En kille i pyjamas (typ) demar sin allt annat än anspråkslösa syntsamling. Fan, man skulle ju få beslutsångest varje gång man skulle lira: Memorymoogen, Prophet 5:an eller Jupiter 8:an .... eller kanske ... ibland är less more.
En demo av Minimoogen av the man himself - Bob Moog. Från ett minireportage som sändes av BBC någon gång på 1980-talet. Rätt hyfsad mini-introduktion till analog syntes också.
En syntspotters dröm. Upptäckte den här via ett inlägg på Synthtopia för någon vecka sedan. Arp 2600, Little Phatty och Minimoog ... och en massa andra klaviaturer, trakterade av tjejer från en hel rad amerikanska indieband som jag aldrig hört talas om. Här framför de Tubular Bells. Är Mike Oldfields original så här bra?
Jag är en utpräglad tedrickare. Visst är kaffe gott ibland (efter en riktigt fettstinn och vinbemängd middag, till exempel) men te är drycken jag skulle ha klart att klara mig utan. Det är inte utan anledning jag en gång bildade ett syntpopsband som hette Radical Tea Party (det har inget med Tea Party-rörelsen att göra, även om vissa rödnackar på MySpace verkar ha svårt att fatta det) och en av våra demos hette Earl Grey OD.
Nu finner jag till min glädje att tepassionen också smugit sig in i andra musikgenrer. Det är inom den brittiska hip hop-avarten chap hop man kan hitta låtar som Professor Elementals "Cup of Brown Joy". Den här mer eller mindre existerande genren kan man lära sig mer om på David Nessles utmärkta blogg. Det var där jag fick upp ögonen för den.
Efter den enormt framgångsrika remaken/rebooten av Battlestar Galactica försökte sig Ronald D. Moore på en prequel till serien. Caprica höll bara en knapp säsong innan den lades ned. Andra halvan av den enda säsongen kom nyligen på dvd.
Den kanske inte riktigt når upp till BG:s höjder, men jag tycker ändå att den väl hade varit värd en säsong till. Det här är SF mer i stil med filmer som Gattaca och Dark City än den rymdopera som BG så effektivt lyckades återuppfinna. Som en gangsterfilm med terrorism, robotar och virtual reality, allt utfört i något slags retrofuturistisk 50-tals stil. Stundtals lyckat, stundtals lite förutsägbart. Precis som i BG tycker jag att de andliga bitarna är de minst lyckade. Men det hade definitivt varit intressant att se varthän det hade kunnat utvecklas. Själv har jag åtta avsnitt kvar att se.
En demovideo om vad man kan åstadkomma med en mic i munnen och en Alesis Micron. "Det är inte vilka instrument man har som är det viktiga, utan vad man gör med dem."
En film som stått på min önskelista ett bra tag är Forbidden Planet från 1956, en av de första riktigt bra SF-rullarna. Leslie Nielsen spelade huvudrollen långt innan han fastnade i tokfrans-facket. Kortfattat kan man säga att det här är en rymdversion på Shakespeares Stormen. Påkostade, fantastiska specialeffekter och ett av världshistoriens första elektroniska soundtracks gör den till en pärla som inte bör missas. Om man någonsin undrat var Gene Rodenberry fick sin inspiration ifrån då han skapade Star Trek är det här ett av svaren på den frågan (det andra är Irwin Allens "Voyage to the Bottom of the Sea"). Well, en kopia av dubbeldvd:n slank med i min senaste amazon-beställning. (Femtio spänn är mer än rimligt.)
Jag har svårt att se Blake Edwards Rosa pantern-filmer utan ett nostalgins skimmer. Av någon anledning har jag ändå inte blivit färdig till att skaffa dem på dvd ... kanske beror det på det lite knasiga faktum att den Rosa pantern box som funnits tillgänglig länge inte är någon komplett box. The Return of Pink Panther (den tredje filmen med Peter Sellers, och den första av de lite mer crazy-betonade sjuttiotalsfilmerna) finns inte med i den boxen på grund av en något snåriga förhållanden kring distributionsrättigheterna. Numera finns den dock att köpa separat. För komplettister (och en sådan är nog jag) finns det dessutom en film från 1968 med titeln "Inspector Closeau" i vilken varken Peter Sellers eller Blake Edwards medverkar, men som är gjord av samma produktionsbolag och nog bör räknas in i kanon. I den filmen spelas Closeau av Alan Arkin och det är första gången karaktären bär den karakteristiska trencoaten och hatten. Som tur är finns också den att köpa separat. Nåväl, nu har jag i alla fall slagit till och köpt boxen (i en billigare version utan bonusdiscen med extramaterial) och de två lösa filmerna. (Det finns två filmer till i serien Curse of the Pink Panther från 1983 och Son of the Pink Panther från 1993, men ju mindre sagt om dem, desto bättre. De två nyinspelningarna från senare år nämner jag inte ens med namn här.)
Rosa pantern-kanon enligt mig består således av:
Rosa Pantern (1963) - Originalet, där Peter Sellers Closeau bara har en liten biroll och den verkliga stjärnan var tänkt att vara David Niven som sir Charles Lytton aka The Phantom.
Shot in the Dark (1964) - Uppföljare där Closeau fått huvudrollen. Closeaus tjänare Kato och hans ärkefiende/chef Dreyfus dyker upp för första gången.
Inspector Closeau (1968) - Alan Arkin tar över huvudrollen. Man kanske skulle kunna betrakta honom som Rosa panterns motsvarighet till George Lazenby.
The Return of the Pink Panther (1975) - Sellers återvänder som Closeau och Blake Edwards är tillbaka vid rodret. Och den här gången handlar det faktiskt om diamanten igen. Christopher Plummer hade tagit över rollen som The Phantom från David Niven. Det här är också första gången Closeaus "franska" accent förekommer i serien.
The Pink Panther Strikes Again (1976) - Dreyfus har blivit än mer galen och försöker utpressa världen till att göra sig av med Closeau.
The Revenge of the Pink Panther (1978) - Sellers sista film som Closeau.
The Trail of the Pink Panther (1982) - Förtjänar egentligen inte att nämnas tillsammans med de andra eftersom den mest består av klipp från tidigare filmer och bortklippta scener med Sellers, men Blake Edwards regisserade, David Niven var tillbaka som The Phantom (om än i så skröpligt fysiskt skick att han var tvungen att dubbas) och så dyker Joanna Lumley upp i en roll (och det kan i och för sig räcka för att filmen ska få betraktas som officiell). Men bör nog som sagt ändå mer ses som ett sånt där flashback-avsnitt som brukade fylla ut tv-serier när budgeten inte riktigt räckte hela säsongen ut.
Tänkte lägga upp något klipp från YouTube här men, filmbolaget verkar ha jobbat hårt på att motverka inbäddning på de här rullarna. Kolla in länkarna istället:
Snubblade över Dylan Ettinger på Boomkat i går. Såg jämförelser med Oneohtrix Point Never. Noterade det låga priset (4 pund) på "New Age Outlaws" ... ock köpte.
Ettinger rör sig onekligen i samma vatten som OPN, Emeralds och Stellar OM Source. OPN:s och Emeralds höjder når han inte, men "New Age Outlaws", som urspungligen släpptes som kassett våren 2010 och sedan i denna "Director's Cut" ett halvår senare. Det handlar om musik som rör sig i gränslandet mellan 80-tals-science fiction-soundtracks av billigaste sort och sovrumselectronica. Ljudbilden är (medvetet?) rätt lo-fi och om man väntar sig en ljudupplevelse av rang har man kommit fel. Men trots allt finns det något här, på en del spår lurar fantastiskt vackra melodier alldeles utanför synfältet. Det andra spåret "Shandor's Dream" är nästan bara det värt de fyrtio spännen. Lovande, kan man väl säga. För den oinvigde rekommenderas OPN:s "Rifts" eller "Returnal" eller Emeralds "Does It Look Like I'm Here" först.
Har funderat en del på min mixer/ljudkorts-situation i hemstudion. Med mer hårdvarusyntar kommer ett behov av att kunna spela in flera kanaler samtidigt, samt att ha tillräckligt många mixerkanaler. Har funderat en del på olika lösningar. En ny variant som jag inte riktigt kollat närmare på är Zooms R16 och R24 portor. Förutom portabel inspelning med upp till 8 spårs samtidig inspelning är det USB-ljudkort och mjukvaru-controllers. De kan gå på batteri och R24:an har dessutom en inbyggd sampler. Och så är de små och kan drivas på batteri.
John Buchan, 1st Barn Tweedsmuir, var en skotsk politiker och författare som levde 1875-1940. Mest känd idag torde han vara för thrillern De 39 stegen, som låg till grund för Hitchcocks film från 1935. Boken utspelar sig strax före första världskriget, medan filmen utspelar sig i sin egen nutid, strax innan det krig som ska komma att bli andra världskriget.
I De 39 stegen introducerades hjälten Richard Hannay, en något ruffig karlakarl med rötterna i Sydafrika. Buchan skrev också flera andra böcker om Hannays fortsatta äventyr. Jag har precis läst den andra i raden, Greenmantle. (De 39 stegen läste jag för ganska länge sedan.)
I Greenmantle får vi möta Hannay något år efter händelserna i De 39 stegen. Hannay har hunnit få sitt elddop i skyttegravarna, och i bokens början befinner han sig i England som konvalescent efter en krigsskada. Han längtar som alla riktiga män vid den här tiden (om man ska tro författaren) efter att åter få göra sin plikt för fosterlandet. Istället får han ett uppdrag av underrättelsetjänsten.
På krigets sydöstra front finns Turkiet, som stöds av Tyskland och Österrike. Engelsmännen (och de australiensare och nyzeelaändare som blev kanonmat där) har just lidit ett svidande nederlag vi Gallipoli strax söder om Istanbul, i ett försök att öppna en sydlig sjörutt till Ryssland. I boken har man fått nys om att tyskarna försöker understödja ett islamistiskt uppror i regionen. De ska utnyttja sig myten om en frälsare vid namn Greenmantle - mannen med den gröna manteln. Britterna befarar att denne frälsare ska lyckas uppvigla hela Mellanöstern och Nordafrika mot engelsmännen och ryssarna i området. För britterna som har betydande intressen i regionen vid den här tiden skulle det vara förödande.
Parallelerna till dagens utveckling i området fick mig intresserad av boken. Någon vidare ny förståelse erbjuder den dock inte. Däremot är det intressant att se vilket intresse västmakterna visat det här området och hur viktig de potentiella oljefyndigheterna var redan då. Men ärligt talat är det inte här dess kvaliteter ligger. Och den människosyn och öppna rasism som förekommer i boken är direkt motbjudande. Men jag tillhör inte den skola som tycker att man ska förbjuda eller skriva om gamla böcker för att de inte förmår leva upp till vår tids moraliska och etiska krav. Då hade inte mycket av världslitteraturen funnits kvar. Man får istället läsa med en medvetenhet om när texten är tillkommen och vilka föreställningar som rådde i samhället då. Sådan läsning kan bara bidra till ökad förståelse för historien. I Greenmantle är de här inslagen också närmast parodiska, som när Hannay på fullt allvar håller upp de brittiska folken som skapelsens krona.
Nej, Greenmantle ska läsas som det den var avsedd som: en rappt berättad underhållningsroman, ett äventyr av klassiskt snitt. Här har den uppenbara kvaliteter som gör att den fortfarande finns tillgänglig i ett flertal utgåvor nästan hundra år efter att den första gången gavs ut 1916. En bidragande orsak till att jag kastade mig över den var Penguins vackra omslag och lättlästa typografi. Ett sant läsnöje. Måste nog skaffa mig fler utgåvor i den här serien. Funderar på Erskine Childers The Riddle of the Sands härnäst.
Att inte särskilt många av Michael Moorcocks böcker blivit film är kanske inte så konstigt. De är inte de mest kommersiella inslagen i fantasy- eller sf-litteraturen. Det har ryktats om en Elric-film ett bra tag, men än så länge har ingen dykt upp. Och då är det antagligen ändå Moorcocks mest kända skapelse.
Desto märkligare då att en av böckerna om nålpistolskjutande hemlige agenten Jerry Cornelius faktiskt filmatiserats. Bland Moorcocks böcker måste The Final Programme vara en av de mest utflippade, där klimax nås vid skapandet av en ultimat messiasfigur - en hermafrodit. Att filmen faktiskt känns mer pårökt än Moorcocks original säger inte lite.
Bör kanske påpeka att jag är ett stort fan av Moorcocks böcker. Inom sf- och fantasygenren är han onekligen en av de mest nyskapande och intressanta. Hans produktion är enorm, och kanske därför också ibland något ojämn. För novisen kan serierna om Elric, Corum, Hawkmoon och Oswald Bastable rekommenderas. Vill man testa något lite kortare är Behold The Man aldrig fel.
Det ryktas att tyska Vermona är på gång med en uppföljare till sin fyrarösters analogsynt Perfourmer, som de slutade tillverka i fjor, och kommer att visa upp den på mässan i Frankfurt i april. Att döma av de bilder som läckt ut på prototypen kommer den att utseendemässigt likna Lancet-serien, med vita rattar och svart panel, men någon info om eventuellt nya funktioner har jag inte sett något om. Så länge får vi väl nöja oss med den här YouTube-demon av föregångaren:
En intressant sak med Vermona är att de är den direkta arvtagaren till den forna östtyska statliga instrumenttillverkaren med samma namn, som byggde syntar och trummaskiner för proletariatet redan på 1980-talet.
Jag hörde första gången talas om Austin Powers i den numera nedlagda tidningen Cult TV någon gång under andra halvan av 1990-talet. Det var på den tiden det tog ganska lång tid innan filmer hittade hit från det stora landet i väst och filmen hade då ännu inte fått någon svenska biodistribution. Sammantaget gav detta den något av en kvasi-underground-karaktär. Vi visade den på studentnationens filmklubb och det kändes ganska exklusivt. Sedan följde tvåan och trean i serien och skämten blev i rasande fart sämre och mer och mer fokuserade på kroppsfunktioner, av den ursprungligen smarta genre-parodin fanns snart inte mycket kvar. Jag skriver detta bara för att förklara varför jag till en början höll Mike Myers spionparodi en bra nit över andra spoofrullar. När det gäller Myers inspiration till Austin Powers tyckte jag mig direkt se Peter Wyngardes klassiska playboy-författar-deckar-figur Jason King lura i bakgrunden.
Men det Myers själv mest nämnde i intervjuer var istället en film vid namn In Like Flint. Jag fäste mig inte vidare vid det förrän jag några år senare snubblade över en dubbel-dvd med filmerna Our Man Flint och nämnda In Like Flint. Den var billig på nätet och jag köpte den. Och förstod ganska snart vad Myers menat. Det visade sig också att Myers skapelse (som så ofta sker i sådana här fall) bleknade vid en jämförelse med originalet.
Our Man Flint och In Like Flint är två filmer om den övernaturligt skicklige och mångsidige, frilansande agenten Derek Flint. Huvudrollen spelas i båda av den store James Coburn. Det är frågan om parodier på spion- och hemlig agent-filmer i samma skola som t.ex. den samtida Casino Royale med David Niven. Här är parodin väldigt mycket mer nedtonad än i senare tiders varianter på samma tema (förutom Austin Powers kommer man att tänka på Top Secret).
Detta var något decennium innan genren helt skulle översvämmas av den typ av slapstick-humor som karateriserade filmer som Nakna pistolen och Hot Shots ...
På 1960-talet innebar inte parodi att man helt kunde strunta i handling och innehåll. De här filmerna skulle fortfarande kunna bära som självständiga verk, utan att man kände till varenda detalj som parodierades. Och så är det faktiskt med de båda filmerna om Derek Flint.
Nu skulle jag kanske inte vilja kalla de här rullarna mästerverk, förutom möjligtvis inom sin egen lilla snäva genre. Men som parodier på den typ av agentfilmer som karakteriseras av de tidiga James Bond-filmerna är de faktiskt smått mästerliga. Derek Flint är en osannolikt hård och välutbildad agent som förblir något av en gåta filmerna igenom. Han har fyra flickvänner och är expert på alla upptänkliga kampsporter och stridstekniker. Men han har samtidigt ytterligt förfinad kulturell smak och är bildad som få. Då han introduceras i Our Man Flint berättar han att han just varit på balett i Moskva. Då hans gäst tror att han tittat på baletten, säger Flint lätt indignerat. "No, I teach, I teach."
Our Man Flint handlar om en galen vetenskapsman som kan kontrollera vädret och använder detta för att utöva utpressning mot hela världen från sitt högkvarter på en mystisk ö. Klassiskt tema i den här genren.
In Like Flint är något mer kontroversiell i sitt ämnesval, och politisk inkorrekt är nog det mildaste omdöme man kan fälla om den i dag. Här är det en internationell feministisk konspiration som försöker ta över världen från ett lyxigt spa (som de använder som täckmantel) beläget på, håll i er, Virgin Islands ...
Produktionsmässigt är filmerna tämligen påkostade och gillar man den visuella stilen hos James Bond, senare Rosa Pantern-filmer eller varför inte Gerry Andersons dockserier Thunderbirds och Captain Scarlet är de Our Man Flint och In Like Flint visuella fester. Hur jag än försöker har jag svårt att se att några av vår tids spoofar eller sendups har några sådana kvaliteter .. inte ens Austin Powers. Att Austin är på väg tillbaka i Thunderballs sätter jag inte stort hopp till, då ser jag hellre om Flintfilmerna ännu en gång.
Lite Japantema i dag. Svårt att inte påverkas av situationen där just nu. Här en liten hyllning till Japans svar på Kraftwerk - Yello Magic Orchestra (en jämförelse som inte riktigt gör YMO rättvisa, och nästan känns som en olämplig benämning för tillfället, men de har kallats så rätt ofta). Underbart surrealistisk liveshow och fantastisk scendekor. I YMO ingick bland annat Ryuichi Sakamoto som senare gjort filmmusik till bland annat Merry Christmas Mr Lawrence och på senare år samarbetat med Alva Noto på de fantastiska plattorna Vrioon och Insen.
Jag vet inte vad det här klippet säger om min läsning av Godzilla som en uppgörelse med det japanska traumat efter atombomberna i Hiroshima och Nagasaki. Men uppenbarligen var det inte bara i Japan det gjordes monsterfilm. Jag har inte sett hela Gorgo, men riktigt på samma nivå som originalet verkar den inte vara.
Nej, engelska monster ska nog vara djupare rotade i den brittiska myllan än så här, som i The Day of the Triffids.
För en vecka sedan hade jag funnit ett sånt här klipp vansinnigt lustigt. Nu fastnar skrattet i halsen.
Jag har alltid sett japanska monterfilmer med Godzilla i spetsen som ett sätt att hantera och bearbeta minnet efter atombomberna och den nyckfulla naturens ständiga hot. Det här är ett klipp från Inoshiro Hondas "The Mysterians" från slutet av 1950-talet, några år efter att han regisserat den första (och kanske enda riktigt sevärda) Godzillafilmen.
Man gillar ju folk som går sin egen väg. Det finns en rad mindre tillverkare av modularsyntar som vägrat låta sig inlemmas i den nuvarande eurorack-(alt. dotcom/5U-)hegemonin. Som till exempel Mattson Mini Modular. Deras moduler har formgivits för att passa in i deras custombyggda portabla casar, men finns nu också att tillgå som färdiga PCB:er med komponenter som sedan går att bygga om till vilken typ av system man nu än har. Den största Mattson "mini" som byggts lär vara det "Ichabod"-system som Billy Corgan i Smashing Pumpkins beställde för något år sedan.
Har varit sugen på en old school analog sequencer ett tag. Min Europa tar ju hand om det mesta av stepprogrammeringen men för modulation och dylikt finns det inget som slår riktiga rattar. Har velat en del mellan MFB:s Urzwerg och Doepfers Dark Time, eftersom det är de två maskiner som ligger inom rätt budgetramar. Analogue Solutions Oberkorn är snäppet dyrare. Har hela tiden mest lutat åt Urzwerg, men tvekat eftersom den saknar indiviuella LED:s för varje steg. Kanske kan tyckas vara en petitess, men den visuella feedbacken på vad man håller på med är liksom lite av poängen med en analog sequencer. Om man jämför med Dark Time har Urzwergen dubbelt så många pottar, 32 mot 16, och levererar helt enkelt mer "bang for buck". Urzwergen har hela 4 CV/gate ut, men saknar MIDI till skillnad från Dark Time.
Men nu verkar Herr Ingenieur M. Fricke i Berlin bestämt sig för att råda bot på Urzwergs tillkortakommanden. Den nya Urzwerg Pro har både individuella LED:s och MIDI och det till det facila priset av 480 euro, dryga 100 euro mer än originalet men bara 30 euro mer än vad Dark Time kostar. Visst, Dark Time verkar ha rätt mycket snyggare finish, men nu snackar vi "bang for buck". Den nya sequencern släpps i april enligt MFB:s hemsida, lagom till Frankfurtmässan kan man gissa.
Jag har ägnat helgen åt att möblera om lite i studion. Plockade fram min gamla portastudio för att använda dess sexkanalsmixer som komplement till min Soundcraft. Det medförde att jag fick plats med min Roland SH-32 VA-synt som jag köpte för en femhundring för ett par år sedan i setupen igen. Har funderat lite på att använda dess inbyggda trumljud som programmera dem från min Europa-sequencer, så jag läste på lite i manualen om trumdelen. Upptäckte då att den lilla rackaren har en betydligt mer flexibel percussionuppsättning är jag fattat. Trumljuden är visserligen samplebaserade, men varje ljud kan programmeras individuellt när det gäller pitch-, filter- och envelope-settings och sparas i två user-set. Dessutom kan man spara effektinställningar för varjer ljud, dvs. av och på och mängd på inserten. Mycket flexiblare och mer användbart än jag hade anat. Så nu får SH-32:an (som jag var på väg att sälja) agera trummaskin ett tag.
Här är en liten snutt med SH-32:an och en kille som programmerar ett trumbeat på den. När jag fått tid att spela in något själv med den ska jag försöka lägga upp det här.
Syntgurun tar oss med på en tur i sin studio i Maine. Han har bantat ner studion och sålt av sånt han insåg att han inte använder längre ... det finns en del kvar där fortfarande. Intressant nog bland annat en Roland Juno-106, som man annars kanske skulle gissa skulle ha svårt att mäta sig med modulärmonstren i samlingen. Jag ser plötsligt på mitt eget exemplar med större vördnad.
Den mest creddiga svenska electronicamusiker som varit i närheten av Melodifestivalen är väl Håkan Lidbo. Hans två bidrag med Pay TV 2004 och 2005 är onekligen några av de mest intressanta bidrag som synts (pun intended) i den tävlingen. Framförallt det första "Trendy Discotheque". Men å andra sidan krävs det inte så mycket för att något ska kännas intressant i de här sammanhangen. I årets tävling finns inget som kommer i närheten av det här. Very trendy.
Att en av de mest creddiga gestalterna inom elektronisk musik och syntpop började sin bana i Ultravox känns något motsägelsefullt. Hans "Underpass" är en av syntpopens allra största stunder. Här tillsammans med en betydligt nyare intervju.
Har kollat en hel del hårdrocksklipps från 80-talet på YouTube på sistone. (Fråga inte varför.) Upptäcker att jag hela tiden hamnar hos Spinal Tap. Kanske för att de riktiga banden ofta låter som dåliga kopior av ST, eller kanske bara för att jag är så där måttligt imponerad av en del av den så kallade melodiösa hårdrocken. Men Spinal Tap funkar alltid.
Funderade lite på varför det inte finns någon motsvarande syntvariant. Det finns ju massor av mockumentarys med musiktema, men ingen jag kan komma på om något syntband. Vet inte om det kan bero på att parodin hela tiden ligger så svindlande nära hos t.ex. Kraftwerk. Visst finns det parodier på syntband (Tyskarna från Lund och Autobahn i The Big Lebowski dyker upp i min skalle) men ingen helt genomförd fejkdokumentär. Så länge nöjer jag mig med Spinal Taps "Big Bottom" som faktiskt har en hel del syntar och är lysande parodi, på vad det nu än är de gör sig lustiga över.
En sak alltid förbluffat mig med Aaron Funk är varför han inte valde sitt riktiga namn som artistnamn. Men inget är enkelt med den här mannen. Genialisk eller galen? You be the judge. Men en jävel på ljud är han. När man sett den här "intervjun" förvånas man inte över att han verkar komma bra överens med Cevin Key i Skinny Puppy.
Det slår på ibland. När jag inser att jag inte har någon Moog och aldrig har haft det. Problemet är väl egentligen bara att de flesta maskiner jag är verkligt intresserad av ligger en bra bit utanför mina budgetramar, ens om jag räknar optimistiskt. Det är väl först med Slim Phatty som det dykt upp ett alternativ som jag på allvar kan fundera på. Det enda som sänker habegäret är väl egentligen att inte alla funktioner har en egen dedikerad ratt. Men den lilla erfarenhet jag har av att testa en Little Phatty i musikaffärer säger mig att den här formen av gränssnitt kanske skulle kunna funka. (Jag har en DSI Mopho, och det enda jag inte gillar med den är gränssnittet som fullständigt förgör all kreativitet, ja, det för kanske förresten en ganska stor "enda" grej." Som ett alternativ till Slim Phatty finns ju också Mopho med keyboard, men den har inte den där loggan på fronten ... och ett "riktigt" Moogfilter hade inte suttit fel.
När jag i slutet av mellanstadiet började närma mig det som på den tiden kallades råsynt bad jag mina föräldrar köpa ett par svarta byxor åt mig så att jag slapp gå i jeans till skoldiskot. De köpte ett par bredrandiga svarta manchesterbyxor ...
De andra så kallade syntarna kom i svarta tunna bomullsbyxor, kinaskor, nitband och en massa knappar med bandnamn som Moskwa TV och Depeche Mode och dansade sig sanslösa till "Blue Monday" (som jag inte kände till vid tillfället och tyckte att det var för pinsamt att fråga någon om, det var först när jag köpte "Blue Monday 1988"-singeln ett tag senare som jag förstod). Jag minns att jag uppfattade den som ofattbart hård första gången jag hörde den.
Andra låtar som framkallade spasmatiska dansorgier hos det svartklädda garde som jag ännu inte fullt räknade mig som en del av vid den här tiden var Trans-X "Living On Video" och Mike Mareens "Love Spy". Båda var höljda i mystik eftersom ingen tycktes veta någonting om artisterna som framförde dem. Jag har för mig att jag tyckte att de lät ganska hårda också. Hade jag sett följande video hade nog även jag i mina svarta manchesterbyxor tagit avstånd från Mike Mareen på rent fashionistiska grunder.
Några år senare hade en hel del av de svartklädda snubbar som jag upplevde som stilideal bytt det svarta mot vida jeans och huvjackor och musiksmak till Snap och Technotronic. Själv kidnappade jag min morfars gamla ytterrock, sparade ihop till ett par Dr Martens och köpte plattor med Nitzer Ebb, Front 242, Pankow, Skinny Puppy och Klinik från Hot Stuff Records i Älmhult.
En kort genomgång av Synthesizer Studio i Hamburg. Självklart på tyska. Jag undrar alltid varför man aldrig får se hur det ser ut bakom uppsättningar av den här typen. Med tanke på hur mycket kabelspagetti en fyra fem syntar kan generera kan jag bara lyfta på hatten för dem som får så här många maskiner att fungera samtidigt ... ja, ändå tills jag insåg att vi här har svaret på världens energiförsörjningsproblem.
Även Shatners kollega i Star Trek, Leonard Nimoy som spelade den enigmatiske Mr Spock, försökte sig på en karriär som musikartist. Hans låtval känns ännu mer påverkat av tidens kulörta piller och psykedeliska trender än Shatners. Den här hyllningssången till JRR Tolkiens hjälte Bilbo Baggins är, ja, vad ska man säga ... fullständigt obegriplig om inte samtliga inblandade tagit både det ena och det andra i samband med dess tillkomst. Med en lite mer seriös ton kan man kanske behöva påminna om att det var just bland 60-talets amerikanska hippies som Tolkien fick sitt stora genombrott, ungefär tio år efter att de först publicerats i Storbritannien. Ironiskt nog var de pocketböcker som kärleksfolket köpte mängder av i USA piratutgåvor som författaren inte erhöll ett öre av vinsten från. Då Tolkien och hans representanter väl upptäckte vad som var i görningen bestämde de sig för att det nog var dags för en billighetsupplaga ändå, något man dittills inte godtagit. Jo, det var ju så dags.
William Shatner är mest känd för sin roll som kapten James T. Kirk på rymdskeppet USS Enterprise i den första Star Trek-serien. Men skam den som inte försöker mjölka ut allt av sin tid i rampljuset. Shatner lyckas på något vis skaffa sig ett skivkontrakt i slutet på 60-talet och spelar in en platta med ... ska vi kalla det intressanta, tolkningar av kända hits. Här är hans version av Beatles redan i original småflummiga "Lucy In The Sky With Diamonds". Shatner visar med all önskvärd tydlighet att han är överspelandets sanne mästare. Och här har han ändå bara sin röst att tillgå.
