Vulcan Modulator nr 2 igen

Så, glad i hågen bestämde jag mig för att testa min nya Vulcan lite grann efter att familjen hade somnat. Pluggar in, lyssnar på LFO:erna i Hi-läget. Hm, det här var ju lite skumt. Den vänstra LFO:n krossmoduleras inte av den högra! Inte av externa cv:n heller! Istället för två VCLFO:er, har jag en vanlig LFO och en VCLFO. Vad fan! Nytt mejl till Schneiders. Väntar på svar.

Man börjar bli lite härdad. Har åtminstone bestämt mig för att inte skaffa några fler Livewire-moduler. Skönt att få det suget ur systemet. Och bra för ekonomin också.

Diode Girls

Ett lite halvgammalt stycke under mitt alias AB Lundberg. "Diode Girls With Random Filters"

Mycket Juno-6 och 106 på den här. Grunden är 6:ans arpeggiator.

Hitta fler artister som AB Lundberg på Myspace Music

Make Noise Maths

Ja, min andra nya modul är alltså en Make Noise Maths. Är som jag nämnt placerad i sin egen lilla Buchla/Serge-hörna med Doepfers A-149-1 och A-101-2, en slumpgenerator och en lågpassgate. Har inte hunnit spela in så mycket med den än, men här är en demo från YouTube med Maths som oscillator.

När det gäller Make Noise moduler kan man inte undgå att ha åsikter om deras grafiska design. Även om jag tycker att den kan vara lite otydlig ibland (man klarar sig inte utan manualen) så känns den hyfsat logisk när man väl vant sig. Men vissa vill helt enkelt att deras moduler ska se ut på ett mer traditionellt sätt och nu har någon börjat design ersättnings frontplattor till Make Noise. Lite som de som byter ut Doepfers gråa rattar på modulerna till svarta för att de ska smälta ihop bättre med andra tillverkares. Visserligen håller jag med om att gränssnittet är en viktig del av upplevelsen att använda en analog synth, men jdet där kändes nog lite väl ... Men, too each his own!

Vulcan Modulator nr 2

Min nya Vulcan Modulator anlände från Schneiders i dag. Den här var också lite snedborrad, men betydligt lättare att skruva i kabinettet än den föregående. Om jag nu bara kunde få lite tid att leka med den och Maths ordentligt. Har bara haft tid att testa grundfunktioner sedan jag fick dem för några veckor sedan. För mycket jobb och julförberedelser för tillfället.

Schneiders Laden

Jag gnällde ju lite häromdan om hur illa borrad och justerad min Vulcan Modulator-modul var. Den gick inte ens att få in i vissa delar av mina kabinett och monteringshålen satt en aning snett. Efter en del funderingar bestämda jag mig för att höra med Schneiders hur de såg på saken.

Någon timme senare fick jag ett mejl från dem där de beklagade och meddelade att större delen av deras lager av Vulcan Modulators hade samma fel. De skickar mig en av de få moduler de hade som var okej med bifogat returporto för min felaktiga modul. Schysst service och returpolicy!

State of the modular

Så här ser modularen ut efter omstruktureringen. A-190-2 längst till vänster i övre kabinettet är på service hos Doepfer.

Övre kabinettet:



Huvudkabinettet:

Nya moduler

En Livewire Vulcan Modulator och en Make Noise Maths landade från Schneiders i Berlin i veckan. Lyxigaste modulerna so far i min modular. Måste dock erkänna att jag är lite besvikn på byggkvaliteten på Vulcan Modulatorn. Skruvhålen är lite snedborrade så överkanten av kretskorten ligger emot monteringsskenorna och hela frontpanelen hamnar lite snett. Först kunde jag inte alls få in den i mitt nya kabinett, men det visade sig att var en liten aning tajt precis där jag hade tänkt montera den. När jag flyttade den till en annan plats gick det att få in den, men den sitter som sagt lite snett och det var svårt att få skruvarna att greppa. Intrycket är att hela fronten är lite sned, vilket förstärks när man skruvar på rattarna. Då syns det att de inte är helt centrerade i förhållande till måttskalorna. Måndagsex? Kanske, men bortsett från dessa rent mekaniska skevheter så verkar modulen fungera precis som den ska. Och vilka modulationer man kan få till ... Ett tag var jag sugen på att returnera den eftersom det ändå ska vara en högkvalitativ modul, men vi får se. Men faktum är att Doepfer verkar ha bättre kvalitetskontroll på åtminstone den biten av modulbyggandet. Jag har rätt många Doepfer-moduler och aldrig haft ett liknande problem.

Med den andra nya modulen, Make Noise Maths, var det inget dylikt strul. Den är snygg, välbyggd och väldigt mångsidig. Jag har än så länge inte hunnit mer än testa de två modulerna, men den här känns som en det är svårt att vara utan. Pga strulet med Vulcan arrangerade jag om modulerna helt och hållet och nu sitter Maths bredvid min A-149-1 och min A-101-2 i en egen liten Buchla/Serge-hörna.

Modulhaveri

Ja, det skulle ju hända nån gång. Jag har haft mitt första modulhaveri i modulärsynten. När jag skulle köra lite slingor från Europa-sequencern i förrgår så svarade inte mitt MIDI/CV-interface (Doepfer A-190-2) på inkommande noter. Sedan började den bete sig ännu märkligare. Varje gång jag stängde av och satte igång systemet lyste LED:n på moduler två gånger och fortsatte sedan att lysa. Det ska den inte göra. Ett mejl till Schneiders och nu ligger modulen i ett litet paket i retur till Berlin. Ska bli intressant att se hur de hanterar ett sådant här ärende. Modulen var knappt ett halvår gammal, så nån form av garanti lär väl gälla. Fördelen med en modulärsynt är att man i alla fal bara behöver returnera den felande länken, så det blir rätt små paket.

Nytt modularkabinett

I lördags blev jag äntligen klar att snickra ihop ett expansionskabinett till min eurorack-modular. Strömförsörjningen fick en Flight of Harmony POWER-modul stå för. Jag monterade den bak i träschassit för att inte slösa på plats för moduler. Tog mig en sex sju timmar från start till att jag kunde slå på strömmen och konstatera att alla lampor som skulle lysa gjorde det. AC-adaptern köpte jag för en hundring på Kjell och kompani. Hade från början tänkt bygga ett 168 HP-system, men skenorna jag hade beställt från Schneiders kom inte fram i tid så det fick bli ett litet 84-kabinett i stället. (När skenorna väl anlände i går visade det sig att de inte var 84 HP utan 85 HP, precis som de som säljs av Elby Designs.)

Det var både bra och dåligt att det blev ett litet kabinett. Det som är bra med det är att det passar alldeles utmärkt ovanpå mitt tidigare 168-kabinett. Det dåliga är att det nästan redan är fullt ... så jag har redan börjat planera nästa utbyggnad.

Nu kommer jag att ha så mycket kraft över i mina båda system att jag bara måste hitta på ett smidigt sätt att överföra den strömmen till minst ytterligare ett kabinett. Har en idé om en modullösning, men få väl se hur meckig jag känner mig med lödkolven.

Well, nya moduler som är på plats är fler VCA:er, waveform processor, slew limiter och trigger delay, ganska tråkiga (men väldigt nyttiga) moduler med andra ord. Men jag har lite mer spännande modulation på ingång ...

Lödteknik och leksaksinstrument

Jag är i grund och botten humanist och all teknisk kunskap jag eventuellt besitter har jag tillvält mig på ett pseudo-autodidaktiskt vis. Learn by doing, eller nåt. När det gäller rent mekanisk konstruktion, som då jag byggde mitt första eurorack-kabinett, är jag väl hyfsad på, trots ett ganska lågt betyg i träslöjd en gång i tiden. När det gäller mer mer meckiga saker som lödning till exempel är jag mycket mer av en nybörjare. Faktum är att jag begick min löddebut i kväll. Min sons leksakssynt hade slutat fungera efter att han och en kompis lekt synnerligen aktivt med den. Jag öppnade upp den för någon vecka sedan och kunde konstatera att en av kablarna till högtalaren var av. Så nu i kväll tordes jag äntligen sätta lödspetsen mot kablarna och tro det eller ej, nu fungerar leksaksinstrumentet igen. Det är inga vackra lödningar precis, ärligt talat ser de för jävliga ut. Min nyinköpta 15W lödpenna funkade inget vidare, men en äldre 30W-modell som jag hittade i verktygsskåpet hade lite mer kräm och då gick det bättre. Vet inte om jag är reda för synth-DIY än, men jag har i alla fall tagit mitt första steg. YouTube är underbart för instruktionsfilmer av alla de slag. Självklart finns där massvis av folk som vill lära ut lödningens ädla konst. Som till exempel den här killen:

Serge

Buchla och Serge är modulsyntar som ligger en bra bit över min budget. Men radikalt nytänkande är båda systemen. Det är kul att många av deras moduler inspirerat till nya (och billigare) moduler från eurorackproducenter. Make Noise gör ju till exempel en del roliga moduler med inspiration från båda, ibland i en och samma modul. Doepfer har också inspirerats. Själv har jag Doepfers A-149-1 Quantized/Stored Random Voltages och A-101-2 Vactrol Low Pass Gate, som båda bygger på delar av Buchla-moduler. Kanske inte i klass med originalet men roliga moduler ändå.

Men man kan ju alltid få drömma om stora bananpluggade system i silver. Som den här Sergen:

Silver Apples of the Moon

Om man vill få en demo av vad ett Buchla 100 system kan åstadkomma finns det väl knappast något bättre att lyssna på än Morton Subotnicks klassiska Silver Apples of the Moon från slutet av 1960-talet. Subotnick var ute efter att minimera den mänskliga påverkan på kompositionen så lite som möjligt och istället låta maskinen (i det här fallet ett tidigt Buchla-system) stå för rubbet - ljud och komposition. Buchlas tänkande "utanför boxen", t.ex. den underbart namngivna Source of uncertainty-modulen, kom väl till pass.

Novemberpromenad med Autechre

Köpte Autechres första album Incunabula på iTunes i dag, slängde över den i iPoden och gav mig ut på en promenad längs vattnet i den råkalla novemberkylan. Det är nånting med tidiga Warp-prylar som funkar bra med Stockholmshöst. En annan favorit som liksom nästan luktar halvt förmultnade löv och fuktiga humus-lager är Aphex Twins Selected Ambient Works vol. 2, en platta som annars inte är någon av mina absoluta favoriter. Jag föredrar den första Selected Ambient-plattan. Autechres Amber och Tri Repetae är också lysande senhöstmusik.

Om Incunabula (som jag av någon anledning inte blivit färdig till att skaffa mig förrän nu) kan man väl säga att den är lovande, men inte lika lysande som de följande plattorna. Lite ojämn är väl en bra beskrivning. Stundtals genialisk och härligt lofi (jämfört med Autechres senare polerade produktioner), stundtals lite ofärdig och lätt enerverande. Funderar på att skapa en spellista och bannlysa spår 3 ... Här är en video för Basscadet. Inte samma version som på albumet, men med samma känsla:

Dags att expandera

Det tog ungefär ett år för mig att fylla mitt första eurorack-DIY-kabinett med moduler. Två oscillatorer från Analogue Solutions och så resten av modulerna från Doepfer. Det tog inte så lång tid att förstå att 168 HP inte riktigt skulle räcka till för att fylla mina modularsyntbehov. Innan jag bestämde mig för att att bygga ett eget kabinett med hjälp av Doepfers DIY kit funderade jag på att skaffa en Low Cost Koffer från dem med tre rader. Då hade jag inte riktigt växt ur det än. Nu när det är dags att expandera känns det som om det kanske är lika bra att satsa på ett färdigbyggt alternativ; arbetet jag lade ner på mitt egna kabinett var inte helt obetydligt. Men å andra sidan har jag lärt mig en hel del om det och nu finns det dessutom fler alternativ.

En sak som retar mig lite är att trafon i mitt kabinett klarar 1200 mA. De moduler jag har i det i dag drar knappt 600 mA. Det finns med andra ord gott om kraft kvar där. Jag har 16 moduler som kräver ström i kabinettet, men det finns 28 anslutningar på de 2 bus boards som sitter monterade i det. Jag har skaffat mig ett litet DIY kit från Doepfer (det med den kassa störmförsörjningen) och hade tänkt använda railsen och bus boardet och bygga ett litet extra kabinett som jag sedan kan ansluta till strömförsörjningen i det första kabinettet (lite som 5U system med flera kabinett brukar vara uppbyggda). Men så fick jag ett tips om Fligh of Harmonys Power-modul på syntdagen på Tekniska museet förra veckan, så nu funderar jag istället på att skaffa en sån och koppla upp mot ett bus board i det nya kabinettet och bygga det för 168 HP. Ett annat alternativ är att skaffa MFB:s strömförsörjning med inbyggd MIDI/CV-konverter, men nackdelen med den är att deras bus board bara har 8 anslutningar, så det skulle med andra ord bara fungera för ett 84 HP:s system.

Anledningen till att jag helst vill fortsätta bygga egna kabinett är att dels estetiskt. Jag har byggt mitt kabinett i ek och även byggt ett keyboard-garage till det. Jag är inte riktigt förtjust i de billiga Doepfer-kabinettens plywood. Visst, synten är till för att göra musik med, men det rent taktila och utseendemässiga är inte helt oviktigt. En sak som jag gillar med analoga syntar i allmänhet och modulära i synnerhet är hur inspirerande de är att jobba med. Min modular står där på skrivbordet och fullkomligt skriker efter att användas. Det är inte riktigt samma sak med mjukvaran i en dator. Well, det om det rent estetiska. Sedan finns det en teknisk sak som jag gillar med Doepfer DIY kits. Man monterar M3-muttrar direkt i railsen, vilket gör att man kan montera moduler från Analogue Systems bredvid andra utan att det blir små glapp mellan dem. Man skjuter helt enkelt bara muttrarna dit man vill ha dem.

Nåväl, ursäkt mitt Stream of conscience-pladder, men det känns som en sån dag i dag. Förutom expansion av euroracket är jag rätt sugen på ett litet mikrosystem med 5U moduler från synthesizers.com och Club of the knobs. Bara för känslan ... Här är en liten demovideo av synthesizers.coms State Variable Filter som inte kostar mer än 135 dollar.

Einsturzende Cirkus

Var på Einsturzende Neubauten på Cirkus i går. Ja, vad ska man säga. Fantastisk spelning. Grym dynamik mellan tystnaden i Silence is sexy och skrammel och skrän i till exempel Headcleaner. Upptäckte att jag nästan glömde bort Blixa Bargeld på scenen, det var så mycket mer fascinerande att titta på vad N.U. Unruh skulle hitta på härnäst. Coolare scenframtoning får man leta efter. Sprattelgubbe som bankar skiten ur vart enda litet metallskrot han kan få tag på. Också underhållande, fast kanske på ett litet annat sätt, var livekeyboardisten Ash Wednesday. Han var den ende som inte hade förtrotts med en mikrofon att sjunga i. Men han sjöng ändå glatt med och gjorde schysta moves på ett sätt som förde tankarna till Andy Fletcher i Depeche Mode.

Modulära syntar på Tekniska museet

Var och kollade på modulärsyntar på Tekniska idag. Drog med fru och barn. "Det kan väl vara trevligt att gå på museum ..." Löjligt mycket folk, vilket antagligen hade mer med höstlov än ett ett exploderande syntintresse. Men synteventet var välbesökt. Fantasiskt att få se så många roliga maskiner igång samtidigt. Rymdutställningen har nog aldrig haft en lika passande ljudkuliss. En av höjdpunkterna var EMS Buchla som var på plats:



En annan var en Korg MS-samling, bestående av två MS-10:or, en MS-20, en MS-50, en SQ-10 och en VC-10:



En annan kul grej var Escape From Noise, en nyöppnad svensk nätbutik för eurorack-moduler baserad i Stockholm. Riktigt bra priser på moduler från en t.ex. BubbleSound och SynthWerks. Köpte ett par kablar från Ad Infinitum av honom. Kolla in mer på Escape From Noise

Peter Cushing som Sherlock Holmes

Ännu en Star Wars-skådespelare briljerar i en roll för BBC. Peter Cushing gjorde kanske sin bästa rollprestation som Sherlock Holmes i filmversionen Baskervilles hund från slutet av 1950-talet. Tio år senare hade han huvudrollen i en serie om mästerdetektiven. Produktionen var kanske inte lika påkostad som Hammerfilmen, men Cushing i lika god form. I övrigt är hans insatser som Van Helsing och Viktor Frankenstein storslagna. Om han hade fått ta större plats i Star Wars hade det kanske också kunnat bli en hyfsad rulle.

Alec Guinness som spion

Har en viss vurm för gamla brittiska tv-serier med spiontema. En serie som jag aldrig sett i sin helhet är Tinker Tailor Soldier Spy (Mullvaden). Många av de här serierna finns att få tag på snuskigt billigt på dvd nuförtiden. Här är ett klipp från del ett av den sju avsnitt långa filmatiseringen av John Le Carrés roman. Alec Guinness i en roll som han tog på större allvar än Obie Kenobi!

Vermona DRM-1

Ett annat alternativ som jag är rätt sugen på är som sagt Vermonas DRM-1. Tillsammans med min Europa-sequencer skulle det vara lite av en drömtrumsetup. Mycket direkt kontroll över ljuden och möjlighet att skruva live. Alternativet är att skaffa en tre-fyra trummoduler från Analogue Solutions eller MFB och sedan trigga dem från min Europa. Lite billigare, men kräver att jag får ordning på mitt senaste eurorackkabinettbygge, vilket inte är högsta prioritet just nu. Här är en liten demo på ljud från DRM-1:

Trummaskinssugen

Är lite sugen på en riktig analog trummaskin. På vintagefronten är en TR-606 lockande och inom rimliga budgetgränser, eller kanske en Korg KPR-77. När det gäller moderna maskiner är det väl egentligen bara MFB-522 och Vermona DRM-1 som är intressant och inom rätt budgetramar. En begagnad MachineDrum kanske inte skulle vara helt fel, men den är ju inte analog på riktigt och känns lite för avancerad. Jag blir mer och mer "less is more"-inriktad när det gäller syntar. AcidLab Miami och Jomox XBase-888 ligger också lite över min budget. Här är en demovideo på MFB-522 som definitivt känns som mest trummaskin för pengarna. Knappt kring 2700:- för en sprillans ny.

The Great Divide

Progress Report-boxen ger en intressant inblick i Portion Controls utveckling. Om man bara lyssnar på skivsläppen från I Staggered Mentally och framåt framstår det som om de gick från ultrahård electro till syntpop på bara några år. Men faktum är att den melodiösa sidan fanns där redan på kassetten Gaining Momentum. Vägen fram till deras största (och enda) hit The Great Divide var kanske inte rak, men den låten utgör knappast någon anomali i deras diskografi. The Great Divide är också den punkt då det börjar gå utför. Fullängdaren Psycho-Bod Saves The World är kanske inte usel, men långt ifrån så genialisk som deras tidigare verk. Därefter signade de med London Records och gick in i studion med legenden Arthur Baker. Inget från de inspelningarna har någonsin givits ut. Det enda London Records gjorde var att lägga beslag på bandnamnet under ett drygt decennium. Det har alltid varit lockande att fantisera om vilka fantastiska inspelningar bandet kan ha gjort med Baker, men faktum är att de var på fallrepet redan innan dess och det är nog bäst att inse att de förlorade inspelningarna nog är bäst som just sådana.

Här är videon till The Great Divide. Halvkass ljudkvalitet med härlig nostalgi. Jag minns fortfarande då jag lyckades lägga beslag på singeln och med darrande händer lade på den på min Luxor-grammofon. Dean Piavanni har nog aldrig sjungit bättre, även om han definitivt låtit hårdare.

Portion Control - Progress Report 1980-1983

Min Portion Control anlände från Tyskland i går. Mycket vikt för pengarna. Jag hade lätt kramp i armarna efter att ha promenerat hem någon kilometer med kartongen under armen. Men det var det värt. Framförallt är det musiken på skivorna som är lysande. Både exempel på det mer melodiösa och det mer beatorienterade industrial-inriktade Portion. Och själva boxe är ocskå en skönhet. Maffig metalllåda med de 7 skivorna i individuella sleeves inuti. En påkostade och snygg bok med dvd:n i och en t-shirt fanns också i lådan. En liten repa på skiva 1 och lite knaster här och var samt det faktum att mitt certifikat inte var numrerat är det enda som drar ner betyget något litet snäpp, men det är ändå saker man kan förlåta ett litet företag av den här typen. Mycket musik och mycket material för pengarna. CD-boxar känns nästan som ett skämt i jämförelse.

Just nu sitter jag och digitaliserar för min iPod, lite meckigt. Men det här materialet är värt det merjobbet.

Third Reich'n'roll

Första gången jag hörde talas om The Residents var i Marina Schiptjenkos klassiska radioprogram Syntetisk resa. Där fick man veta att de var bandet som hade stora ögonglober istället för huvud. Intriguing! Sedan skaffade jag mig Commercial Single på någon skivmässa. Knasigt och kul, men inte helt engagerande, förutom det genialiska omslaget: Fyra gubbar i asbestdräkt kör en kundvagn i en öken. Men nu hittade jag den här videon. Fick mig att inse att The Residents nog är mest lyckade i mötet mellan bild och ljud. Galenskap parat med absolut genialitet.

Belle & Sebastian

Apropå att missa konserter så hade jag inte möjlighet att se Belle and Sebastian på Popaganda i somras. Jag såg dem då de var i Stockholm senast för tre fyra år sedan och det var en en helt fantastisk spelning. Jag vet inte vad det är med just B & S som tilltalar mig så mycket. I övrigt har jag inte mycket till övers för mesig mjukpop av den här typen, men det är något med Stuart Murdochs röst och harmonier som jag inte kan motstå. Det är väl bara bra musik helt enkelt ... musik skapad för sin egen skull, utan något ängsligt sneglande på vad som är inne just nu. Helt kompromisslös i sin nördighet. Nu måste jag bara bestämma mig för om jag ska köpa Write About Love som download eller som LP.

Front Line Assembly

Jag bangade FLA-spelningen i Stockholm för någon vecka sedan. Kände att jag hade sett dem tillräckligt många gånger redan och att de bara blivit sämre för var gång. Spelningen på Caustic Grip-turnén på Stadt Hamburg i Malmö var svårslagen. Det faktum att bara Bill Leeb är kvar och att alla andra medlemmar är ungefär tio år yngre än jag själv bidrog nog också till att det inte var svårt att missa dem.

Men nu sitter jag och lyssnar igenom gamla vinyplattor efter att ha flyttat in min skivspelare i arbetsrummet (i vardagsrummet står TV.n och den har man inte alltför stor tillgång till nu för tiden). Lade precis på FLA:s Gashed Senses & Crossfire och kan bara nostalgiskt konstatera att det var bättre förr, i alla fall när det gäller Leeb och co. Till skillnad från t.ex. Skinny Puppy så har FLA aldrigt lyckats förnya sig. De har haft sin stil och kört den och nöjt sig med att uppdatera ljudbilden genom att hänga med i den tekniska utvecklingen. Därför lyssnar jag hellre på deras plattor fram till och med Tactical Neural Implant, där de hade tagit sin stil så långt det gick utan att bli parodisk, och låter bli nyare alster. Men de gamla plattorna plockar jag gärna fram.

Skivor som konstobjekt

På sistone har jag funnit mig själv sittande dreglande över det tyska skivbolaget Vinyl-On-Demands hemsida vid ett flertal tillfällen. I dag kunde jag inte hålla mig längre utan lade in en beställning på Portion Control-boxen. 7 vinylplattor fullproppade med det mesta av Portion Controls produktion under åren 1980-83, den absolut intressantaste perioden i deras historia. Förutom skivorna innehåller boxen en t-shirt, en dvd med gamla videor och liveframträdanden och en bok på 60 sidor, allt förpackat i en lyxig metallbox. Boxen finns dessutom bara i 600 numrerade ex. Till det facila priset av en dryg tusenlapp.

Första gången jag fick syn på den här boxen, någon gång i somras, tyckte jag att den var alldeles för dyr. Men sedan jämförde jag lite med vad annan nytillverkad vinyl kostar. Ta till exempel de nyutkomna Neu!-boxen. Mellan 1500:- och 2000:- för fyra album och en maxi, t-shirt, bok och lite annat. Och den innehåller bara en handfull tidigare osläppta spå.r. Plötsligt framstod inte Portion Control-boxen som särskilt dyr längre. Och den är ändå en av de dyrare släppen på V-O-D.

Viny-On-Demand är inte direkt något vanligt skivbolag. Som namnet antyder släpper de uteslutande vinyl, men det är egentligen inte där det unika ligger. Deras utgivning består i princip bara av återutgivningar av gammalt material av tidig industrial och minimal synth/electro, material som tidigare bara funnit tillgängligt på sedan länge utgångna kassetter och vinylplattor, oftast material som är extremt svårt att få tag på och/eller vansinnigt dyrt att skaffa sig på samlarmarknaden. Med det med i beräkningen blir plötsligt prissättningen ännu mer förmånlig. Lägg till det att de flesta släppen i sig snabbt bli samlarobjekt då de sålts ut. Priserna på boxar som kom för bara något år sen med tidigt material av SPK och Nurse With Wound till exempel har redan sett värdet mångdubblas.

Men det är inte som en investering jag köper Portion Control-boxen, utan på grund av en oemotståndlig kombination av spännande unikt material, fantastisk påkostad paketering och ett visst mått av vinylnostalgi. Det var länge sedan jag var lika upphetsad över ett skivinköp.

Kolla in Vinyl-On-Demand här

Bill Bailey gör Kraftwerk-parodi/homage

Bill Bailey är onekligen av Englands mest begåvade standupare. Hans blandning av musik och komedi är svårslagbar. Rollen i Black Books som den bortkomne Manny är också en av brittisk tv-historias höjdpunkter. Här framför han en hyllning till Kraftwerk med hjälp av en klassisk danslåt:



Och här förklarar han U2 bättre än någon musikkritiker förmått:

Trautonium

De elektronisk instrumentens historia sträcker sig längre tillbaka i tiden än Robert Moog och Don Buchla. Mest känd bland de tidiga instrumenten är väl Thereminen, men det finns andra intressanta skapelser. Till exempel det tyska experimentet Trautonium, som Friedrich Trautwein tog fram och Oskar Sala senare utvecklade till sin Mixtur-Trautonium. Sala använde sitt instrument bland annat till soundtracket till Hitchcocks Fåglarna. Paul Hindemith komponerade också musik för Trautonium. För den som är intresserad av att äga en del av historien så tillverkar Doepfer moduler som bygger på Mixtur-Trautonium.

Den här videon är på tyska, men det är hyfsat lätt att förstå merparten ändå.

Citera Astrid Lindgren

Arvid Tuba är nog en av den svenska undergroundelectronicans bäst bevarade hemligheter. Jag minns då jag någon gång i början på 1990-talet beställde kassetter av honom. Jag hade beställt två men den ena var slut. Han skickade tillbaka en tjugolapp (det var billigare på den tiden) och bad om ursäkt och tackade för intresset. Den här liveinspelningen påminner mig på något sätt om en del spelningar jag själv gjorde med mina band på tidigt 1990-tal. Antagligen är det den tämligen tunnsådda publiken som får mig att minnas.

Television Set

Om och om igen visar det sig. Depeche Mode i en liveupptagning av en av deras få låtar som aldrig hamnade på någon skiva.

Telex

Och ibland överträffar verkligheten dikten. (Jfr The Mighty Boosh.)

Future Retro med The Mighty Boosh

The Mighty Boosh letar efter framtiden i retron.

Otto von Schirach

Otto von Schirach är mystisk superhjälte från Miamis undergroundscen, en industrialgenrens deleted scene från Kick Ass. Hans musik och texter ångar av energi och ironi. Som en skruvad parodi på hiphopens mest misogyna poem. Det här är musik som inte ber om ursäkt för sin existens utan levererar en käftsmäll som kan väcka den mest avmätta industrial- och gothskeptiker. Otto har samarbetat med en rad artister, däribland Modeselektor och Skinny Puppy. Det här liveframförandet av Dance Like a Hoe från Oozing Bass Spasms innehåller hela essensen av hans konstnärskap ...



Om det finns något eventuellt släktskap med Baldur von Schirach förtäljer inte historien.

Absolute Body Control

Dirk Ivens är väl mest känd som sångare i The Klinik, men på senare år har han ägnat betydligt mer tid åt Absolute Body Control, som han varit verksam i ännu längre än i The Klinik. Nu för tiden känns ABC:s musik fräschare än på länge. När jag såg dem på Tinitus 2006 fäste jag inte mycket vikt vid dem. Ännu ett återförenat gammal synthband, tänkte jag. Men när jag nu lyssnar på en del av deras äldre material framstår ABC allt mer som Ivens centrala projekt. Trots att de bara släppte en handful kassetter på 1980-talet. 2007 återutgavs detta material på en vinylbox på tyska Vinyl-On-Demand och nu har denna återutgivits på cd av Daft Records i en 5cd-box. Materialet finns också att köpa på iTunes, men då uppdelat på fem olika plattor.



För den som tycker att ABC är väl poppigt rekommenderas Ivens soloprojekt Dive:

Imperial March

YouTube svämmar över av mer eller mindre välgjorda demos av synthar och andra elektroniska instrument. Ibland får man intrycket att fler människor köper den här typen av instrument för att kunna göra videor än för att göra musik med dem. Kvaliteten är verkligen skiftande och säger oftast mer om den som demar en viss produkt än om produktens eventuella kvaliteter. Det här måste vara en av de mest meningslösa varianter jag har sett. Men ändå märkligt underhållande i all sin torftighet.

Front 242

Nu för tiden åker Front 242 runt i neonvästar och spelar sina gamla låtar i plågsamma tranceversioner. Deras så kallade old school gig på Tinitus för något år sen var inte mycket bättre. Det är lätt att glömma hur bra de faktiskt var en gång i tiden. Geography och Endless Riddance-tolvan är fantastiska. Mer Cold Wave än EBM egentligen.

DAF

Att en del på allvar trodde att DAF var nazister är lite lustigt. Men det är väl den gamla synt-nazi-provokationen. Den var svår att tvätta bort hos de som inte förstod ironin. Jag kommer fortfarande ihåg hur biträdet i singelrummet på Folk å Rock i Lund stängde av Nitzer Ebbs I Give To You med orden: "Ingen sån jävla fascistmusik!"

Morrissey och nostalgins kvarter

Fredrik Strage gav i sin senaste krönika i DN På stan Morrissey i present till Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Läs Strages krönika här.

Det är underhållande att läsa de stundtals mycket upprörda kommentarerna till Morrisseys försvar. Jag är, eller har kanske snarare varit, ett stort Morrisseyfan. Hans spelning på KB 2003 är en av de största konsertupplevelser jag har haft. Men om man blundar för det stråk av halvunken nationalism som funnits i hans texter väldigt länge är man mer än lovligt naiv. Det finns där i Bengali in platforms, det finns där i National front disco etc.

Morrisseys nationalism och eventuella främlingsfientlighet bottnar troligtvis i hans nostalgiska vurmande för det England som han växte upp i och som inte längre är sig likt. Detta illustreras med all önskvärd tydlighet i följande klipp där förlusten av det förflutnas landskap konkretiseras i hans barndoms rivna kvarter.



I sakfrågan kan jag mycket väl fortfarande tycka att Morrissey är en utmärkt textförfattare och sångare, utan att jag för den skull måste gilla eller försvara allt han tar sig för. Men jag kanske hade känt annorlunda för tio år sedan då min hängivenhet för honom var betydligt större än idag. Jag upphör aldrig att häpna över hur fans måste ta honom i försvar i allt han gör. Den för övrigt annars mycket läsvärda Mozipedia lider också svårt av detta syndrom.

Mozipedia på amazon.co.uk

Att bli sur på Strage för att han påpekar det uppenbara och gör en ganska finurlig poäng av det är bara löjligt.

Vince Clarke snackar trummaskin

Vince Clarkes syntsamling är ökänd. Ibland kan jag tycka att det han lyckas producera med sin enorma maskinpark känns väl banalt, även om jag aldrig riktigt kan överge honom eller Erasure. Han trackrecord är helt enkelt för starkt. Men när det gäller maskinerna i sig så besitter han onekligen en enorm kunskap. I intervjuer är han ofta väldigt öppen om vad han använder för metoder. Inget Aphex Twin- eller Kraftwerk-snobbande här inte. Att han sen dessutom är ganska underhållande gör ju inte heller något. Här snackar han om en tidig brittisk samplingstrummaskin i ett utdrag från den lysande BBC-dokumentären Synth Brittania.

Cevin Key på talk show

När jag kollade på dokumentären om Skinny Puppys Europaturné 1988 som finns med på live-dvd:n The Greater Wrong of the Right Live kunde jag inte låta bli att tänka på Wayne's World. I det här talk show-klippet från 1987 blir inte direkt den känslan mindre, även om det kanske inte kan skyllas på Key.

Cevin Keys studio

Hur bra Skinny Puppys konsert på Tyrol i somras än var (och den var helt lysande) så är det ändå så att jag mest lyssnar på Cevin Keys andra projekt nu för tiden. Key driver tillsammans med Phil Western sedan femton år tillbaka bolaget Subconsious Communications, där han ger ut den mesta musiken nuförtiden. Med Western spelar han i Download och Plateau. Här demonstrerar Western Subconscious-studion. Kommentaren om Alesis Andromeda är skön (en modern analog polysynth som kostade runt 40 000:- då den släpptes för en tio år sedan). "The Andromeda don't get used a lot because ... I don't know ... kind of sounds shitty."

Gristleism

En Buddha Machine är en liten elektronisk låda som gör ljud att meditera till. Throbbing Gristle har gjort sin egen version med typiska Gristle-loopar som användaren själv kan påverka. Loungemusik för industrifansen.

Schneiders Büro

Schneiders Büro i Berlin är en av världens mest kända butiker för analoga syntar och dylika apparater. Så pass känd att det gjorts en film om butiken. Gott om namnkunniga kunder har de, i trailern för filmen syns bland andra Daniel Miller och Anthony Rother. Undertecknad finns också i deras kundregister. Känns bra att handla av människor som är lika nördiga som en själv.

EMS VCS3

Peter Zinovieff och Tristram Cary var några av de som låg bakom skapandet av den första riktigt integrerade synten, dvs. en enda maskin och inte en massa moduler. Den kom faktiskt ut lite före Minimoogen och fick stort genomslag även om den kanske mest användes som effektapparat på grund av de extremt instabila oscillatorerna. I dag betingar de fantasipriser på eBay. Det tillverkas faktiskt fortfarande nya maskiner också, men väntelistan är lång och tycks växa hela tiden.

Långhåriga synthare

Det fanns en tid då synthar inte förde tankarna till välfriserade tyskar i slips och skjorta, utan till långhåriga ... öh, tyskar. Tangerine Dream - gräsliga frisyrer men härligt pretto musik. Innan de fullständigt gick ner sig i New Age-träsket.

Martial Canterel

Sean McBride från Xeno & Oaklander gör på egen hand också musik som Martial Canterel. När jag lyssnar på hans Refuge Underneath-platta kommer jag att tänka på Front 242:s första (och enda riktigt omistliga) platta Geography och tidiga OMD. Back to basics-electro. Och gjord med samma metoder som fanns tillgängliga för trettio år sedan.

Daphne Oram

BBC på 1950- och 1960-talet tycks ha varit en plats där kvinnor i förvånande hög grad tilläts leva upp till sin fulla potential. Företagets första kvinnliga tv-producent var den unga Wendy Padbury, som redan 1963 fick ansvaret för Doctor Who.

I den sorgligt mansdominerade elektroniska musikhistorien är det underbart att kunna peka på kvinnor som Delia Derbyshire, som hade en framträdande position inom BBC Radiophonic Workshop, och Liz Parker som verkade som kompositör där. En annan kvinna hade också varit med om att starta avdelningen 1958, den enigmatiska Daphne Oram. Ganska snart drog hon sig dock undan och tillbringade större delen av sitt liv åt att bygga sitt Oramics-syntsystem och komponera för det. För ett par år sedan gavs en samling med hennes verk ut under titeln Oramics. Det är en märklig hop alster som sträcker sig från genialitet till rena märkligheter.

Oneohtrix Point Never tolkar Chris de Burgh

Daniel Lopatin AKA Oneohtrix Point Never ägnar sig också åt att skapa videor för Youtube, som den här sköna tolkningen av Chris de Burghs "Lady in red".

Sveriges minst inflytelserika blogg?

När jag googlade monofonen blogg snubblade jag över den intressanta informationen att 100 procent av Sveriges bloggar är mer inflytelserika än min ... hm, 100 procent ... det skulle ju innebära att min egen blogg är mer inflytelserik än min blogg ... Att 99,999999999999999999999 procent (eller vad det nu kan bli) av bloggarna är mer inflytelserika än min mumbojumbo det kan jag köpa hur lätt som helst. Men 100 procent? Aldrig! Då måste vi först omdefiniera matematiken.

Portishead och deras syntar

Lite syntmys med Adrian Utley i Portishead. Rätt hyfsad samling maskiner han har.

Davd Vorhaus och hans magiska musikpinne

David Vorhaus är mannen som 1969 låg bakom den klassiska plattan An Electric Storm under namnet White Noise. Skivan är kanske mest känd för att Delia Debryshire (kvinnan bakom orkestreringen av Doctor Who-signaturen) medverkade på den. Tio år senare hade han släppt en skiva till och ägnat resten av tiden åt att bygga sin egen sequencer (Maniac) och ett performanceinstrument som ser ut som halsen på en basfiol fastsatt i bältet (The Kaleidophon). Här demonstrerar han sina uppfinningar.

Tidig brittisk electronica

Brittiska BBC:s Radiophonic Workshop är antagligen en av de viktigaste institutionerna i den elektroniska musikens historia. För den som vill veta mer är dokumentären "What the future sounded like" en utmärkt introduktion.

Xeno and Oaklander

I Wires Future Retro-special fascinerades jag fullständigt av bilden på Xeno & Oaklanders studio. Massvis av gamla Roland- och Arp-sequencrar och syntar. Nästan så att det blev parodiskt. En sökning på Google gav följande fantastiska live i studion-video. Lägg speciellt märke till boken som ligger mellan dem i intervjun i slutet. Deras platta Sentinelle är för övrigt helt lysande. Det finns hopp för elektronisk pop, faktiskt det första riktigt övertygande i den genren som jag hört på mycket länge.

När det gäller syntarna så lägg särskilt märke till alla SH-101:or och System 100-prylarna.

BOMBsessions: Xeno & Oaklander from BOMB Magazine on Vimeo.

Länge sen igen

Men man kan alltid bättra sig. Eller inte ...

Oneohtrix Point Never såg jag på Fylkingen i våras efter att ha uppmärksammat Daniel Lopatin i Wire. Häftigt att få se mannen bakom årets näst bästa skiva, tänkte jag. Det är säkert fullpackat.

Nja, så värst mycket folk var det inte. Oförskämt billigt var det också, en hundring för Oneotrix plus fem akter till. Men en förbannat bra spelning var det. Skaffade hans dubbel-cd Rifts lite senare och så nya albumet Returnal när det släpptes i somras. Tja, avd kan man säga, gillar man huvudsakligen instrumental syntmusik utan alltför mycket rytmer och lagom drömsk attityd så gillar man nog det här. Precis som jag. Och det var ungefär här jag började fundera.

Visserligen har jag väl alltid insett att min musiksmak ligger lite utanför mainstream-spåret, men att den skulle vara så där väldigt udda har jag väl aldrig tyckt. Men att jag verkade vara en av typ 50 stockholmare som bevistade Oneohtrix-spelning verkade lite smalare än jag trott. Hans platta missade för fasen förstaplatsen i Wires årsgenomgång med en hårsmån.

På en fest på mitt arbete för någon vecka sedan stod jag och några kolleger och pratade musik. Vi kom in på konserter och jag berättade att jag hade varit på Skinny Puppy och såg fram emot Einsturzende Neubauten i november. Stora band, tänkte jag. Det inser väl alla, även om de inte delar min smak. "Fan vad du är svår" blev istället reaktionen. Allt är väl relativt, antar jag.