I lördags gick den andra Bodyfest av stapeln på Nalen i Stockholm. Kände mig inte helt övertygad av line-upen, men eftersom en kompis var på besök över helgen bestämde vi oss för att kolla in det. The Klinik och A Split Second var ju ändå gamla favoriter. The Klinik var jag väl mest sugen på, eftersom det ändå är ett band som jag lyssnat mycket på och lärt mig uppskatta mer och mer genom åren. ASS kände jag mig desto mer kluven inför. Visserligen lyssnade jag intensivt på dem i slutet av 80-talet och början av 90-talet, men kunde konstatera att det nog var någon gång på den tiden jag senast lagt på deras plattor på vinylspelaren. Förutom dessa två skulel följande band spela i tur och ordning: Sturm Café/Kommando XY, Schwefelgelb, Parade Ground och Orange Sector.
Men vi drog som sagt dit efter att ha tillbringat eftermiddagen på musikmässa. Vi var där vid 18-tiden och hann precis se de två sista låtarna i Schwefelgelbs spelning. Det är lite orättvist att bedöma en spelning efter bara tio minuter, men på det hela taget var intrycket positivt. Schwefelgelbs musik har kallats en blandning av Slagsmålsklubben och DAF, och något ligger det väl i det. En del låtar för tankarna till tysk danselectropop som Jeans Team eller Modeselektors mer electro-aktiga stunder. Hur som helst var det skönt med ett band vars attityd var så befriad från hårda body-klyschor man kan komma. De såg till och med ut att ha kul på scenen.
Därefter var det dags för det gamla belgiska bandet Parade Ground, vars största merit nog är att de var med på den klassiska samlingen This Is Electronic Body Music från 1988. Jag kan dock inte ärligt påstå att jag kommer ihåg deras låt. De två bröderna i bandet klev upp på scenen, den ene med gitarr och den andre med mick i näven och inledde ett av de konstigaste framträdanden jag sett sedan jag regelbundet besökte amatörkvällar på lokala fritidsgårdar i Lundregionen i mina tonår. Backtracket var så lågt och dåligt mixat att det mest lät som om ljudet av misstag letade sig in från en konsert i rummet bredvid. I och med det hade de båda bröderna mer än lovligt svårt att hålla sig till en takt som minst sagt låg dold under ett par lager gitarrbrus. Gitarristen slog sig i skallen så att det började blöda och sångaren vrålade konstant in i sin mikrofon. När gitarristen gick ner från scenen och hotfullt stirrade på publiken var det inte någon angenäm känsla som framkallades. Det var mer som när man nykter är på väg hem en sen kväll och desperat försöker undvika fulla och halvfulla mindre mentalt stabila existenser på väg ner till tunnelbanan. Vi bestämde oss snart för att undvika resten av Parade Grounds spelning också.
En stund senare klev tyskarna i Orange Sector upp på scenen. Jag kände mest till dem som bandet som gjorde en ebm-cover på Kim Wildes Kids In America nån gång i mitten på 90-talet. Det var den och Bigod 20:s Like A Prayer som stod för lustiga covers på den tiden, hopplöst långt efter Laibachs genialitet i disciplinen. Hur som helst så klev två snubbar som lika väl hade kunnat vara två i publiken (ja, ärligt talat fanns det en del i publiken som var betydligt roligare att titta på än de här två) och framförde en serie klyschig body när den är som tråkigast. Kompetent utförd, förvisso, men hopplöst epigonistisk och osjälvständig till sin karaktär. I var och varannan låt stod man bara och funderade på vilken Nitzer Ebb-låt det var de gjorde en pastisch på.
Nåväl, så långt inte så värst upplyftande kanske, men det skulle bli bättre, mycket bättre. Låt mig bara först börja med den mest negativa aspekten av A Split Seconds spelning: Vad fan hände med ljudet? Det var uppenbart att bandmedlemmarna på scenen hade problem med sin medhörning, stundtals viftade de frenetiskt till en ljudtekniker som inte verkade förstå vad de menade. Kanske trodde de att det var en del av showen. Och framför scenen lät det rätt grötigt också. Det var synd, för spelningen i sig var över förväntan. Att det skulle bli en nostalgisk upplevelse hade jag kanske väntat mig, men att den skulle vara så angenäm hade jag inte vågat tro. Mark Ickx & co. radade upp en serie klassiska låtar: Close Combat, Mambo Witch, On Command, Flesh, Colonial Discharge, Bend My Body Armour m.fl. Den enda jag saknade var Burn Out.
Jag förvånade mig själv med att kunna mer än hälften av texterna utantill. Jag lyssnade nog rätt mycket på dem när det begav sig. Utseendemässigt såg Ickx och hans kamrater ut som man hade förväntat sig. Ickx själv klev upp på scenen i en gräslig mönstrad skjorta och skinnväst, givetvis med solbrillorna på. Han hade lagt på sig ett par kilon runt midjan, och rörde sig som en gammal sliten rockstjärna. När han var som mest utlevande tog han strypgrepp på gitarristen med mickstativet och vräkte omkull honom på golvet. Bortsett från ett par sådana ögonblick var det kanske inte så mycket visuell show, men ett klassiskt syntrocksgig bjöd A Split Second på.
Jag passade på att köpa CD:n Black Leather med The Klinik i pausen mellan Orange Sector och ASS, eftersom det fanns ett par spår på den som jag inte hade i digitalt format. Medan vi satt och snackade inne vid lilla scenen dök sedan Dirk Ivens, sångaren i The Klinik upp, så jag passade, ganska okrakteristiskt, på att få den signerad av honom. Nu stod vi och väntade på att han och hans medmusiker Peter Mastbooms, som tidigare bland annat spelat med Vomito Negro, skulle gå upp på scenen. (Originalmedlemmen Marc Verhaeghen deltar inte längre i bandets liveframträdanden på grund av sin hälsa, men är fortfarande medlem då de arbetar i studion, något de sägs göra, men någon ny platta med originalsättningen har ännu inte dykt upp.) Jag har tidigare sett Ivens uppträda med sitt soloprojekt Dive och med sitt andra band Absolute Body Control, men aldrig med The Klinik.
När de båda herrarna så kom upp på scenen visste jublet inga gränser. De kom nämligen in i sin klassiska scenoutfit: i svarta läderrockar och med gasbinda runt sina huvuden. (För att förstå känslan för den som inte är insatt i ebm/industrial-världen kan man jämföra med hårdrocken: Hårdocken har Kiss sminkning - ebm har Kliniks bandage.)
De inledde med stenhårda Cold As Ice och sedan fortsatte spelningen med det ena brutalt kompromisslösa spåret efter det andra. Material från bandets tolvor dominerade. En gammal polare jag stötte på där kallade det rena rama hitkavalkaden. Även om det uttrycket kanske kan tyckas lite märkligt när man hör materialet, ligger det en hel del i det. Det var en synnerligen lyckad kavalkad där bandets samtliga perioder fanns representerat. Några personliga höjdpunkter var: Black Leather, Moving Hands, Obssession, Walking With Shadows, Pain & Pleasure och Go Back. Samtliga låtar framfördes helt utan moderniseringsförsök (till skillnad från vid Front 242:s så kallade old school-spelningar ...) något som det här materialet utan tvekan klarar av. De primitiva rytmer och syntbasar som The Klinik pumpar emot åskådarna är nog några av ebm-genrens mest tidlösa verk.
Dirk Ivens rörde sig spasmatiskt fram över scenen och såg då och då ut att drabbas av krampanfall. Sången framfördes nästan utan effekter, förutom ett och annat delay, till skillnad från på plattorna där den ofta är hårt distad. Det gjorde närvaron nästa ännu starkare och texterna ännu mer obarmhärtiga och hotfulla. (Och nu menar jag det på ett positivt sätt, som när man dras med av Ohgrs konststycken på en Skinny Puppy-konsert, och inte som under Parade Grounds spelning tidigare under kvällen. Som Fredrik Strage skrev i sin recension i måndags: Den rymliga lokalen blev nästan klaustrofobisk efter en timme av Kliniks ljudterror.) Bakom Ivens projicerades en blandning av obehagliga bilder, texter från låtarna och liveupptagningar från kameror på scenen, som Peter Mastbooms skötte från bakom sina maskiner, där han också höll koll på musiken.
Då det blev dags för extranummer kom bandet in med masker för ansiktena i stället, och i sista numret Go Back, slängde Ivens slutligen sin mask och visade sig utan den för första gången under konserten. Det paradoxala är att Ivens antagligen är en av ebm-genrens mest karismatiska sångare (efter storheter som Douglas McCarthy och Nivek Ogre), och inte alls behöver gömma sig bakom någon mask. Just därför känns hans maskering så lysande. Jag hade väntat mig en bra spelning, men att det skulle vara så här bra had jag inte riktigt vågat hoppas på.
Så för att sammanfatta: både plus och minus för årets Bodyfest, men höjdpunkterna vägde väl upp bristerna. En festival som avslutas med Go Back live hade jag knappt vågat tro att jag skulle få uppleva. Hoppas att det gick runt för arrangörerna och att man kommer tillbaka nästa år också. Det behövs sådant här efter att Tinitus lade av 2009. Önskemål på band till nästa år: DAF, Portion Control, Chris & Cosey och varför inte något mer otippat som Mr. Maxted?
