. Och så finns det ju den där Bubblesound VCO:n som jag är vansinnigt sugen på ...
I desperat jakt på någon lättsam sommarunderhållning köpte jag den tredje och avslutande volymen av Young Indiana Jones under min semester i Skåne. Det var väldigt länge sedan jag såg dem (när de gick på tv på 90-talet, tror jag) och jag var nyfiken på hur jag skulle uppfatta dem nu. Som jag mindes det var de inte fantastiska, men tillräckligt bra för att man skulle följa dem på den tiden. Och de hade väl inte åldrats alltför värdigt. Det är knappast stor tv-konst, trots rejäl budget och en hel rad begåvade skådespelare. En bidragande orsak till att det inte riktigt funkar är nog att Sean Patrick Flannery inte riktigt känns trovärdig som en yngre version av Harrison Ford, han saknar helt enkelt Fords glimt i ögat och komiska tajming. Men det var nog ändå precis vad jag behövde kolla på under semestern.
Kul kuriosa är att Bille August regisserat ett av avsnitten, och bland gästskådisarna märks Pernilla August (som ju senare skulle dyka upp i Phantom Menace), Peter Forth (känd från Spooks), Harrison Ford (som tittar tillbaka och minns sin ungdom i ett avsnitt) och, håll i er, Adrian Edmondson! Den sistnämnde skymtar förbi i följande trailer som bland annat innehåller scener ur Treasure of the Peacock's Eye, ett av de bättre avsnitten och ett av de få som lyckas komma i närheten av den stämning som finns i filmerna (ja, jag räknar så klart inte den andra halvan av fjärde filmen ...). För nåt år sen köpte jag ett samlingsalbum mer serier från 90-talet om den gode doktor Jones, och jag måste säga att de bättre tv-serien förmådde fånga den rätta Indy-känslan.
En intressant sak med dvd-utgåvorna av serien är att George Lucas, in vana trogen, inte kunnat låta bli att pilla med original-serien. Då de visades på tv fick man möta en åldrig, enögd Indy som mindes sin barn- och ungdom i korta sekvenser. De bitarna finns inte längre med. De ursprungligen 45 minuter långar (one hour-show) avsnitten har dessutom klippts ihop till en rad tv-filmer. I en del fall är det lyckat, men i andra känns det väldigt krystat och vad man får är just två avsnitt som till nöds sytts ihop på mitten. Nåväl, man ska väl inte klaga, de har ju i alla fall släppts på dvd.
För att testa mina nya lurar köpte jag naturligtvis lite ny musik i går. Från Boomkat som vanligt. Det blev lite mer från Spectrum Spools, närmare bestämt Temporal Marauder. Efter att ha laddat ner filerna tyckte jag dock att det var nåt skumt med ljudet. Det var fullt med digitala klick och artefakter i filerna. Ett kort ögonblick inbillade jag mig att det var meningen, att det var en del av musiken (ja, det kan vara så med den här typen av musik ibland), men jag hade väldigt svårt att fatta den konstnärliga poängen med klicken ... det här skulle ju inte direkt vara frågan om någon clicks'n'cuts-artist. Efter en kolla på Spectrum Spools sida på Soundcloud kunde jag också konstatera att utdraget från plattan som fanns där saknade klicket. Så jag skickade ett ödmjukt mejl till Boomkat och påpekade problemet ... och i dag vid lunchtid fick jag ett mejl om att de skaffat nya filer från skivbolaget och att de fanns klara för nedladdning på mitt konto. Ikväll laddade jag ned dem, och nu låter det som jag hade förväntat mig. De gånger jag har vänt mig till Boomkat har de alltid varit vänliga och väldigt snabba på att hjälpa till. Det är en av anledningarna att jag helst handlar digital musik från dem. (Ett fantastiskt utbud, bra priser och välskrivna redaktionella texter år några andra. Boomkat är nog den musiksajt som närmast återskapat glädjen och upptäckarlusten som jag förknippar med skivbutiker förr i tiden.)
Jag återkommer med lite mer om Temporal Marauder senare. (Jag kunde, trots klicken, inte hålla mig från att lyssna på de defekta filerna i dag, och det lät mycket lovande. I de små datorhögtalarna på mitt jobb tänkte man knappt på klicken.) Förutom Temporal Marauder köpte jag också Bee Masks Canzoni Dal Laboratorio Del Silenzio Cosmico, och efter en genomlyssning innan jag somnade i går och en på väg hem från jobbet i dag är jag ganska tagen. Mer experimentellt än de andra grejerna jag hört från Spectrum Spools tidigare, och mycket mer genomarrangerat. Återkommer när jag hunnit lyssna lite mer ingående.
För en dryg vecka sedan lade mine Koss Porta Pro av för gott. Det hade varit ett brott på sladden strax ovanför pluggen i någon månad, och nu hade de bara vajrarna gnagts ner till ingenting. Plötsligt stod jag utan vettiga hörlurar. Hemma har jag ett par Grado som jag använder då jag gör musik, men vid tillfället var jag hos mina föräldrar i Skåne. Igår blev jag äntligen färdig att köpa mig ett par lurar (efter att ha lyssnt genom de vita ursäkter till lurar som Apple skickar med sina produkter.) Jag gjorde ett tappert försök att reparera mina Porta Pro i helgen, men ju midre sagt om det lödningsexperimentet, desto bättre ...
Efter att mina AKG K412 lade av för ett drygt år sedan och jag köpte mitt andra par Porta Pro har jag letat efter något som var mer åt AKG-hållet ljudmässigt. Porta Pro är väl okej, men jag har alltid tyckt att ljudet i dem är lite fladdrigt och saknar fokus i mellanregistret. Så jag bestämde mig för ett par AKG K403 (K412 tillverkas vad jag vet inte längre, åtminstone har jag inte lyckats hitta någon som säljer dem). För knappt 300 spänn passa K403:orna både min budget och mina önskemål. De är av samma hopvikbara typ som K412 var och ljudet påminner lite om dem, men möjligen är K403 något mer svårdriven (K412 var extremt lättdrivna) men man får ut ungefär samma kräm som ur Porta Pro. Efter en dags användning är jag nöjd. Eller som AKG själva uttrycker saken: Ser dyr ut utan att vara det.
Medan Mark McGuire från Emeralds ägnat sig åt att släppa ett soloalbum och samla sina tidigare alster på en fantastisk dubbel-CD har bandkollegan John Elliott varit fullt upptagen med att starta och driva den nya labeln Spectrum Spools. Den är en underlabel till Peter Rehbergs Editions Mego som gett ut såväl Emeralds Does It Look Like I'm Here som Mark McGuires soloalster.
Elliott fokuserar på electronica i den kosmische-anda man kunde vänta sig. Han har hunnit ge ut hela sex plattor på lika många månader och i september kommer den sjunde. Jag har hittills lyssnat in mig ordentligt på Mist, Elliotts projekt tillsammans med Sam Goldberg från Radio People, och Forma, en trio från Brooklyn som ägnar sig åt minimalistisk synt i samma anda som Cluster.
Av de här två har nog Mists platta House gjort djupast intryck. Elliott visar här prov på en del av den känsla för snygga sequencerslingor parade med mäktiga ackord och harmonier, och det blir tydligt vilket bidrag han står för i Emeralds. Bäst är nog öppningen Twin Lanes. Gillade man Emeralds och inte kan vänta på mer, är det här nog det närmaste man kommer så länge.
Men Formas självbetitlade debutalbum är inte dumt det heller. Till en början tyckte jag nog att den kändes lite väl enkel, med sina tämligen simpla TR-707-rytmer och syntslingor, men den växer efter några genomlyssningar. Jämförelsen med Cluster är verkligen inte fel.
Det verkar som om Bubblesounds sedan länge omskrivna mini-VCO äntligen är på gång. Enligt Schneidersladens blogg Stromkult är den på ingång inom kort. Och Escape From Noise ser ut att ha den i lager för 1650:-. Känns inte riktigt som om jag har cashen för det nu (efter semester och allt) men en ytterligare oscillator är just vad min modular saknar ... och den här har jag väntat på.
Jag lyckades nästan gå på en konsert under min semester, men symptomatiskt nog för de veckor jag tillbringade i Skåne i sommar ställdes den in på grund av regn ... Det var mina gamla polare i Slackerville Zoo som skulle lira på anrika Sandbybadet i Södra Sandby, men det regnade alltså bort. De lirade sedan tre dar senare på Mejeriet, men då hade jag inte möjlighet att åka dit. De filmade emellertid flitigt och en del låtar från den konserten är upplagda på YouTube. Här är ett smakprov. Ganska långt från den typ av musik jag brukar skriva om ... inte en synth så långt ögat ser. Men en hel del snygga riff i den här.
Efter ett par sommarslöa månader (ja, eller rättare sagt en semesterslö och dessförinnan en sönderstressad för att kunna vara ledig) så är jag tillbaka bakom tangenterna och ska försöka skärpa till mig lite med inläggen. Sommaren har kanske inte gått helt och hållet i musikens tecken, men ett och annat har det blivit. Återkommer med individuella inlägg om olika artister och plattor, men i sommar-ipoden har bland annat följande snurrat:
Mist - House Forma Keith Fullerton Whitman - Disingenuity/Disingenuousness You - Electric Day
